”Men tar vi inte för lätt på synden…?” Om beredelsen i mässan

M. Löwegren. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2012, s. 783-790.

I processen fram mot den nya kyrkohandbok för Svenska kyrkan som ska klar år 2014 har frågan om beredelsen i mässan aktualiserats. Det är därför hög tid för en pastoral diskussion om denna beredelse.

Det den gällande handboken från 1986 benämner beredelsen är detsamma som ett äldre språkbruk kallade för infogat allmänt skriftermål. Många ställer sig minst sagt tveksamma till alla tankar på att lämna eller modifiera denna utformning. ”Tar vi då inte för lätt på synden?” är ett sätt att ge ord åt dessa farhågor.

Det är en relevant fråga detta år 2011, då Ulla Karlsson varit Sveriges mest uppmärksammade präst efter att ha ifrågasatt om det över huvud taget finns någon synd. Jag skulle dock istället vilja vända på hela frågan: Tar vi inte för lätt på synden med ett infogat allmänt skriftermål?

Svar på en pastoral utmaning

När beslut fattades år 1933 om möjlighet att infoga skriftermålet i högmässan var det pastorala motiv som låg bakom. Den nattvardsväckelse som då redan börjat så smått i Svenska kyrkan gjorde dittillsvarande praxis allt mer omöjlig att upprätthålla. Bakgrunden måste sökas i den reformatoriska traditionens medeltida arv.

Den praktiska effekten av reformationen i sin svenska variant hade efter hand blivit att bikten som nattvardsberedelse kom att ersättas av det kollektiva nattvardsförberedande skriftermålet. Först som en fristående botgudstjänst på lördagskvällen eller söndagsmorgonen, sedan alltmer i form av en särskild skriftermålsmässa.

Så kom det medeltida sambandet mellan avlösning och kommunion i praktiken att bevaras i den reformerade Svenska kyrkan, genom det obligatoriska allmänna skriftermålet utanför högmässans ram.

När nattvardsväckelsens pionjärer ville återerövra ett rikare nattvardsliv i församlingarna, inte bara genom veckomässor utan även i söndagens högmässa, blev det alldeles för otympligt med ett fristående skriftermål före högmässan. Det fanns också andra faktorer, kopplade till upplösningen av enhetssamhället, som drog i samma riktning. Lösningen blev att flytta in skriftermålet i mässans ram. Den 15 augusti 1933 kom det officiella godkännandet.

Med Handboken 1942 stadfästes denna nyordning. Där kompletterades formen Högmässa med nattvard med Högmässa med infogat skriftermål. I båda formerna låg syndabekännelsen först i mässan och samma bekännelse kunde användas. Skillnaden mellan de båda formerna bestod i två saker: i det nya infogade skriftermålet skulle ett skriftetal (beredelseord med dagens språkbruk) hållas, och där användes en avlösning istället för ett löftesord. Sambandet är klart och tydligt: avlösning och skriftetal hörde ihop.

Distinktionen mellan avlösning och löftesord är principiellt viktig. Även om termerna i svenskkyrklig tradition inte alltid varit entydiga, så kvarstår faktum att det funnits en åtskillnad. Den auktoritativa direkta tillsägelsen av förlåtelsen – avlösningen – är en sak. En försäkran om att Gud vill förlåta som lyfter fram bibliska löften om syndaförlåtelse – löftesord – är något annat.

Formen med infogat skriftermål skiljer sig alltså från högmässan, sådan den firats sedan reformationens konsolidering Svenska kyrkan. Istället för den traditionella högmässans direkta övergång från den inledande lovprisningen ”Helig, helig, helig är Herrens Sebaot” till syndabekännelse, följt av löftesord, lyftes nu i mässans ram in både skriftetalet/beredelseordet och avlösningen.

Utan att på något sätt vara påbjuden, utan tvärtom ett av flera alternativ, slog denna praxis snabbt igenom efter 1942. Och detta efter hand så totalt att vi lätt uppfattar det som svenskkyrklig tradition alltsedan reformationens dagar. Allraminst. I och med den nu gällande handboken från 1986 blev detta så den obligatoriska ordningen för nattvardsfirande i Svenska kyrkan.

