Fridshälsningen i mässan

Mikael Isacson & Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2014, s. 664-665.

Fridshälsningens dubbelhet

Inom den Romersk-katolska kyrkan har en viss uppstramning av formerna för mässans fridshälsning initierats. I ett brev till de lokala biskopskonferenserna från Kongregationen för gudstjänstlivet, daterat den 7 juni, finns fyra förslag kring utväxlandet av Herrens frid. Dokumentet är slutresultatet av en process som började 2005.

För det första betonas att fridshälsning är en fakultativ del av mässordningen; det kan finnas tillfällen då det inte är passande. För det andra föreslås att vissa ”familjära och världsliga” former av fridshälsning ersätts av ”mer värdiga”. För det tredje framhålls att vissa missbruk aktivt ska motverkas; bland dem sång under fridshälsningen, att gudstjänstfirarna lämnar sina platser, och att hälsningen blir ett tillfälle att gratulera (vid vigselmässor) respektive framföra sitt deltagande (vid begravningsmässor). För det fjärde säger brevet att de lokala biskopskonferenserna har ansvar för att undervisning sker om fridshälsningens betydelse och formerna för den.

Hos oss lite mer svala nordbor finns kanske inte de problem som brevet försöker stävja. Inte desto mindre upplevs fridshälsningen, även inom Svenska kyrkan, med en viss dubbelhet.

Å ena sidan är utväxling av Herrens frid ett värdefullt inslag i mässan. Det har genom sin betoning av måltidens gemenskapskaraktär vidgat vår nattvardsförståelse. Vi är en församling som firar tillsammans; inte en tillfällig ansamling individer som var och en närmast enskilt tar emot Jesus i kommunionen. Genom att den vertikala och horisontella dimensionen på detta sätt hålls samman blir sambandet mellan Kristi kropp i form av kyrkan/församlingen och Kristi kropp på altaret synliggjort.

Å andra sidan upplever många att fridshälsningen stör koncentration precis inför mottagandet av Herrens kropp och blod i kommunionen. I någon mån bryter den ju också av det sammanhållna eukaristiska skeendet tog-tackade-bröt-gav.

En alternativ placering?

När brevet från Kongregationen för gudstjänstlivet offentliggjordes framkom också att man övervägt en annan lösning: att i enlighet med fornkyrklig praxis placera fridshälsningen omedelbart före offertoriet. Där finns fridshälsningen i den moderniserade ambrosianska riten för Milanostiftet, liksom i de orientaliska riterna. Påven Benedikt XVI ville se denna möjlighet ordentligt utredd.

Resultatet av undersökningarna och överläggningarna blev dock att kongregationen nu skriver: ”Efter ytterligare reflektion ansågs det mest lämpligt att behålla fridshälsningen på sin traditionella plats i den romerska liturgin och inte genomföra strukturella förändringar i det Romerska Missalet.” Av sakskäl som låg bakom beslutet har bara lite framkommit i rapporteringen. Brevet framhåller att ”i den latinska riten kommer fridshälsningen efter konsekrationen eftersom den refererar till den uppståndne Kristus som närvarande på altaret ger kyrkan sin ’påskkyss’”. Vidare att fridshälsningen kommer precis före brödsbrytelsen, där vi ”bönfaller Guds Lamm att ge oss sin frid”.

En av oss har på besök i Walsingham varit med om fridshälsning som inledning på måltiden, vilket fungerade mycket väl. Denna möjlighet fanns nämligen i Alternative Service Book för Church of England från 1980. I Common Worship, som sedan 2000 ersatt både Book of Common Prayer och Alternative Service Book, ligger fridshälsningen före offertoriet om den förekommer. Också i Evangelical Lutheran Worship – mässordning för Evangelical Lutheran Church in America från 2006 – är placeringen där. Om fridshälsning alls förekommer i dessa oss närstående kyrkor är platsen alltså alltid före offertoriet.

I det Missale (Artos förlag 2008), som vi båda varit redaktörer för, finns också en sådan ”Alternativ placering av Herrens frid” (sid. 283). Den arbetades fram med den engelska ordningen av år 1980 som förebild. Denna var uppenbart även ursprung till den mindre utbyggda version som fanns i föregångaren, Christer Pahlmblads Missale (Noteria förlag 1988, sid. 322). Och redan i Svensk mässa (Pro Veritate 1971) pekade Anders Ekenberg på möjligheten, dock utan att ge förslag på utformning (s. 21).

Ett nytänkande med flera vinster

Den alternativa placeringen av Herrens frid i 2008 års Missale har kyrkoårsvarierade inledningsord, följda av prästens fridshälsning och ett församlingssvar. Som exempel kan vi ta advent/jul:

Vår Frälsare Kristus är fridsfursten.
Hans herradöme ska bli stort och friden utan ände.
Herrens frid vare med er.
– Och med din ande.

Naturligtvis bortfaller fridshälsningen då helt på sin vanliga plats före O Guds Lamm. På detta sätt kan man återvinna en större koncentration inför att gå fram till nattvardsbordet. Istället för fridshälsningens rörlighet, och ibland rörighet, präglas stunden före kommunionen av en laddad stillhet.

Dessutom kommer fridshälsningen på ett mer naturligt ställe i liturgins skeende. Med den alternativa placeringen blir Herrens frid en brygga mellan Ordet och Måltiden. Förbönens omsorg om människor följs av vad Ekenberg kallar ”ett moment av personlig kontakt och öppenhet inför nattvardsfirandet början”. Eller som Evangelical Lutheran Worship skriver i kommentaren: ”På ett sätt summerar denna fridshälsning hela den förbön som församlingen just bett: Kristi, den uppståndnes, frid är svaret på våra böner och Guds gåva till oss alla.”

Inte minst blir fridshälsningen placerad före offertoriet en konkret tillämpning av Herrens egna ord: ”Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.” (Matt 5:23f).

En alternativ placering av Herrens frid kan alltså ge en större koncentration inför kommunionen, bilda en naturlig övergång från förbönen till måltiden och gestalta en försonad altargemenskap i enlighet med Bergspredikans bud. Vi kan däremot inte se några skäl emot ett nytänkande på det här området, utöver att ”så brukar vi inte göra”. Det vore därför angeläget att ta till vara denna möjlighet i det pågående arbetet med en revision av Svenska kyrkans gudstjänstböcker.

Rulla till toppen