Tredje gången gillt? Kyrkohandboksförslaget 2016 (1/3)

Mikael Isacson & Mikael Löwegren. Publicerad i SPT 2016.
Här finns en PDF-fil med alla tre artiklarna.

”Tredje gången gillt!” skulle kunna vara slogan för det senaste handboksförslaget, som nu är ute på remiss. Ett första förslag kom 2000 (HBF 00); det sågades av remissinstanserna. Ett andra kom 2012 (HBF 12). Och det vi nu ser – HBF 16 – är en revision av HBF 12.

I två artiklar belyser vi förslaget i detalj vad gäller ordningen för högmässa, mässa och gudstjänst. I en tredje artikel berör vi mer övergripande frågor som handboksförslaget för med sig. Det är oundvikligt att vi på vissa punkter upprepar oss från vad vi tidigare har skrivit (SPT 2012, nr 22–25). För den som arbetar med remissvar rekommenderas också Christer Pahlmblads Mässa för enhetens skull.

En snabbversion kommer dock först: HBF 16 är bättre än HBF 12. Den stilistiska nivån har höjts, men har fortfarande stora brister. Vissa skrivbordsprodukter är utrensade. Dopgudstjänsten har blivit bättre och vilken musik församlingarna använder till kyrkohandbokens texter ska bestämmas på lokal nivå. Teologiskt och liturgiskt vilar det dock på samma premisser som tidigare, och har i stort sätt samma brister och förtjänster. Med smärre förändringar torde det också vara det här som är Svenska kyrkans nästa kyrkohandbok.

En bärande tanke sedan HBF 00 är att det ska vara färre grundordningar för gudstjänsten: sex ordningar för huvudgudstjänst i HB 86 blev två i HBF 00 – mässa resp. gudstjänst. I HBF 2012 fanns bara en grundordning, men med tre varianter: högmässa, mässa och gudstjänst. Så är även fallet i HBF 16. Utifrån en gemensam bank av moment och alternativ ska församlingarna (prästerna och musikerna?) själva skapa den gudstjänst/mässa de vill fira. En högmässa måste innehålla fler fasta moment än mässan, bl.a. en syndabekännelse. Samtidigt är ordningen för högmässa friare än i HBF 2012. Om avsikten är att kvalitetssäkra begreppet högmässa ­– dvs. att den som ser ordet högmässa i församlingsbladet/tidningen eller på hemsidan ska veta vilken typ av gudstjänst det blir – vore det nog bättre om högmässan hade en fastare reglerad ordning.

Ordningen för mässa/gudstjänst är betydligt friare. Det är inte många moment som måste vara med – men som däremot kan vara med. Firas mässa/gudstjänst som huvudgudstjänst ska dock fler moment finnas med, t.ex. trosbekännelsen. Och ändå inte. Det finns möjlighet i huvudgudstjänsten – såväl vid högmässa, mässa och gudstjänst – att ”i undantagsfall” låta ett moment utgå. Trosbekännelsen kan t.ex. i huvudgudstjänst utgå eller ersättas av en trospsalm. Vad ”i undantagsfall” i realiteten innebär framgår varken i förslaget eller i dess kommentar. Hur någon ska kunna hålla ordning på dessa regler, är inte lätt att förstå. Än mindre eftersom antalet huvudgudstjänster har minskat i och med de nya, större pastoraten och sammanslagna församlingarna. I en församling med t.ex. tre kyrkor kan man knappast veta i vilken kyrka huvudgudstjänst firas om det i alla firas ”Mässa” eller ”Gudstjänst”. Konsekvensen för en vanlig gudstjänstfirare är ganska given, inte minst när man går i en annan kyrka än den man brukar gå i. Står det högmässa kan man vara ganska säker på hur gudstjänsten firas. Står det mässa eller gudstjänst har man inte en susning.

