Bröd och vin – en fråga om sammanhang

Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2015, s 493-495.

I fyra principiellt viktiga artiklar har Markus Hagberg i dessa spalter tagit upp frågan om brödet och vinet i Herrens måltid (SPT 11–12/2012, 7–8/2014). Jag vill här närma mig samma område, men ur två något annorlunda perspektiv. Vad händer om vi medvetet skiftar fokus: från ett individuellt mottagande av sakramentet till det gemensamma firandet, och från ett minimalistiskt tänkande till ett maximalistiskt?

Från ett individuellt mottagande till det gemensamma firandet

Eukaristin – som ska förkunna Herrens död till dess han kommer åter (1 Kor 11:26) – firas alltid i gemenskap med hela kyrkan. Vi idag står i det stora flödet genom historien från Jesus Kristus och apostlarna fram till oss. Den lutherska traditionen har dock haft en tydligt individualistisk slagsida. Det gäller också och inte minst nattvardsfirandet, där tyngdpunkten har legat på mitt personliga möte med Kristus i kommunionen. De andra personerna i rummet blir närmast ett slags fond i bakgrunden för det som sker.

Den kände norske dominikanen Arnfinn Haram (död 2012) tar i en artikel upp den här frågeställningen. Han var innan sin konversion till Romersk-katolska kyrkan präst i Norska kyrkan, och hans nya kyrkotillhörighet gjorde det möjligt för honom att se blinda fläckar i hans gamla kyrkas sätt att fira mässa. Haram skriver då att det hela har med kyrko- och nattvardssyn att göra och säger:

”Man förstår i den norsk-lutherska traditionen nattvarden primärt som ett nådemedel för den enskilde troende. Tron och frälsningen är individens ensak och människor mottar frälsningen genom Ordet och sakramenten… Även om nattvarden firas i kyrkfolkets gemenskap, är det den enskilda nattvardsgästen som egentligen står i fokus och hämtar ut nåden genom att ta emot nattvardselementen.

Allt detta är i och för sig riktigt och sant, men det finns ett övergripande perspektiv som saknas: Att också det nattvardsfirande kyrkfolket som kollektiv och som enhet är handlande och mottagande i firandet. Den enskilde troendes mottagande av nattvarden förutsätter hela kyrkfolkets handling. Det är kyrkfolket som tillsammans förverkligar Jesu instiftelse: Gör detta till minne av mig! Det är hela kyrkfolket som ’förkunnar Herrens död’ och firar Kristi försoningsverk. Det är hela kyrkfolket som helgar sig själva och hela skapelsen genom att frambära sina gåvor och hela sitt liv till ett tackoffer, en eukaristi, till Gud genom Kristus i Anden.”[1]

Runt det bröd och vin som frambärs i mässan finns ett sig ständigt vidgande sammanhang. Referensen till eukaristins instiftande är insatta i en nattvardsbön, nattvardsbönen hör ihop med förkunnelsen av evangeliet och är en del av mässans sammanhållna skeende, detta skeende är hela församlingens gemensamma handling, handlingen är formad av den levande bibliska berättelsen om Guds folk, Gudsfolket i sin helhet i himmel och på jord firar gemensamt genom att be till Fadern genom Sonen i Anden – och det är denna helhet som gör mässan till mässa.

Haram lyfter också fram att eukaristin ”helgar hela skapelsen”. Måltiden distribuerar inte bara nåd åt den enskilde, utan är ett tecken och redskap för världens frälsning. Jesus uttrycker det som att han ger sitt kött ”för att världen skall leva”. Det betyder också att den epikletiska dimensionen i nattvardsbönen inte kan begränsas till att Anden skall komma över bröd/vin  och förvandla dem till Kristi kropp/blod. Christer Pahlmblad skriver:

”Om det över huvud taget skall vara meningsfullt att i nattvardsliturgin aktualisera den eukaristiska bönens hela struktur och den inte skall förbli enbart ett tomat skal, måste ’kommunionepiklesen’ på ett tydligt sätt uttrycka att det är genom mottagandet av Kristi kropp och blod som Anden verkar de nådegåvor som kyrkan utber sig.”[2]

Snarare är det alltså så att den så kallade kommunionepiklesen – där nattvardsbönen vädjar om Andens utgjutande över kyrkan – kan ses som det vilket hela bönen siktar fram mot.

Med ett sådant perspektiv på mässfirandet kan inte konsekrationen av bröd och vin reduceras till att gåvorna skall helgas för att bära Kristus till mig. Sammanhanget är mycket större än så. Bönen om Anden syftar till att genom kyrkan förnya, förvandla och fullborda hela skapelsen.

Från minimalism till maximalism

Det är detta stora sammanhang som skall komma till uttryck också när församlingarna i Svenska kyrkan samlas för att fira mässa. Utgångspunkten kan då inte vara vad som är det minsta som krävs för att det skall vara en nattvard. Frågan om de yttersta gränserna behöver förstås besvaras, men en minsta gemensamma nämnare är knappast en kreativ utgångspunkt. En förlösande process behöver istället fråga hur mässans skeende skall gestaltas så tydligt som möjligt. Med andra ord behöver vi skifta från ett minimalistiskt tänkande till ett maximalistiskt.

