Prästen och liturgin

Mikael Löwegren. Prästen i kyrkan: en bok för Svenska kyrkans prästerskap, Artos 2018, s. 39–65

Den 11 juni 1995 prästvigdes jag i Växjö domkyrka av ärkebiskop Gunnar Weman. Genom bön och handpåläggning blev jag där präst i Kristi universella kyrka sådan hon tar gestalt i Svenska kyrkan. Jag har alltid uppfattat mig vara präst på samma vis som en anglikansk eller romersk-katolsk eller ortodox präst är det. Den enda, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan har ett enda prästämbete som jag inlemmades i.

Vid prästvigningen ikläddes jag stola och mässhake ovanpå dopdräkten (alban). Jag kläddes alltså i liturgisk dräkt. I det ögonblicket var det tydligt för mig och synligt för alla som var där att en präst vigs för att fira gudstjänst – vara liturg.

Kristus som liturg

Som vår himmelske överstepräst är Jesus Kristus den egentlige liturgen. Den himmelska liturgin pågår dag och natt. Där frambär sig Kristus – översteprästen och offerlammet förenade i en och samma person – som det eviga offret. Hebréerbrevet skriver:

”Eftersom Jesus är till i evighet behåller han för alltid sitt prästämbete. Så kan han också nu och för all framtid rädda dem som nalkas Gud genom honom, eftersom han alltid lever och kan vädja för dem.

En sådan överstepräst var det vi behövde: en som är helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare, upphöjd över himlarna. Han måste inte som de andra översteprästerna dagligen offra först för sina egna synder och sedan för folkets. Det gjorde han en gång för alla när han offrade sig själv. Lagen förordnar överstepräster med mänskliga svagheter, men den ed som avlöser lagen har insatt en som är son och har nått evig fullkomlighet.

Huvudpunkten i vad jag har att säga är detta: Vi har en överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen och förrättar tjänst i helgedomen, det sanna förbundstältet, som är rest av Herren och inte av någon människa.” (Hebr 4:25–5:2)

Som Kristi kropp är kyrkan indragen i och delaktig i Kristi översteprästerliga förbön. Kyrkans bön är en del av Sonens ständigt pågående bön till Fadern i Anden. När kyrkan ber är det hela Kristus, huvudet och kroppen – totus Christus, caput et corpus – som ber.1 Genom dopet och prästvigningen blir vi del av ”ett heligt prästerskap och kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus” (1 Petr 2:5). Med alla våra mänskliga svagheter avspeglar vår tjänst som präster i de jordiska helgedomarna den evige Översteprästens himmelska liturgi.

Ett tecken på Kristi närvaro

Att det ändliga, materiella och ofta svaga kan innesluta och bära det eviga, himmelska och fullkomliga ligger i själva inkarnationen. Genom Sonens nedstigande har gudomligt och mänskligt förenats, ”utan sammanblandning, åtskillnad eller förvandling” (konciliet i Kalcedon 451). Det finns en trons grundläggande materialitet där frälsningen förmedlas genom yttre synliga ting. Kyrkan är på detta sätt sacramentum mundi, ett tecken och redskap för världens frälsning.2

Prästen är en del av denna sakramentala verklighet. Som en kyrkans präst blir vi präster, framför allt i liturgin, ett tecken på Kristi närvaro. Genom att förkroppsliga och ge ett ansikte åt kyrkans Herre re-presenterar, det vill säga närvarandegör, prästen Kristus. På det sättet är en präst Jesu Kristi sakrament i den gudstjänstfirande gemenskapen.

Lokalförsamlingen är en plats där Kristi kyrka förverkligas när eukaristin firas. Den sanna kyrkan finns enligt definitionen i Augsburgska bekännelsen – de lutherska bekännelseskrifternas i särklass viktigaste dokument – ”där evangeliet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” (CA, art. VII). För att vi ska få den tro som rättfärdiggör ”har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats” (CA, art. V). Utan prästen därför ingen kyrka. I Apologin till Augsburgska bekännelsen sägs att prästämbetet – rätt förstått – visst kan kallas sakrament eftersom det är ”förordnat av Gud och har härliga löften” (Apol. XIII).

