Mässbok – till inspiration och hjälp

Mikael Isacson och Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2018, s. 389-392.

Att inspirera och fördjupa firandet av eukaristins mysterium i enlighet med allmänkyrklig tradition. Att ge vägledning och hjälp hur materialet i kyrkohandboken bäst kan användas. Det är avsikterna bakom Mässbok, utgiven på Artos förlag. I denna artikel vill vi som bokens redaktörer dels presentera några av grundtankarna som kommer till uttryck i mässboken, dels belysa några tendenser i Kyrkohandbok för Svenska kyrkan 2017 (HB).

Mässboken är en uppföljare till Missale (Artos 2008) och strukturerad på ett liknande sätt. Den innehåller en fullständig mässordning, förslag på böner för moment som är öppna för fri formulering samt olika typer av kompletterande material. Dessutom finns kommentarer och anvisningar till mässans firande utifrån den nya kyrkohandboken, dels i form av en fyllig inledning, dels som anvisningar i rött i själva mässtexten.

HB 2017

Handbokens material är omfattande. Där ska finnas något för alla, men ingen församling vare sig kommer att kunna använda allt eller förväntas göra det. Kanske kan man till och med säga att det är en grundtanke i HB att gudstjänsten ska se olika ut från församling till församling. Den ordning som redan råder i Svenska kyrkan bekräftas och legitimeras genom HB. Officiellt bryts därmed en praxis från tidigare handböcker, att gudstjänsten ska vara lika mellan de olika församlingarna med få valbara alternativ (HB 1942) eller att gudstjänsterna ska ha ett antal huvudformer som är igenkännbara med fasta moment från kyrka till kyrka (HB 1986).

I den nya handboken finns ett flertal olika alternativ för varje moment, men det är också så att det i många fall är upp till församlingen (dvs. kyrkoherden) att bestämma vilka moment som ska vara med och vilka man kan avstå ifrån. Om något rubriceras som mässa vet man som gudstjänstfirare inte mycket om hur den kommer att utformas. Du kan exempelvis inte förutse om hur många bibelläsningar det är, om trosbekännelsen beds eller om prefation och helig sjungs. Igenkännandet minskar på detta sätt mellan de olika församlingarna inom det som är en och samma kyrka.

En konsekvens av att varje församling ska utforma sin egen mässa – eller kan låta mässan gestaltas på helt olika från en söndag till en annan – är att gudstjänstfokus flyttas från hela kyrkans firande av Kristi mysterium som död och uppstånden, till att alltmer bli något som professionella aktörer skapar utifrån söndagens tema. I den traditionella mässan församlas Guds folk, Kristi kropp, på söndagen för att lovsjunga och be, lyssna till Guds ord och ta emot Kristus i nattvardens sakrament; man gör det helt enkelt därför att det är söndag, Kristi uppståndelses dag.

I det ymniga material som HB erbjuder krävs av alla gudstjänstfirande gemenskaper ett medvetet urval. Mässbok ges ut till stöd för den som vill fira en mässa som i sin struktur är lika söndag efter söndag och är i enlighet med allmänkyrklig tradition.

Mässbokens grundprinciper

Två huvudprinciper har styrt den gestaltning av mässan som finns i mässboken.

(1) Högmässan är grundordningen för mässans firande. Detta är den klassiska och fullödiga formen för mässans firande i Svenska kyrkan. Den står i samklang med den stora kyrkliga traditionen och uttrycker en kontinuitet med hela den apostoliska och allmänneliga kyrkan. Mässan kan sedan förkortas t.ex. vid firandet av vardagsmässa eller mässa vid sjukbesök. Moment läggs alltså inte till för att få en högmässa; tvärtom utelämnas eller förenklas moment vid enklare former för mässa.

(2) Mässan firas i gemenskap med hela kyrkan. Såsom kyrkan ber, så tror hon också (lex orandi, lex credendi). Mässan är kyrkans gudstjänst och varken den enskilde prästens, lokalförsamlingens eller ens Svenska kyrkans. Gudstjänstens bärande mönster och texternas innehåll i den lokala mässan måste svara mot liturgins och trons innersta väsen, anknyta till den allmänkristna liturgitraditionen och ge uttryck för katolsk och apostolisk tro. Därmed befrämjas kyrkans enhet i eukaristins firande.

Utifrån dessa två överordnade principer blir Mässbok ett exempel hur materialet i HB kan användas. Det finns tre typer av texter och noter i mässboken.

