Om förslaget till ”En liten bönbok” (recension)

Mikael Isacson. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2005, s. 42-45.

För knappt fem år sedan sändes ett förslag på Hjärtats samtal. En liten bönbok ut på remiss tillsammans med förslag till kyrkohandbok och evangeliebok. Kritiken var på vissa punkter mycket skarp. Bland mycket annat kritiserades det s.k. inklusiva språket, att det kristologiska perspektivet var svagt, att bönerna var pratiga, att många böner blev alltför privata och individualistiska och inte avsedda för kyrkans gemensamma bön.

En ny version av En liten bönbok har nu sänts ut på remiss. Det ska sägas till kommitténs heder att de lyckats betydligt bättre än sina företrädare. Språket i flertalet böner är stringent och torde fungera i såväl en enskild andakt som i en offentlig gudstjänst.

Kommittén har valt att inte vara konsekventa när det gäller stavning och vissa språkformer; så vitt jag förstår har ursprungsformerna bevarats. Det innebär att vi ömsom ser ”den helige Ande”, ömsom ”den heliga Ande”, att det ömsom står ”Son”, ömsom ”son”. I ett par böner skrivna av Bo Setterlind förekommer också formen ”HERRE”, med genomgående versaler.

Vad gäller det inklusiva språket i tilltalet till Gud – dvs. att man undviker könsrelaterade ord som ”han” och ”Herre” om Gud – tycks kommittén tagit intryck av kritiken som framfördes förra gången. I bönboken dominerar två tilltal till Gud: ”Gud” och ”Herre”. Mitt intryck är dock att det är fler äldre böner där ”Herre” används och fler böner skrivna under 1900-talet som använder ”Gud”.

Även om det nuvarande förslaget är avsevärt mycket bättre än sin föregångare, finns kritik att rikta på vissa punkter.

Urvalet av böner är det första vi behöver rikta vår uppmärksamhet på. Kommittén har vinnlagt sig om att få med böner skrivna av kvinnor. Detta är naturligtvis positivt. Cirka en tredjedel av bönerna är skrivna av kvinnor, vilket torde vara mycket eftersom en fjärdedel av bönerna är helt anonyma.

Vad kommittén däremot inte lyckats med är urvalet mätt över kyrkans historia. Enligt deras egna uppgifter är 12% av bönerna från kyrkans 1000 första år, 7% från medeltiden, 5% från 1500–1700-talet, 1% från 1800-talet och hela 75% från 1900-talet och senare. Siffrorna är häpnadsväckande. Att hela tre fjärdedelar av material kommer från det senaste århundradet är i sig anmärkningsvärt, men att endast 6% – vilket motsvarar 14 böner – av bönematerialet är skrivet under 1500–1800-talet är katastrofalt. Det innebär att man inte tagit någon större hänsyn till det som är Svenska kyrkans tidiga reformatoriska tradition eller de inomkyrkliga väckelserörelserna under 1800-talet. Arvet från den Wallinska psalmboken (1811) torde vara helt utraderat. Här behöver en kraftig bearbetning av materialet göras.

Sex person är representerade med fem eller fler böner var. Listan toppas av Britt G. Hallqvist (12 böner), därefter kommer Caroline Krook (9), Jonas Jonson (8), Ylva Eggehorn (7), samt Augustinus och Margareta Melina (5). Att det är anmärkningsvärt att fem av dessa är födda på 1900-talet behöver väl inte sägas. Däremot bör det påpekas att hälften av dessa personer – Krook, Jonson, Eggehorn – ingår i kommittén för En liten bönbok. Även om deras bönematerial över lag är bra, är väl inte uppgiften att se till att man själv blir representerad.

På detta urval kan ytterligare en dimension läggas. En liten bönbok är inte endast en samling böner. Enligt kyrkoordningen ska den också vara ”uttryck för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära”, tillsammans med kyrkohandboken, psalmboken och evangelieboken. Frågan hur En liten bönbok är det och vad det innebär för de enskilda bönerna väcktes i förra remissomgången, är inskriven i direktiven till arbetsgruppen men har fortfarande inte blivit besvarad. Man skriver att bönboken ”som helhet” ger uttryck för kyrkans tro, bekännelse och lära. Inte blir vi klokare av det. Är det så att enskilda böner och formuleringar i böner inte uttrycker kyrkans tro? Eller är det så att enskilda formuleringar till och med kan strida mot Svenska kyrkans tro och ändå vara medtagna i bönboken? Eller ska vi tolka det så att Svenska kyrkan menar att hennes egen andliga tradition från 1800-talet inte längre är relevant eftersom endast en procent av bönerna är hämtade därifrån?