Jag blir för min del alltmer övertygad om att detta i längden kan skapa stora själavårdsproblem. Det är intressant att notera hur det redan när denna ordning vann insteg fanns motstånd utifrån själavårdsmässiga skäl.

Skriftermål och skriftetal

I processen fram mot ordningen 1942 leddes opinionen mot det infogade skriftermålet av den inflytelserike Sam. Stadener.[i] År 1926 höll han ett föredrag vid den mäktiga Allmänna Prästföreningens möte i Örebro, där han också var ordförande. Anförandet kom sedan ut som en liten skrift med titeln Skriftermål och skriftetal.[ii] Talet har hela sin udd riktad mot ”förslag att infoga skriftermålet i själva högmässan”.

I en genomgång av utvecklingen i Svenska kyrkan skriver Stadener sammanfattande: ”Redan tidigt funnos alltså vid sidan om varandra i den lutherska kyrkan enskilt skriftermål [det vill säga bikt, ML] och allmänt skriftermål. Steg för steg gick sedan det enskilda över i det allmänna.”

Från denna punkt går Stadener vidare med att lyfta fram skriftetalet som en integrerad del av skriftermålet i den svenskkyrkliga traditionen. Det biskopen här vill åt är tydligt sambandet mellan själavård och avlösning.

Ett sådant samband fanns i den medeltida ordningen. Christer Pahlmblad framhåller i den senaste forskningen på området att prästen i bikten både skulle ”ge råd” och ”förhöra”. ”Rådfrågan” innebar att biktbarnet begärde botgöring, och biktfadern gav sådan botgöring (”råd”). ”Förhöra” kunde ha den enkla innebörden att höra bikt, men hade också en mer specifik innebörd. Dels att prästen skulle kontrollera den biktandes kunskaper i den kristna trons grunder, dels att också hjälpa den biktande att bekänna sina synder genom att ställa vägledande frågor.[iii]

Denna förbindelse mellan själavård och avlösning förs vidare i den reformatoriska Svenska kyrkan. Stadener för sin del hyste uppfattningen att i den svenska traditionen – med sin förskjutning från enskilt till allmänt skriftermål – har det själavårdande momentet i bikten så småningom kommit att koncentreras i skriftetalet.

Istället för ett personligt samtal mellan biktande och präst lyfter han fram den själavårdande förkunnelsen. Han betonar starkt skriftetalets funktion som ”själavård, koncentrerad och försynt och fast och förtrolig”. Med näbbar och klor vill han försvara avlösningens förbindelse med denna form av kollektiv själavård.

Den fara Stadener ser med att infoga skriftermålet i själva högmässan är att skriftermålet som helhet – och särskilt det själavårdande skriftetalet – då inte kommer att kunna få ta den tid som behövs. Han anför kyrkohistorikern och Lutherkännaren Karl Holl som

”i ett visst sammanhang påpekat huru opsykologiskt det är, att själen skulle kunna på några få ögonblick – de fem minuter som syndabekännelsen upptager – bliva bragt till den självprövning, den kännedom om sig själv, den ödmjuka botfärdighet och det omfattande av nåden, som krävas för mottagandet av avlösningen. Detta förlopp i själen kräver tid och ro.”

Stadener menar att ordningen med infogat skriftermål kommer att urholka själva avlösningens kraft. Med en kostlig formulering snärtar han till: ”Det torde vara befogat att detta förslag icke bör kallas infogat skriftermål utan avskaffat skriftermål.”

Även om jag inte vill se hans eget alternativ återupplivas – skriftermål med väl tilltaget skriftetal (”bör räcka högst en halvtimme” enligt handboken 1917) som kommunionsförberedelse – berör han här något väsentligt.

När avlösning blir det enda alternativet

Sam. Stadener fick ju med tiden ge sig. Idag gäller att i princip alla mässor skall firas med en fullständig beredelse/skriftermål på samma sätt som i högmässan. Denna förändring av gudstjänstpraxis under andra halvan av 1900-talet får framför allt tre konsekvenser:

1. Mässan skall, vare sig den firas en söndag eller vardag, ha en inledande avlösning; om inte allra först så senast inför själva nattvardsgången.

Detta innebär att det för första gången i Svenska kyrkans historia uppstår en absolut koppling – inte mellan avlösning och nattvardsgång som i det fristående allmänna skriftermålet där enbart de som avsåg att kommunicera beredde sig – utan mellan avlösning och själva firandet av en nattvardsgudstjänst.