I. Kyrkohandbokens egna texter i urval och evangeliebokens kollektböner (dagens bön).

Mässboken återger det mest fullödiga materialet ur HB; det vill säga de mest användarvänliga och pastoralt gångbara, men framförallt de teologiskt sett lödigaste alternativen. Här bör noteras att Mässbok är den enda bok där allt material, bibeltexterna undantagna, som prästen behöver för att leda mässan faktiskt finns samlat på ett ställe. Missalet utgivet på Verbums förlag saknar kollektbönerna.

II. Förslag på böner för de moment som HB uttryckligen låter stå öppna för fri formulering eller där handboksreglering helt saknas.

Det förra gäller t.ex. kyrkans förbön, bön över gåvorna och bönen efter kommunionen. Till det senare hör förslag på texter och böner för firande av helgondagar, förslag på texter för vardagsmässan – nu uppställda efter föregående söndags namn – och böner före och efter mässan, välsignelse av adventsljusstake och julkrubba m.m.

III. Kompletterande material.

Hit hör bland annat ytterligare nattvardsböner, som inte finns i HB. Dessa alternativ vill fylla pastorala behov och är avsedda att användas enligt de regler som finns i Kyrkoordningen. I vissa fall krävs domkapitlets tillstånd att använda dem i en huvudgudstjänst (dessa texter är markerade med en asterisk). Vad gäller huvudgudstjänster och kyrkliga handlingar finns en skyldighet att följa HB, men inte i övriga gudstjänster. Vi avser att i början av hösten publicera en längre artikel om de kyrkorättsliga frågor som aktualiseras kring den nya handboken och relationen till mässboken.

Eftersom Artos förlag inte fick tillstånd att publicera de texter som är nya eller förändrade i handboken, byggs mässordningen upp på det material som fanns redan i HB 1986. Det räcker för att en församling ska kunna fira en gedigen högmässa eller vardagsmässa.

För musikens del innebär det att mässboken innehåller noter till prästens partier enligt HB 1986 (i vissa fall bearbetade). Detta motsvaras till stor del av serie A i HB. Denna kyrkosång, baserad på den gregorianska traditionen, har en stark ställning i svenskkyrkligt gudstjänstliv och utgör ännu ett sammanhållande band mellan församlingarna. Eftersom KO numera medger att ”till kyrkohandbokens texter [får] användas annan musik än den som ingår i kyrkohandboken” (18 kap. 6 a §) är det mindre intressant att samla alternativa musikserier i en volym som Mässbok. Däremot innehåller den noter exempelvis till den nya acklamationen efter konsekrationen, ”Kristus har uppstått”, liksom olika recitationstoner.

Särskilda överväganden i Mässboken

I detta sammanhang kan det också vara befogat att kommentera några av de många överväganden vi gjort.

(1) Eftersom texterna i mässboken baseras på det material i HB som även fanns i HB 1986 är den namnform för den tredje gudomspersonen som återfinns där, ”den helige Ande”, bibehållen. Den översättning som återfinns i Bibel 2000, ”den heliga Anden”, riskerar att försvaga Andens personkaraktär. Hävdvunna formuleringar i liturgin bör hanteras med stor varsamhet; man kan tala om ett slags försiktighetsprincip, där de stora historiska kyrkorna när de översatt sina liturgier till svenska valt denna väg. Även i HB har namnformen behållits i såväl den apostoliska som den nicenska trosbekännelsen. Det torde därför inte föreligga några hinder för den som fortfarande vill använda denna formulering.

(2) Som förlåtelseord (avlösning) återges i Mässbok två alternativ. Det är nr 1 ur HB (Till dig som ber om dina synders förlåtelse …) med en återställning av den nytestamentliga formuleringen ”Dina synder är förlåtna”, eftersom det är en stor skillnad att synderna förlåts (dvs. det som jag gör eller underlåter att göra) och att jag såsom person är förlåten. Sedan återges nr 3 såsom den finns i HB 1986 (I kraft av Guds ord och löfte); ordalydelsen i HB fördärvar hela tankegången i avlösningsorden. Övriga två förlåtelseord i HB (nr 2 och 4) går knappast att använda för den som vill ha en performativ sats där synden uttryckligen förlåts för Jesu Kristi skull och på hans uppdrag.

(3) I mässboken formuleras Gloria i enlighet med HB 1986. Den textvariant som används i HB har bytt en kort vokal (”han”) mot en lång (”Gud”), vilket med bibehållen textunderläggning flyttar accenten från älskar till Gud. Ett alternativ hade varit att släppa den översättning som finns i Bibel 2000, vilken lätt kan missförstås, och istället ansluta sig till den internationellt etablerade formuleringen ”Ära åt Gud i höjden och frid på jorden åt människor av god vilja (homines bonæ voluntatis)”; då hade också fraseringen stämt.