Ett försök att bringa ordning i kaoset har tidigare varit att anknyta till tanken om gudstjänstens ordo. Detta begrepp är utvecklat av den ortodoxe teologen Alexander Schmemann och har senare tagits upp bl.a. av den lutherske liturgikprofessorn Gordon Lathrop, varifrån det svenska handboksarbetet inspirerats. Med fog har dock tidigare handboksförslag kritiserats för att använda detta begrepp på ett mycket ytligt sätt. Det har – långt ifrån Schmemanns och Lathrops användning – mest kommit att avse gudstjänstens ytliga struktur där Samling kommer först, Sändning sist och däremellan Ordet och Måltiden (om mässa firas). Begreppet ordo är nu övergivet; istället talar man om ”gudstjänstens grundläggande handlingsmönster” och ”en rytm som kan kännas igen i kyrkor i hela världen och i kyrkohistorien”. Vad det är för rytm framgår inte, men en rimlig tolkning är att man avser just Samlingen, Ordet, Måltiden och Sändningen. Liksom i HBF 12 menar man – även om resonemangen tycks nedtonade – att detta är ”en grundordning där gudstjänstens gemensamma handlingsmönster kan kännas igen” (Kommentar, s. 24). Eftersom friheten att utforma gudstjänsten är så stor, så innebär det inte så mycket mer än att vi i Svenska kyrkan skulle läsa ur Bibeln och fira nattvard, samt har någon form av inledande respektive avslutande rit. Igenkännandets glädje mellan kyrkorna torde ligga på ett annat plan och blir genom HBF 16 väsentligt mindre.

Mässans samling

Samlingen ”leder in i gudstjänsten och tydliggör att gudstjänst firas i möte med Gud, i Jesus Kristus och i gemenskap med den världsvida kyrkan” och gör att ”enskilda människor kommer samman till en gemenskap, en församling” (Kommentar, s. 28). Samlingen var den del i remissvaren efter HBF 12 som fick flest synpunkter. I det nya förslaget finns därför många förbättringar på enskilda punkter. Det är också den del som är mest variabel.

Inledningsord

Mässan/gudstjänsten ska inledas med en trinitarisk formulering. Antingen ”I (Guds:) Faderns och Sonens och den heliga Andes namn” eller ”I Guds, den treeniges, namn”. De tidigare alternativen i HBF 12 ”Välsignelse över vår gudstjänst” och ”Vi har samlats för att fira gudstjänst tillsammans” är lyckligen bortplockade. Skillnaden mellan de två formuleringarna är dock symptomatisk och genomgående i hela förslaget: ett alternativ som ansluter till Kyrkans klassiska förståelse av Treenigheten och ett alternativ där man eftersträvar ett mer könsneutralt språk och vill slippa omnämna Gud som Fader eller Herre. Även om formuleringen ”I Guds, den treeniges, namn” kan tyckas vara ett tänkbart alternativ, blir det problematiskt om man vill tala om Treenigheten som något annat än Fadern och Sonen och Anden. Men inte heller det första alternativet är helt okontroversiellt. Det inskjutna ”Guds” är en olycklig återgång till 1811 års kyrkohandbok. Det hade varit på sin plats om församlingen sagt ”Amen” efter de inledande orden, som det föreslogs i HBF 00.

Efter den trinitariska inledningen kan något av 17 färdigformulerade alternativ användas. Prästen kan också formulera sig fritt med t.ex. ett bibelord och lämplig kortare förkunnelse. Och det är väl det rimliga; flertalet inledningsord håller inte att upprepas vecka efter vecka.

Ett alternativ som inte finns med i förslaget är att salutationen följer efter de trinitariska öppningsorden. Efter att placerat sig inför Gud torde det mest naturliga vara att gudstjänstledaren och församling hälsar varandra. Detta är därför den givna platsen – och inte före Dagens bön – för en salutation med församlingssvar.