2. Avlösningens normala plats blir mässan. Den biktordning som samma HB 1986 för fram kommer att framstå som undantaget, eller möjligen tillägget.

I och med detta upplöses i det långa loppet kopplingen mellan avlösning och själavård. De rejäla skriftetalen i det fristående skriftermålet – med ett bruk av både löse- och bindenyckel – kunde ändå tänkas vara en kollektivt utövad själavård med tillämpning på den enskilde.

Bo Johanneryd har undersökt skriftermålsförkunnelsens form och uppgift åren 1933-1983, alltså just den tid då den nya praxisen med infogat skriftermål slår igenom. Han skriver sammanfattande om skriftetalets förändring: ”från längre, i strukturellt hänseende mera tydligt disponerade tal till en allt kortare och mer koncentrerad form, där karaktären av inledningsord mer än av tilltal i vedertagen bemärkelse dominerar.” Lite längre ner på samma sida kan han också konstatera att ”med två förkunnelsemoment allt oftare i samma gudstjänst blir längden på talet ett problem. Karaktären av tal försvagas dels på grund av att omfånget blir allt mindre, dels på grund av att avgränsningen från predikan fordrar det.” [iv]

Med korta, och med tiden alltså allt kortare, inledningsord kommer avlösningen allt längre från själavården.

3. Mässans inledning får en kantring mot bot; medan bön och lovsång kommer mer i skymundan. Det är berättigat att ställa frågan om det är teologiskt och själavårdsmässigt riktigt att fokusera så hårt på botmotivet inledningsvis. Vår kontaktyta gentemot Gud är större än vårt behov av förlåtelse. Vi kommer också till mässan för att få tacka och lovsjunga, och för att be om hjälp. Dessa andra motiv hamnar lätt i skymundan.

Beredelsedelen dominerar inte minst därför att den består av fyra olika delmoment, inklusive ett eget förkunnelseinslag. Inte sällan lägger dessutom präster till andra inledande böner med botmotiv innan beredelseordet. Sammantaget förstärks intrycket av en inskjuten enhet, som delvis bryter av den större rörelsen genom inledningen i sin helhet. Något som Lars Eckerdal också framhöll under arbetet fram mot nuvarande handbok: ”…skriftermålet /hör/ historiskt sett inte samman med (hög)mässan utan utgör en förberedelse till denna. Skriftermålet kan inte utan våld infogas i liturgin.”[v]

Avlösning och nattvardsgång

 

Vi lever med denna etablerade normalitet: det är så här man gör. På ett intuitivt plan lär sig en gudstjänstfirare i Svenska kyrkan därmed idag att avlösning är självklart i samband med nattvardsfirande.

Så länge vi hade en kommunionsfrekvens på kanske en gång/år för den enskilde var det inget problem i praktiken med en sådan normalitet. Det var då naturligt att, i enlighet med medeltida praxis, gå till skrift som ett led i den egna beredelsen inför att begå Herrens heliga nattvard. Men med tiden har förutsättningarna förändrats, och med nattvardsväckelsen under 1900-talet har problemet blivit akut.

Kanske har det inte sedan fornkyrkans dagar gått så många kristna till nattvard så pass ofta som idag. I sådana fall har vi aldrig i Svenska kyrkans historia, som ju börjar på medeltiden, haft en sådan kommunionsfrekvens som nu. Det ställer oss inför nya frågor, t.ex. om det är rimligt att man ska söka avlösning inte bara en utan kanske flera gånger i veckan?

Bör inte grundhållningen istället vara att betona dopnåden? Vi bekänner i den nicenska trosbekännelsen ”ett enda dop till syndernas förlåtelse” och det är på denna dopets grund vi samlas för att fira Herrens måltid. Varken ur ett kyrkohistoriskt eller ur ett dogmatiskt perspektiv går det att hävda avlösning av prästen som ett ovillkorligt krav för nattvardsgång.