Bröd och vin är inte skapade ting som slumpmässigt väljs att bli vehiklar för Kristi kropp och blod. Snarast är brödet och vinet i sig redan bärare av en stark biblisk symbolik. Det handlar här också om att bevara kyrkans semitiska rötter. Insatta i den måltid som Jesus firade med sina lärjungar blir det som bärs fram tecken på mycket komplexa sammanhang. En grundsymbolik som finns i mässans firande kan sägas vara liv (brödet) och glädje (vinet). Som Psaltaren ber: ”Så frambringas föda ur jorden och vin som gör människan glad… och bröd som ger henne styrka.” (104:14–15).

Brödet står i bibeln för allt det en människa behöver till kropp och själ för att kunna leva. Det ligger också i bönen om dagligt bröd som Jesus lär sina lärjungar. Osyrat brödet påminner om den dramatiska befrielsen av Guds folk ur Egypten: ut ur mörker och slaveri, till ljus och frihet. I öknen fick de sedan manna, brödet från himlen, att äta. Genom att bryta brödet uttryckte Jesus gemenskap och solidaritet med sina lärjungar. I bespisningsundren ger han bröd åt världen. Etc.

Vinet är i skriften framför allt tecknet på glädje, fest och tacksamhet. I den judiska påskmåltiden dracks minst fyra bägare med vin, laddade med symbolik, och över detta vin lästes en särskild välsignelse. Vid bröllopet i Kana gjorde Jesus 600 liter vin av vatten. Han och hans lärjungar är genom hela evangelierna i hög grad ett festens och glädjens folk. Etc.

Bröd och vin är bibliska symboler för Gudsfolkets hopp i form av himmelrikets måltid. Genom Jesu tydningsord vid eukaristins instiftande kopplas de också till de gammaltestamentliga offren och hans egen offerdöd. De pekar framåt mot Lammets bröllopsmåltid och den försonade bordsgemenskapen i Guds rike. Etc.

Frågan förskjuts då från vilket bröd/vin som kan användas respektive inte användas, till vilket bröd/vin som bör att användas. Över huvud taget är det viktigt att förstå att ordet giltighet i ”giltig materia” inte handlar om sanningsfrågan, utan om kyrkans regleringar: giltighet är inte ett ontologiskt utan ett kyrkorättsligt begrepp. När man talar om giltig materia avses inte vad som kan förvandlas till Kristi kropp/blod respektive vad som inte kan det – för ho vet det? Syftet är istället att ange vad som kan sägas vara bröd/vin i nattvardssammanhang: det ska kunna kännas igen som samma bröd och vin vart man än kommer för att fira mässan.

Alltså kan vi ställa frågan: vad framhäver bäst den basala bibliska symboliken av vardagens bröd och festens vin?

Det osyrade vetebrödet har med sin koppling till uttåget ur Egypten en rikare symbolik än det osyrade. Å andra sidan påminner syrat bröd mer om vardagsbrödet som ger styrka. Vare sig det är syrat eller osyrat borde den viktigaste reformen av svenskkyrklig praxis vad gäller brödet i mässan vara att det skall vara just bröd. Riktigt bröd som ser ut som bröd, luktar bröd och smakar bröd. Oblater är en praktikalitet, men ger helt fel associationer: det påminner mest till papper eller i bästa fall kex. En annan symbolisk rikedom som faller bort med små oblater är den med ett enda stort bröd som bryts och delas. Som Paulus säger: ”Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.” (1 Kor 10:16–17).

Det vin som gör människan glad är naturligtvis en alkoholhaltig dryck. Rött vin faller sig naturligligt eftersom ”välsignelsens bägare som vi välsignar ger oss gemenskap med Kristi blod” (1 Kor 10:16). Liksom med ett enda bröd som bryts finns det en stark enhetssymbol i att alla delar en och samma kalk. I normalfallet borde det vara möjligt i de allra flesta svenskkyrkliga församlingar. Där man behöver fler kalkar för nattvardsgången bör då bara en av dem lyftas upp tillsammans med brödet under doxologin.

För att låta bröd och vin komma i blickfånget bör man, särskilt när mässan firas versus popolum, hålla altarbordet så avskalat som möjligt. Ett kredensbord är närmast en nödvändighet om altaret skall inte skall belamras med vin- och vattenkanna, oblatask/brödkorg, prästens psalmbok etc. Det finns heller ingen anledning att ställa bursan på högkant sedan corporalet plockats ut eller annat sådant som bara drar blicken från det väsentliga. Över huvud taget kan man fråga sig om det inte är dags att frångå kalkkläde och bursa helt. I centrum för kyrkans firande skall stå kalken med vin och brödet.

Texten är ett bearbetat utdrag ur en längre artikel till arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses årsbok 2015.

Ett beriktigande post scriptum i juni 2016. Jag inser i efterhand att man kan tolka min artikel som att riktigt bröd istället för oblater är viktigare än vilket sädesslag som används. Det menar jag inte. Betraktar man min essä i sin helhet så ser man kanske det om man läser noga. Men för tydlighets skull borde jag skjutit i en sats: ”Vare sig det är syrat eller osyrat borde den viktigaste reformen av svenskkyrklig praxis vad gäller brödet i mässan — utöver att konsekvent återgå till vete i enlighet med den stora kyrkliga traditionen — vara att det skall vara just bröd.”

[1] Arnfinn Haram Tre florentinarar (Efrem forlag 2009), sid. 151–152.

[2] Christer Pahlmblad Mässa för enhetens skull: kommentarer och förslag till en revideras mässordning för Svenska kyrkan (Artos 2014), s. 35.