Bön om förlåtelse – överlåtelsebön

Botmomentet kan, liksom i HBF 12, hanteras på fem olika sätt:

(1) Bön om förlåtelse (syndabekännelse) med förlåtelseord (avlösning), dvs. såsom i dagens högmässa, och ev. tackbön. (2) Bön om förlåtelse (syndabekännelse) följt av löftesord, dvs. en försäkran om Guds nåd och barmhärtighet, och ev. tackbön. Båda (1) och (2) är möjliga att använda såväl högmässa som mässa/gudstjänst. (3) I mässa/gudstjänst kan också en Överlåtelsebön användas. (4) Momentet läggs i samband med kyrkans förbön. (5) Momentet utgår helt (möjligt i mässa/gudstjänst men inte i högmässa).

Det finns skäl att frångå den nuvarande handbokens praxis där syndabekännelse, avlösning och tackbön är enda alternativ och i princip måste finnas med i alla mässor (se t.ex. M. Löwegren, red. Till syndernas förlåtelse. Perspektiv på beredelsen i mässan; SPT 2011 nr 25, 2012, nr 1 och 15/16). Men i handboksförslaget etableras en ordning med oerhört stor spännvidd. Alltifrån syndabekännelse med avlösning till mässor där ingen akt av ånger och bot över huvud taget behöver vara med (utöver det som finns i Herrens bön). Det visar tydligt den ambivalens som finns i Svenska kyrkan kring dessa frågor. Flera frågor skulle behöva bearbetas djupare än vad som sker i både HBF 12 och 16. Är det en nödvändighet att vara förlåtelsen innan man tar emot Kristi kropp och blod? Är det önskvärt? Vad är ett pastoralt klokt förhållningssätt? Att konsekvent fira utan någon botakt är också problematiskt. Synden är en förblivande realitet i en människas liv. Därför behöver också vårt behov av ånger och förlåtelse få komma till uttryck inom ramen för mässan i det ordinarie gudstjänstfirandet.

Två alternativ till en sådan botakt som inte finns med i HBF 16 är dels en doperinran, dels en kyrielitania med botkaraktär (se t.ex. Artos Missale). Visserligen finns en ”doppåminnelse” i HBF 16. Den knyter dock inte an på något sätt till vatten och rening, och saknar därmed botkaraktär.

Vissa böner om förlåtelse har fått en uppstramning jämfört med HBF 12, t.ex. Bön om förlåtelse 4. Fortfarande saknas dock en förlåtelsebön med möjlighet att bekänna det vi medvetet och aktivt underlåtit att göra, t.ex. ”Jag har syndat med tankar och ord, gärningar och underlåtelser.” Det bör också noteras att Bön om förlåtelse nr 4 olyckligtvis riktas till Jesus Kristus: kyrkans bön riktas till Fadern med Sonen som medlare eller för Jesu Kristi skull.

Bönen om förlåtelse följs alltså antingen av förlåtelseord (avlösning) eller löftesord. Skillnaden mellan dem borde ligga på ett principiellt plan: avlösningen är en auktoritativ tillsägelse av syndernas förlåtelse medan löftesordet är en hänvisning till att Gud är barmhärtig och vill förlåta. Tyvärr är det inte så tydligt i HBF 16.

Tre av de fyra förlåtelseorden (1, 2 och 4) har formuleringen ”Du är förlåten”, istället för ”Dina synder är dig förlåtna”. Visserligen är formuleringen språkligt något enklare, men det är ingen performativ utsaga där det framgår att synderna förlåts i den stund som prästen uttalar orden. Därtill ligger det ytterligare en hund begraven. Motivet för att byta formulering tycks vara just att man inte tror det sker något när prästen uttalar orden, utan syftar till att påminna gudstjänstdeltagaren att hon/han redan är förlåten. Orden fördes in i HBF 00. Där kan man läsa: ”’Dina synder är dig förlåtna’ [har] ändrats till ’Du är förlåten’ för att lyfta fram att förlåtelsen är given” (Kommentardelen, s. 95). Formuleringen borde naturligtvis vara den traditionella: ”Dina synder är dig förlåtna” eller ”Dina synder är förlåtna”. Detta ansluter inte bara till praxis i många av våra systerkyrkor, utan också till hur det formuleras i Nya testamentet när Jesus förlåter synder (se t.ex. Matt 9:2; Luk 7:48). Ur själavårdande synpunkt är det principiellt viktigt att det är de konkreta synderna som förlåts och inte syndaren själv.

