De tunga invändningarna kvarstår

Mikael Löwegren. Publicerad i Kyrkans Tidning 14, 3 april 2017.

Agneta Lejdhamre ska ha stort tack för sin artikel i Kyrkans Tidning (12/2017). Den klargör var motsättningarna i Svenska kyrkan går. Debaclet kring kyrkohandboken blir i ljuset av artikeln helt begripligt.

Det är inte första gången teologie doktorn Lejdhamre tar till orda. Med en beundransvärd envetenhet har hon flera gånger, inte minst i denna tidning, tagit upp sitt ämne: att vi måste göra upp med en förgången tids teologi när vi nu arbetar fram en ny handbok för Svenska kyrkan. Den gamla bekännelsen är enligt Lejdhamre patriarkalisk, överspelad, kroppsfientlig och på det hela taget fullständigt omöjlig. Hon tar nu avstånd från bekännelsen till Gud Fader allsmäktig, från Jesus som avlad av den helige Ande och född av jungfrun Maria, och från den helige Ande som Herren och livgivaren.

Det är uppenbart att detta är en tro som är en annan än kyrkans. Denna teologi är inte kristen. Agneta Lejdhamre förkunnar irrlära – och det är detta saken gäller.

Ser man det slutliga handboksförslaget har precis samma tendenser fått genomslag där. Inte överallt och inte konsekvent, men taget som helhet är förslaget teologiskt undermåligt. De flesta av de justeringar som gjorts sedan i fjol är klara förbättringar och en del av de värsta formuleringarna har försvunnit – men det räcker inte. Inte på långa vägar. Alla de tunga invändningarna mot förslaget kvarstår.

Vi ser där Svenska kyrkans totala desintegration. Slutgiltigt ger man nu upp tanken på ett sammanhållet gudstjänstliv. Vi firar inte längre gudstjänst på ett sådant sätt att vi kan säga att det är samma mässa, med samma innehåll. Processen har fortgått alltsedan den så kallade försöksverksamheten på 1960-talet inleddes. Nu försöker kyrkoledningen framställa det som något positivt med en så stor bredd, som gör att alla skall kunna hitta något de känner sig hemma med. Men mässan är kyrkans gudstjänst: inte den enskilde prästens, inte den lokala församlingens och inte ens inte Svenska kyrkans.

”Så som kyrkan ber, så tror hon”, heter det i en ofta citerad devis (lex orandi, lex credendi). Den kristna kyrkans lära kommer inte främst till uttryck i bekännelseskrifter och katekeser – även om de har sitt stora värde – utan i hennes gudstjänst. Det är där tron förmedlas och formas genom de ord, sånger och böner som ljuder. Liturgins formuleringar ska därför hålla för att ”tjäna den gudstjänstfirande församlingens intuitiva inövande av kyrkans tro” (Christer Pahlmblad). Inte bara trosbekännelsen utan den helhet som mässan utgör måste därmed formas av det Lejdhamre kallar dogmatiska påståenden. Mässan sådan den är överlämnad åt oss har sin styrka i att den är (och här tar jag hjälp av Robert Taft):

Traditionell. Det betyder här inte konservativ eller traditionalistisk, utan att den står i samklang med den stora kyrkliga traditionen. Denna mässa har bestått historiens prövning och gör anspråk på att stå i kontinuitet med hela den apostoliska och allmänneliga kyrkan.

Biblisk. I princip allt i den traditionella mässan har biblisk förankring, antingen som direkta citat ur Skriften eller som en återspegling det bibliska språket. Detta språk överskrider de nationella språken och har en universell karaktär. Liturgin är mättad av bibelns ord och bilder; vi blir genom att fira den genomdränkta av det bibliska språket och den bibliska tron.

Objektiv. En liturgi som står i den kyrkliga traditionen och därmed är biblisk blir också i bästa bemärkelse objektiv. Den lyfter oss ur oss själva och vårt eget och låter oss vila i kyrkans tro. Liturgin handlar inte om den gudsbild jag/vi vill förmedla utan om den Guds självuppenbarelse som sker när kyrkan firar Kristi mysterium som död och uppstånden.

Förstår man inte värdet av dessa saker går utvecklingen just i den riktning den gör i Svenska kyrkan nu. Den präst/församling som vill kan välja alternativ som överensstämmer med kyrkans stora tradition eller också alternativ som de facto uttrycker en annan tro, bekännelse och lära. Vad ska man då med en kyrkohandbok till över huvud taget?

Vi får istället Katarinamässan och Alvestamässan och så vidare, helt lokala och partikulära former för att fira Herrens måltid. Vi får kända artister som uppträder i kyrkorna med konserter, happenings och allsång. Vi får sekulära schlagers och barnvisor som gudstjänstinslag. Och vi får Agneta Lejdhamres reformförslag. Hon klargör öppet intentionen: att göra upp med kyrkans bekännelse. Det är om detta motsättningarna kring den nya kyrkohandboken egentligen handlar.