Vidare är hela mässan ett sammanhang där syndernas förlåtelse ljuder med och förmedlas. Det sker inte bara i en avgränsad botakt. Genom hela mässordningen finns detta perspektiv med: Herre förbarma dig, Fader vår med sin bön om förlåtelse, O Guds Lamm, distributionsorden, med mera. Och Jesu ord i samband med den första nattvarden, som ju citeras i varje mässa, talar uttryckligen om att hans kropp och blod utges/utgjuts ”till syndernas förlåtelse”. Själva ätandet och drickandet i tro förmedlar, snarare än förutsätter, förlåtelse.

Skuld, skam, sår

I detta sammanhang är det också viktigt att reflektera över att vår tids grundfråga kanske är en annan än den som drev Martin Luther, alltså ”hur ska jag finna en nådig Gud?” Idag frågar vi oss snarare: ”Har mitt liv en mening?” och ”Är jag älskad?” När frågan och svaret inte möts slinter det och människor hittar inte in i det vår gudstjänstordning vill förmedla.

Det här berör också vår tids stora brottning med en annan problematik än syndaskulden, nämligen skammen. Känslan av allmän uselhet, att jag inte bara har gjort fel utan är fel. Där förlåtelsen är det liturgiska svaret på synden, så är välsignelsen det liturgiska svaret på skammen. Blandas de samman binder vi människor istället för att befria. Om människor i syndabekännelsen tror att de skall lägga fram sin allmänna uselhet, och dessutom får denna bekräftad genom att prästen förlåter den, förstärker vi den skam som skulle brytas.

Ibland kan det faktiskt skada att avlösa människor. Med våra kortare inledande beredelseord ger vi inte den själavård som behövs inför mottagandet av syndernas förlåtelse. Den ovane upplever det bara dystert och utan koppling till det egna livet; man hittar inte in, hittar inte nycklarna. Detta samtidigt som den som verkligen har syndanöd inte får den hjälp som behövs.

Är den slutsats vi måste dra att avlösningen inte kan frikopplas från skriftermålet i sin helhet? I det långa loppet tror jag att en allmän avlösning förutsätter ett verkligt skriftetal. Mycket talar för att vi tvingas ge Sam. Stadener rätt i hans farhågor: skriftetalet har avskaffats och avlösningen så tappat mycket av sin kraft. ”Infogat skriftermål är avskaffat skriftermål.”

Jag menar att frågorna om synd och förlåtelse är alltför angelägna för att hastas igenom, och avlösningen är för viktig för att slarvas bort i mässans inledning. Risken är idag överhängande att varken syndens allvar eller förlåtelsens upprättande kraft kommer till sin rätt. Med ett slentrianmässigt bruk av avlösningen kan vi ta udden av förlåtelsens kraft i den – och så faktiskt binda människor i deras synder.

Min egen tentativa slutsats blir därför följande. Om vi inte vill ha tillbaka långa skriftetal med ett bruk av både löse- och bindenyckel – och det vill åtminstone inte jag – får vi nog ta skeden i vacker hand och sluta bruka den direkta och auktoritativa tillsägelsen av syndernas förlåtelse, dvs. avlösningen, i mässan. 1900-talsmodellen med ett infogat skriftermål har inte framtiden för sig. I takt med att den söndagliga mässan återvinner sin plats i många församlingars liv så blir denna ordning omöjlig att upprätthålla.

Jag menar att en modell där den personliga själavården hålls inom ramen för den allmänna förkunnelsen numera är överspelad. Idag behöver vi ge ett betydligt större rum åt det personliga momentet. Man skulle kunna säga att om Stadener vill värna själavården i samband med syndabekännelsen på predikstolen, vill jag hellre se den i sakristian: som bikt.

Min erfarenhet är att en dialog innan avlösningen är en omistlig del av bikten. Inte för att psykologisera själva avlösningen, men därför att vi behöver vägledning. Det som brustit kan behöva helas genom någon form av botgöring, återkommande mönster i den egna synden har ofta något att berätta för oss om var vi har svagheter, till exempel.

Och inte minst är det idag närmast en nödvändighet att hjälpa den biktande att skilja mellan det som är verklig synd, som medför en skuld inför Gud, å den ena sidan; och vad som å den andra är skuldkänslor, skam, sår… Den typen av klargörande under dialogens gång leder mycket ofta till att jag som präst måste säga att just detta ska du inte bekänna som synd. Att bara avlösa rakt av det människor tror att de skall bekänna kan i längden skapa oerhörda själavårdsproblem.