Utifrån perspektivet att såväl löftesord som förlåtelseord tycks vara till för att påminna om att synderna redan är förlåtna, är det kanske inte konstigt att två av löftesorden (nr 2 och 4) och förlåtelseorden (nr 2 och 4) har nästan identiska formuleringar. Det rimliga vore dock att välja löftesord som har helt andra formuleringar än förlåtelseorden och som inte avslutas ”I Faderns …”.

I förlåtelseordet som inleds ”Begär du dina synders förlåtelse för Jesu Kristi skull, så är det fast och visst …” (HB 86) har inledningen tagits bort, för att betona ”den villkorslösa förlåtelsen” och låta ”perspektivet om Guds nåderika förlåtelse [framträda] tydligare”. Resonemanget är svagt: förlåtelsen måste på något sätt tas emot och en referens till att man har bekänt sin synd och ber om förlåtelse för Kristi skull är en rimlig påminnelse. Man kan med fog till och med hävda att utanför biktsituationen behöver den auktoritativa avlösningen villkoras: prästen har i den offentliga gudstjänsten ingen möjlighet att samtala med den som bekänner och kan därför inte bruka binde- och lösenyckeln på den enskilde.

Överlåtelsebönerna är tre; två från HBF 12 och en nyskriven. Det första alternativet är den syndabekännelse som i HB 86 innefattar orden ”rena mig så blir jag ren, hela mig så blir jag hel, drag mig till dig så får mitt hjärta ro”. Om överlåtelsebön används istället, följs denna varken av avlösning eller löftesord. Det markeras därmed att det inte är en syndabekännelse.

1986 lades för första gången en tackbön in efter avlösningen i mässan. Det förstärkte – det historiskt sett korrekta – intrycket att botakten infogats i gudstjänsten i ett senare skede. Tackbönen har i förslaget gjorts fakultativ (frivillig). Tillsammans med möjligheten att använda ett löftesord istället för en avlösning ges sammantaget en betydligt större flexibilitet jämfört med i dag. Botakten kan därmed få en utformning som inte så lätt förväxlas med biktordningen.

Kristusrop – Lovsången

Kyrie och Gloria–Laudamus är fakultativa när inte högmässa firas. Liksom i nuvarande handbok kan kyriet sjungas eller läsas trefaldigt, sexfaldigt och niofaldigt och som en utbyggd kyrielitania. Den tidigare sången ”Möt mig nu som den jag är” har strukits från detta moment. Genom att använda beteckningen Kristusrop försöker handbokskommittén fånga in kyriets funktion. Ur en aspekt är detta positivt eftersom det tydligt markerar att detta är en bön riktad till Kristus. Den traditionella trefaldiga strukturen med Kyrie-Kriste-Kyrie eleison har fått en del att felaktigt tolka ropet trinitariskt. Argumentationen för den tvetydiga och för Svenska kyrkan unika benämningen Kristusrop imponerar dock föga; det yttersta argumentet är att momentet har benämnts Kristusrop i många församlingar sedan 2012. Argumentet innebär alltså att något har benämnts och funnits med i HBF 12, därför ska det också vara med i HBF 16!