(4) Bland prefationerna återges både de som finns i HB 1986 och eget material. Bland HB:s nyskrivna prefationstexter, som alltså inte kunnat återges i mässboken av upphovsrättsskäl, finns både sådana som vi hade kunnat ta med (t.ex. Trettondedagstiden) och sådana som vi hade avstått från (t.ex. allmän 3). I sursum corda finns också ett ”han” som blivit ”Gud” – ”Allena Gud är värd vårt tack och lov”. Erfarenheten är väl att det är svårt att lära om i församlingarnas svar. Allra bäst hade varit att återgå till det som fanns tidigare i den svenska högmässan och har sina motsvarigheter i många historiska kyrkor: ”Det är tillbörligt och rätt”, eller liknande formulering.

(5) Nattvardsbönen har efter Helig i mässboken fem olika alternativ ur svenskkyrklig tradition. Först två eukaristiska böner ur HB (5 och 14). Dessa återfanns även i HB 86 (D och G) och utgör i ett allmänkyrkligt perspektiv de enda tillfredsställande alternativen i gällande HB. En av dem har också en variant med infogad förbön. Dessa totalt tre alternativ är möjliga att bruka även i huvudgudstjänst. Därefter följer den nattvardsbön av Huub Oosterhuijs som använts som underlag för HB alt. 6 i sin originalversion, och en nattvardsbön ur HB 1986 (A) som har en kompletterande tematik som lämpar sig särskilt väl i fastan.

Efter själva mässordningen finns i ett appendix åtta eukaristiska böner från skilda epoker och traditioner; dessa utgör ett jämförelse- och studiematerial. De kan även användas i en församling vid t. ex. vardagsmässa eller temamässa. Först i detta appendix återfinns en nattvardsbön med särskild ekumenisk relevans: den äldsta bevarade bönen i fullt utvecklad form, eukaristibönen ur Hippolytos Apostoliska traditionen. Det är inget självändamål att använda många olika nattvardsböner i en församling, tvärtom klokt att begränsa antalet. Det ligger ett värde i att präst och övriga gudstjänstfirare kan känna igen sig.

Den liturgivetenskapliga forskningen och en fördjupad dialog kyrkorna emellan har fört oss närmare varandra i en gemensam förståelse av eukaristin. Det så kallade BEM-dokumentet (Baptism–Eucharist–Ministry) från 1982 bekräftar den samsyn som vuxit fram kring dop, nattvard och ämbete. I detta dokument finns enighet inte bara om nattvardens teologi utan också om dess praxis. I detta fullödiga mönster för mässan intar den eukaristiska bönen en särställning. Av de element BEM anger som väsentliga beståndsdelar i nattvardsliturgin hänför sig en tredjedel dit. Här måste man notera att det som HB kallar ”nattvardsbön” i själva verket bara är halva bönen, beteckningen är alltså något oriktig. Den fullständiga eukaristibönen är en enhet som även inkluderar prefation och sanctus; mässboken har redigerats för att enheten ska framkomma tydligare.

Det är denna sammanhållna bön med dess olika moment som mer än något annat fångar upp och gestaltar ekumenisk konsensus. I nattvardsbönerna står alltså mycket på spel. Som Christer Pahlmblad uttryck det (Mässa för enhetens skull, s. 12): ”Utformningen av den eukaristiska bönen är … själva prövostenen för Svenska kyrkans vilja till att tillgodogöra sig internationell forskning kring eukaristins historiska gestalt och dess innebörd för Svenska kyrkans vilja till ekumeniskt ansvarstagande.”

Sammanfattning

Sammanfattningsvis är Mässbok ett försök att tolka Svenska kyrkans liturgiska tradition allmänkyrkligt och att söka dess ekumeniska förnyelse. Vi önskar att det ska få bli en hjälp hur handbokens ymniga material kan användas av den församling eller präst som vill stå mitt i kyrkans stora strömfåra. Alla kommer inte heller i denna mässbok att använda allt, men för högmässans firande vore det värdefullt om den – oavsett kyrklig hemvist – kunde få bli vägledande. Vår förhoppning är att det ska bli en uppslutning kring mässboken för alla inom Svenska kyrkan som vill verka för allmänkyrklig tro och praxis.