Vi behöver en stramare handbok

Mikael Isacson och Mikael Löwegren. Publicerad i Kyrkans Tidning 20 mars 2014.

Markus Klefbeck slår huvudet på spiken angående förslaget till ny kyrkohandbok i Kyrkans Tidning nummer 10/14. Han påpekar att flera av remissfrågorna är alltför oprecisa för att ge någon vägledning, och att flera avgörande frågor dessutom inte ställs alls. Artikelns slutsats blir att ”arbetsgruppen hoppas ge något till alla” och att alla skall låta sig nöja med det.

En av oklarheterna är vad remissinstanserna egentligen säger ja eller nej till: den helhet som förslaget utgör, eller att man hittat något som man själv kan trivas med?

Fortsätt läsa ”Vi behöver en stramare handbok”

Dopet som tecken och redskap för världens frälsning. Fyra kritiska och konstruktiva frågor


M. Löwegren. I dens. (red.), Kyrkans och dopet idag. Om dop i 2010-talet (Publikationer från Växjö stift Nr 18), Skellefteå: Artos och Norma bokförlag 2013, s. 81-100.

kyrkan-och-dopet_160Inledning: om doppastoral och dopteologi

Dopet har kommit att aktualiseras under senare år. Det finns många faktorer som har gjort det nödvändigt att på nytt ställa frågorna om dopets teologi och praxis. Låt mig inledningsvis på peka på några orsakssammanhang som utgör bakgrunden till dagens studier och samtal.

Fortsätt läsa ”Dopet som tecken och redskap för världens frälsning. Fyra kritiska och konstruktiva frågor”

”Förlåt mig!”

M. Löwegren. Publicerad i Tidskriften Evangelium, nr 2 2012. Omtryckt i Sofia Lilly Jönsson (red.), Strukturer, arvet, prästen, avförtrollning: svenskkyrklig idé, kultur och kritik, Helsingborg: GAudete 2013, s. 108-118.

Svenska kyrkan håller på att arbeta igenom sin gudstjänstordning. Bland de saker som diskuteras är frågan om syndabekännelsen. Tankar på att ta bort den väcker starka reaktioner: Så har vi väl alltid gjort? Är det inte nödvändigt att be om förlåtelse innan nattvarden? Tar vi inte för lätt på synden om vi avskaffar syndabekännelsen i mässan?

Fortsätt läsa ””Förlåt mig!””

Vår ståndpunkt om mässan som offer. Replik/Slutreplik till Bengt Hägglund

H. Glamsjö, M. Isacson & M. Löwegren. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2010, s. 396-397.

När Bengt Hägglund i SPT 6/2010 återkommer i frågan om mässan som offer måste vi säga att vi inte känner igen oss i hans beskrivning av vår ståndpunkt. Vi undrar var vi skulle ha:

  • talat om ”den vigde prästen” som den som förrättar ett mässoffer?
  • medgett att vår uppfattning kring mässan som offer står i strid med Svenska kyrkans bekännelseskrifter?
  • uttryckt att mässan är ett soningsoffer?
  • sagt att Jesus inte är värd för den måltid han instiftat?

Inget av detta kan – vilket var och en som läser våra tidigare inlägg själv ser – tillskrivas oss. Det vi hela tiden, i enlighet med betydande ekumenisk konsensus, har velat driva kan sammanfattas ganska enkelt: Jesus är i nattvardens åminnelsemåltid verkligt närvarande med hela sitt verk, och därför är också korsoffret verkligt närvarande, och därmed finns en samtidighet mellan det kyrkan och Kristus gör i nattvardshandlingen. I denna mening framlägges, som Hägglund skriver, ”i aKF:s Missale medvetet och med konsekvens en lära om nattvarden som offer”.

Kalendariet – firningsdagar under veckan

Mikael Isacson. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2008, s. 730-731.

Under lång tid har vi i SPT påmints om att vi tillhör Guds folk och att det före oss har gått människor på trons väg. Det har skett bl.a. på de homiletiska sidorna där firningsdagar för veckan har angetts. Vardagsmässan och tidegärden är två platser där vi får erinra oss martyrer och helgon och be att deras förebild ska ”väcka oss till ett helgat liv, så att vi inte bara firar deras minne utan också följer dem i tro och goda gärningar” (Allhelgonadagens kollektbön).

Fortsätt läsa ”Kalendariet – firningsdagar under veckan”

Liturgisk färg på fastlagssöndagen

M. Isacson. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2000, s. 192.

Det är med intresse jag varje år läser SPT:s rekommendationer för liturgisk färg för Septuagesima, Sexagesima och Fastlagssöndagen. Rekommendationerna har växlat något. Sommliga år har angetts endast blå/-violett, andra år grön eller blå/violett.

Normalt brukar dock samma färg(er) rekommenderas för de tre söndagarna, men så inte i år. Nu anges blå/violett för Septuagesima och Sexageisam, men för Fastlagssöndagen ”Grön, ev. blå/violett”. Det vore givande om en förklaring kunde ges varför just Fastlagssöndagen ska ha grön färg, om inte de andra söndagarna i Förfastan har det.