För Lovsången finns i princip alla varianter från HB 86 kvar; man har även försökt göra ”Stora Laudamus”, Sv. ps. 697:4, mer användarvänlig genom att bearbeta den så att försångare sjunger vissa partier och församlingen upprepar ett omkväde. I HBF 12 tog man bort möjligheten att sjunga psalmer som ersättning för Laudamus; det är nu – tyvärr – möjligt att återigen använda en ”trinitarisk lovpsalm” ur psalmboken. Gloria och Laudamus är en teologiskt rik och väl sammanhållen text som inte gärna kan ersättas med något annat. Det är dessutom ”en av de äldsta bevarade liturgiska texterna, gemensam för öst och väst” (Pahlmblad, s. 19) I förslaget görs en poäng av att lovsången ska präglas ”av ett trinitariskt perspektiv”; flera av de nyskrivna varianterna innehåller dock knappast ett fullödigt trinitariskt mönster och den sista lovsången (nr 9) omtalar mer vad människan gör än vad Gud har gjort.

Förslaget skriver vidare att momentet ”kan utgå under fastetid”; formuleringen är här ändrad från ”kan utgå under fastan”. Om det innebär även innebär en förändring i sak, dvs. att Lovsången kan utgå både i Advent och i Fastan, framgår inte.

Dagens bön

Mässans samling avslutas i förslaget med Dagens bön. Momentet är obligatoriskt i högmässa och när gudstjänst/mässa firas som huvudgudstjänst.

Med sin placering inom ramen för samlingen har bönen förts till sin rätta plats. Trots sin nära tematiska koppling till söndagens överskrift är det inte en bön inför bibelläsandet. Dess funktion är att samla upp församlingens tysta bedjande och hela samlingen i en sammanfattande bön. Därav det gamla namnet ”kollektbön”. Beteckningen Dagens bön (hämtad ur evangelieboken) är inte helt oproblematisk. I en församling där man t.ex. låter tackbönen efter kommunionen – som kan ”formuleras fritt” – färgas av söndagens tema finns mer än en bön för dagen.

Dagens bön kan föregås av en salutation, samma som i nuvarande handbok. Ett annat och naturligare alternativ vore att inleda kollektbönen med ett enkelt ”Låt oss be”. Salutationen hör, som påpekats ovan, mer hemma inledningsvis.

Ordet

I stort sätt ser Högmässans ordning för Ordets liturgi ut som nu: bibelläsningar och predikan, följt av trosbekännelse och förbön. Beteckningen ”Guds ord” skulle bättre än ”Ordet” ge en antydan om fokus i denna del av gudstjänsten.

I Mässa/Gudstjänst finns en överhängande risk för uttunning av Ordets liturgi. Antalet läsningar är fritt: tre, två eller bara evangeliet. Predikan är däremot obligatorisk. Även i en stilla morgonmässa förutsätts alltså predikanten utlägga dagens text/-er. Draget till sin spets betyder det att predikan är något oundgängligt, medan läsning ur Gamla testamentet och Nya testamentets brev är något församlingen helt kan klara sig utan.

Även i högmässa föreslås i HBF 16 (till skillnad från HBF 12) ”större flexibilitet vad avser antal bibelläsningar”. Huvudregeln är fortfarande tre bibelläsningar, men den gammaltestamentliga läsningen och episteln kan utelämas ”i undantagsfall”. Om avsikten med en särskild ordning för högmässa är att kvalitetssäkra begreppet är detta nog att gå för långt; vill man bara ha en bibelläsning, finns ju redan möjligheten att i förslaget rubricera det som ”mässa”.

Acklamationerna efter läsningarna är desamma som i HBF 12. ”Så lyder det heliga evangeliet” efter evangeliet och ”Så lyder Guds/Herrens/Bibelns ord” efter en GT-text eller epistel. Flera remissinstanser riktade kritik mot den sista acklamationen i HBF 12 och menar ”att bibelordet som ett gudstilltal i gudstjänsten uppfattades som otydligt”; vi kan bara instämma och notera att formuleringen är mer konstaterande än proklamerande. Alternativ står dock kvar eftersom kommittén menar att ”gudstilltalet [framgår] tydligt” när det ”ses i sitt sammanhang med församlingssvare[n]” (s. 77). Försvaret framstår som svagt. Församlingen ges möjlighet att svara antingen ”Gud, vi tackar dig” eller ”Gud, gör ditt ord levande bland oss.”