Det andra som måste diskuteras är bönematerialet som relaterar till döden. Under rubriken ”Mot livets slut” finns åtta böner samlade; fem av dessa böner går att be vid en dödsbädd, även om inte alla är avsedda för det. Detta tycker jag är för lite. Likaså saknar jag de bibelord som finns i den nuvarande utgåvan av En liten bönbok under rubriken ”Trösteord när slutet närmar sig”. När man sitter vid en dödsbädd är det bra att ha rikligt med bönematerial och bibelord att ösa ur. I ett slutlig utgåva kan detta enkelt rättas till. Och varför inte här hänvisa till psalmer som kan vara lämpliga att sjunga eller läsa vid en dödsbädd.

I bönboken finns också tre förslag till andakter vid dödsfall: när någon har dött, vid kistan (utfärdsbön/bisättning) och vid urnedsättning. Dessa andakter är viktiga, framför allt när de förekommer i kretsen kring de anhöriga. De har i princip alla en liknande struktur: ev. psalm; bibelläsning; bön; ”överlämnade”; tyst bön; Fader vår; välsignelse. I bönerna som presenteras i dessa andakter saknas dock referenser till att Jesus själv dött och uppstått. Bönerna relaterar endast till den dödes liv och överlämnar den döde i Guds händer. I andakten när någon har dött bes också att de församlade själva ska få vara inför Gud, ”i ditt eviga ljus”. Men referenserna till att Jesus dött och uppstått borde väl vara självklara i en kristen bönbok, när det gäller andakter kring en människas död och begravning. I den nuvarande ordningen som kan användas vid urnnedsättning finns en bön med goda referenser till att Jesus själv grät när Lasaros dog, att han själv led döden av kärlek till oss och att han övervann döden och lever för att vi skall leva. Den kunde med fördel få leva vidare i en ny upplaga av En liten bönbok.

Det tredje jag vill ta upp är förslaget till ”Samling vid olycka eller dödsfall”. Det är naturligtvis aktuellt efter katastrofen i Sydostasien. Även om ordningen inte är tänkt för katastrofer av den omfattningen, utan när någon plötsligt avlidit eller en olycka inträffat lokalt, finns det anledning och fråga sig om den är bra. Här finns förslag på psaltarpsalmer att läsa och Svenska psalmer att sjunga. Kommittén har uttryckligen strävat efter att ordningen ska kunna användas även om vissa av de församlade inte är kristna, samtidigt som man vill ”erbjuda tröst och omsorg utifrån den kristna tron”. Denna strävan markeras väl redan i rubriceringen; det står ”samling” inte ”andakt”.

I ordningen finns endast förslag på en bön (efter en medarbetares bortgång) och sedan två förslag på hur man kan formulera sig vid en minnesstund på arbetsplats eller vid en olycka/katastrof. Att materialet är tunt är det första problemet. Här borde finnas fler böner – inte minst om man tänker sig att andra än präster ska använda förslaget. Det andra problemet är att ordningens formuleringar endast anknyter till den avlides liv, till att vi alla är hjälplösa och lika inför döden, till att vi behöver hjälp att gå vidare samt till Gud som skapare och upprätthållare. Men återigen måste frågan ställas: Varför inga referenser till Kristus? Varför inga referenser till Gud som tröstar?

En stor förändring – och detta är det fjärde som jag vill visa – är att den dagliga andakten hämtar sin inspiration från tidegärden. En liten bönbok innehåller för närvarande en fyraveckorscykel för den dagliga andakten med förslag till psalmer och böner för morgon- och aftonbön. I remissutgåvan finns istället en modifierad ordning för laudes och completorium för varje dag under en vecka. Detta är naturligtvis en god förändring – inte minst om man är van att regelbundet be tidegärden – och kanske ett utslag att tidegärden fått ett uppsving inom svensk kristenhet de senaste åren.

Inte desto mindre framstår dessa ordningar som ett liturgiskt hemsnickeri. Man hänvisar till att ordningarna ansluter till ”tidegärdstraditionen” – som om denna tradition är enhetlig. Man tycks dock inte mena så mycket mer än att strukturen delvis är hämtad från tidegärden och att man växelläser psaltarpsalmer. Någon tradition i övrigt följer man inte. Detta märks tydligt på två sätt. I tidegärdstradtionen – här torde man kunna tala i bestämd form – använder man sig av de tre lovsångerna i Luk 1–2. Sakarias lovsång, Benedictus, bes i morgonbönen/laudes. Marias lovsång, Magnificat, används i vespern som bes kring kl. 6 och Symeons lovsång, Nunc Dimittis, i completoriet, den bön som fulländar dagen. Denna inarbetade tradition följs däremot inte i En liten bönbok. Sakarias lovsång finns endast med i söndagens och lördagens morgonbön; under övriga dagar finns istället texter från 5 Mos 32, 1 Krön 29, Jes 61, Judit 16 och Tob 13. I aftonbönerna används Marias lovsång på måndagar och fredagar, medan Symeons lovsång bes söndagar, onsdagar och lördagar. I tisdagens och torsdagens aftonbön anges istället olika texter ur Uppenbarelseboken.