För att ta ett konkret exempel är det ingen synd att inte få ihop det så kallade livspusslet. Den gnagande känslan av otillräcklighet kan vara mycket starkt – men är förstås inte ett tecken på skuld inför Gud. Olycksaliga formuleringar som ”när vi misslyckas vill Gud upprätta oss” kan här göra stor skada.

I denna mening förutsätter avlösningen själavård. Men det fungerar lika mycket på andra hållet: att själavård öppnar till bikten. När man som jag gör arbetar med retreater och andlig vägledning, ser man att när en inre process kommer igång så leder det förr eller senare till att frågor om den egna synden och skulden kommer upp. När människor då ger ord åt sådant de burit på länge, och kanske burit fram i otaliga allmänna syndabekännelser, kan den enskilda bekännelsen och avlösningen i bikten bli de befrielsens redskap de är tänkta att vara.

En annan fråga måste också ställas i detta sammanhang: kan det vara så att vi stänger vi vägen till bikten genom vårt frekventa avlösande i mässans inledning? För varför skall människor söka upp prästen för enskild bikt när varje söndag, och mer mässor därtill, ändå innefattar syndabekännelse och avlösning?

Vad skulle hända om vi kunde vända på alltihop – så att bikt kom att bli det normala för sådana synder som verkligen plågar vårt samvete. Botmomentet i mässan (eller för den delen i tidegärdens Completorium) skulle då inte ersätta utan komplettera den sakramentala bikten. För att understryka detta skulle den gemensamma botakten behöva få en utformning som inte förväxlas med den egentliga biktordningen.

Två konsekvenser

Sammanfattningsvis: för att inte ta för lätt på syndens allvar, och för att värna den återupprättande kraften i den direkta auktoritativa tillsägelsen av syndernas förlåtelse, menar jag att vi bör återupprätta förbindelsen avlösning och själavård.

De direkta konsekvenserna blir då två.

1. Vi måste söka en annan utformning av en botakt i mässans början. I det Missale som jag varit med om att arbeta fram och som kom på Artos förlag 2008 finns några förslag för hur detta skulle kunna se ut. Boken Till syndernas förlåtelse redogör på s. 57ff för några olika modeller. Gemensamt för dem är att mässan inleds utan såväl skriftetal/beredelseord som avlösning; då bortfaller också tackbönen. På så sätt skulle vi dessutom få en bättre rytm genom mässans inledning, genom en botakt som bättre låter sig infogas i skeendet.

2 Vi måste påbörja ett långsiktigt pastoralt arbete med att återupprätta själavård, andlig vägledning och bikt i församlingens liv. I ett sådant pastoralt program skulle t.ex. behövas erbjudande om botgudstjänster, inte minst under fastan. Det gamla fristående skriftermålet skulle i en moderniserat form kunna vara ett sätt för den enskilde att i sin egen takt närma sig biktens befriande kraft.

Att bara sluta bruka avlösningen i mässan vore att svika. Det skulle i praktiken leda till att församlingen stängs, eller stänger sig, ute från ett nådemedel. En annan normalitet – en naturlig känsla i församlingen att det är så här man gör – etableras naturligtvis inte i en handvändning. Men även en lång resa börjar någonstans – genom att man tar de första stegen.

[i] Sam. (Samuel) Stadener var biskop i Strängnäs 1927-1932 och sedan i Växjö 1932-1937. Ecklesiastikminister i C-G Ekmans regering under åren 1930-1932.

[ii] Sam. Stadener Skriftermål och skriftetal: ett inlägg i frågan om Svenska kyrkans gudstjänst (CWK Gleerups förlag 1926).

[iii] Christer Pahlmblad Mässa på svenska: den reformatoriska mässan i Sverige mot den senmedeltida bakgrunden (Arcus 1998), kap 5.

[iv] Bo Johanneryd Skriftetalet i funktion: skriftermålsförkunnelsens form och uppgift i Svenska kyrkans gudstjänst 1933-1983 (Almqvist & Wiksell International 1994), s. 168.

[v] Den nya gudstjänstordningen för Svenska kyrkan. Kommentarer under redaktion av Lars Eckerdal (4 uppl., Verbum/Studieboksförlaget 1976), s. 26. Eckerdal var då sekreterare i 1968 års kyrkohandbokskommitté.

Rulla till toppen