Förslaget lyfter fram möjligheten att placera den psaltarpsalm som evangelieboken anger – eller annan psaltarpsalm – mellan gammaltestamentlig läsning och epistelläsning. Den blir då en brygga mellan läsningarna. Det finns också möjlighet att sjunga en bibelvisa, men inte en vanlig psalm (!), mellan läsningarna. Paragrafryttaren kan fråga om man får sjunga en bibelvisa som finns i psalmboken.

Efter evangeliet kan ett hallelujarop sjungas. Däremot står inget om att halleluja kan användas som sång före evangeliet, kanske tillsammans med en vers för respektive söndag. Detta är den gängse platsen internationellt sett: församlingen hälsar honom som är Guds Ord och som kommer i sin kyrka. Det vore ett alternativ att ta till vara när gradualpsalmens starka ställning i Svenska kyrkan har luckrats upp.

Trosbekännelserna – den apostoliska och nicenska – anges i de översättningar som finns i dag; de har t.o.m. undgått att språkligt revideras på en punkt där samtliga andra böner och texter förändrats: konsekvent har HBF 16 ”den heliga Anden” (i bestämd form) och inte ”den helige Ande”. Det hade varit på sin plats att Svenska kyrkan tog initiativ till ekumeniska översättningar av trosbekännelserna. I högmässan och i huvudgudstjänst ska trosbekännelsen finnas med, men kan ”i undantagsfall utgå eller ersättas med trinitarisk psalm”. Bättre vore att trosbekännelsen är obligatorisk i en huvudgudstjänst. Möjligheten att använda trinitarisk psalm finns i nuvarande handbok, med lyftes bort i HBF 12. Då motiverade man det med att ”lyfta fram Trosbekännelsen som kyrkans gemensamma bekännelse, ett uttryck för samhörighet med kristna i världen”. Det framstår fortfarande som ett rimligt argument och ställningstagande.

Till skillnad från HB 1986 finns ingen fast plats för meddelanden. Det gör att man kan undvika tillkännagivanden efter trosbekännelsen, något som bryter rytmen i gudstjänsten. Istället är det upp till den lokala församlingen att bestämma var och hur meddelanden lämnas. Information om var kollekten går kan lämpligen ges precis före den psalm under vilken man tar upp kollekt. Meddelanden om det som händer i veckan lämpar sig väl före välsignelsen.

Förbönen är ett fast moment i högmässan, men kan utgå när mässa/gudstjänst inte firas som huvudgudstjänst. Detta kan vara ett alternativ i en veckomässa, men någon form av förbön bör då ingå i nattvardsbönen. Att be för världen och människorna är en bärande del av nattvardsfirandet; kyrkan firar eukaristin inte som en individuell fromhetsövning utan ”för att världen skall leva”. Liksom tidigare kan förbönen utformas lokalt eller bes utifrån ett färdigt förslag. Det finns också ett antal exempel på acklamationer i förbönen. En av de mest frekventa saknas dock: ”Herre, hör vår bön. – Och låt vårt rop komma inför dig”. Anledningen heter naturligtvis inkluderande språk, men här inte som ett komplement utan i form av en utrensning; det drabbar i det här fallet en väl inarbetad formulering. Det hade också varit på sin plats med en instruktion om att förbönen inte bryter den liturgiska bönens mönster: den riktas till Fadern genom Sonen (alt. riktas till Kristus).

Bönen om förlåtelse kan också placeras ”i samband med kyrkans förbön”, antingen precis före kyrkans förbön eller som en del av förbönen. Det rimliga vore att det låg efter förbönen, för att inte bryta sambandet mellan predikan–trosbekännelse–förbön. Vare sig löftesord eller avlösning/förlåtelseord hör dock hemma i en förbön.

Rulla till toppen