Om man överhuvudtaget ska hänvisa till tidegärdstraditionen ska man naturligtvis i samtliga morgonböner ange Sakarias lovsång. För aftonbönerna måste man göra ett val: vill man följa vespern eller completoriet. Eftersom det är completoriet som är stommen för aftonbönen borde Symeons lovsång användas hela veckan, gärna med en hänvisning att den kan ersättas av Marias lovsång.

En annan sak som utmärker en tidegärd är vilka psaltarpsalmer som är placerade på vilken dag. Även om nuvarande svensk tradition inte är enhetlig finns ändå vissa gemensamma drag som En liten bönbok gärna kunde följa. I morgonbönen har man strävat efter att ha med en lovpsalm. På söndagen anger man därför Psalt. 98. I de fyra tidegärdsböcker som jag har tillgängliga är denna psaltarpsalm placerad på onsdagen. (De fyra böckerna är tidegärdena utgivna på Artos, Verbum respektive Libris förlag, samt den romersk-katolska gärden). Varför väljer man inte Psalt. 148, 149 eller 150 istället. I samma fyra böcker är dessa psaltarspalmer förlagda till söndagens laudes.

En poäng med tidegärden är ju inte bara att man ber med bibelns ord, utan också att man ber med samma ord som syskon över hela jorden.

Det femte jag vill lyfta fram är noggrannheten i arbetet. I bönboken finns många inkonsekvenser som måste rättas till. Ett flertal böner – både fornkyrkliga och nutida – är översatta, men endast för ett fåtal är översättaren angiven. Vi får veta att det är Birgit Stolt som har gjort nyöversättningen av Martin Luthers morgonbön. Däremot får vi inte veta vem att det är Per Beskow som har översatt bönen från De tolv apostlarnas lära (publicerad i Svenskt Patristiskt Bibliotek, del 1). I återgivningen av denna bön visar det sig också att man inte varit tillräckligt noggrann i detaljer. I En liten bönbok lyder en rad ”gör henne (kyrkan, min anm.) fullkomlig i kärlek”. Beskows översättning – och originalet – talar däremot om ”fullkomlig i din kärlek”. Vi får hoppas att detta inte är en medveten förändring. Att vissa böner däremot är förändrade anges dock klart med ett ”bearb.” Ofta skulle jag tro att det är frågan om små språkliga justeringar. En förändring i bön 71 framstår dock som märklig. Bönen är en fyllig litania till den Treenige Guden och hämtad från Oremus, den romersk-katolska bönboken. I orginalet lyder en av de sista raderna: ”så att jag inte söker min vila i något annat än dig”. I En liten bönbok står däremot ”så att jag inte söker min vila utom hos dig (min kurs.)”. Varför har man gjort så? Ändringen är omotiverad, och komplicerad snarare språket. Bland inkonsekvenser kan också noteras att för vissa bön-författare anges ålder – när de är yngre än 16 år – och även vilken organisation de tillhör: Svenska kyrkans unga. Varför ska man utpeka vissa personer så här?

Slutligen måste det största problemet av de alla lyftas fram. År 2000 skickades tre kyrkliga böcker ut på remiss: kyrkohandbok, evangeliebok och En liten bönbok. Kritiken blev svidande, framför allt vad gäller kyrkohandboken och En liten bönbok. Kyrkoledningen har därefter använt taktiken att lotsa en efter en av böckerna fram till beslut. Första Advent 2003 fick vi en ny evangeliebok; en remissutgåva av En liten bönbok föreligger, och enligt uppgift är en kommitté tillsatt att arbeta fram ett nytt förslag till kyrkohandbok. Personligen har jag aldrig förstått varför nyutgåvor av dessa böcker behövs; det enda som väl var nödvändigt var väl att anpassa evangelieboken till Bibel 2000. Att de däremot kommer en efter en skapar problem, inte minst för fattiga församlingar. Många församlingar har köpt psalmböcker trots att de gamla inte var utslitna. Flera församlingar har fortfarande inte haft råd att köpa in psalmböcker med den nya evangelieboken. Hur ska församlingarna göra när En liten bönbok är klubbad. Köpa in ytterligare nya psalmböcker? Det vore en välgärning om bokförlagen hade förstånd att låta trycka såväl bönboken som evangelieboken separat.

Även om det finns problem med den nuvarande utgåvan av En liten bönbok och kanske böner man själv inte skulle bedja är resultatet betydligt bättre än det tidigare remissförslaget. Här finns många goda böner samlade. Förslaget antas troligen av kyrkomötet, förhoppningsvis med vissa förändringar. Den som vill påverka har möjlighet att göra det t.o.m. den 15 mars då remissvaren ska vara inlämnade.

Därefter återstår kampen om kyrkohandboken.

 

Rulla till toppen