Genom prästvigningen präglar Kristus prästen med sin bild. Det är i kraft av denna vigning, inte i kraft av sin egen person eller teologiska utbildning eller anställning, som prästen är en Kristusrepresentant eller en Kristusikon. Personligheten tas däremot i bruk när prästämbetet utövas. Guds Ande är den verksamma kraften i kyrkan men denne Ande inkarneras i det skapade. George Guiver från engelska Community of the Resurrection skriver: ”Alla gåvor [i kyrkan] tillhör alla. Prästämbetets gåva och mysterium tillhör inte den som har anförtrotts ämbetet utan hela kyrkan, men det tillhör hela kyrkan såsom det utövas av denna särskilda person.”3

Präst och församling i samspel

Som liturger har vi präster ett synligt uppdrag. Grekiskans leitourgia betyder ”offentlig tjänst”. Sänd av biskopen står prästen i den gudstjänstfirande församlingens mitt och utövar sitt ämbete i offentligheten.

All liturgi är bön, även om all bön inte är liturgi. Liturgin är offentlig och förutsätter ett gudstjänstfirande folk: det vill säga prästen plus minst en person till. En del av den reformatoriska kritiken mot senmedeltida gudstjänstpraxis riktade sig mot de så kallade vinkelmässorna som prästen firade ensam. Det är en evangelisk grundsats att mässan ska firas i gemenskap med en – om än minimal – församling. (Samma förutsättningar gäller numera inom romersk-katolska kyrkan.4)

Prästens uppgift är inte att ensam fira liturgierna utan att leda det som är allas gemensamma bön och tillbedjan. Uttryckt på annat sätt ska prästen tjäna gudstjänsten och den gudstjänstfirande församlingen. Herrens egna ord bör vara prästens ledstjärna: ”Jag är mitt ibland er som er tjänare” (Luk 22:27).

Det är många uppgifter i gudstjänsten som inte är prästens utan lekfolkets: kyrkvärdar, sakristan, ministranter, textläsare, försångare, förebedjare … Prästen måste respektera den gudstjänstfirande församlingen som ett eget subjekt. Det gäller de konkreta uppgifter som fördelas inom gemenskapen, men i lika hög grad hur gudstjänsten konkret firas som ett samspel med alla som är där. Ett enkelt exempel på det senare är att prästen inte fyller i de svar som är församlingens, inklusive gudstjänstens många ’amen’; om inte denna dialog bevaras tystnar lätt församlingen.

Den liturgiska rörelsen under 1900-talet drev tanken på ett ”aktivt deltagande” (actuosa participatio). Det avsåg inte från början ett stort yttre deltagande, utan inre delaktighet i skeendet: man ville lära församlingarna att ”be mässan” istället för att ”be under mässan”. Att involvera många och fördela ansvar på liturgiska medarbetare är i grunden något positivt som kan hjälpa gemenskapen att uppfatta det som sker som deras gudstjänst.5

Samtidigt finns faror med dessa ideal om de drivs ensidigt och för långt; alltför mycket av samtida liturgi karaktäriseras av vad Benedikt XIV kallat ”en hektisk aktivitet”, som i längden varken är eftersträvansvärd eller hållbar. Jan Byström och Leif Norrgård har pekat på att arbetet med gudstjänstgrupper kan riskera att förvandla gudstjänsten till en församlingsverksamhet.6 Om vi får en situation där man måste vara med i förberedelserna och ha en aktiv uppgift i liturgin, utöver att vara med i det som sker, för att det skall kännas som att man firar gudstjänst – eller kanske avgör om man över huvud taget går till kyrkan – då har talet om aktivt deltagande blivit kontraproduktivt.

För ett hållbart församlingsbygge är det avgörande att även prästen uppfattas vara en gudstjänstfirare i gemenskapen också när det inte är en arbetsuppgift. Att delta i församlingens söndagsmässa när man har helgen fri (och inte är bortrest) är ett viktigt tecken; det gäller vare sig man som ledig är med och koncelebrerar eller sitter i bänken.

Kristi präst, kyrkans präst

Den offentliga gudstjänsten – leitourgia – är kyrkans gudstjänst. Den ska därför uttrycka kyrkans tro. Liturgin är inte den enskilde prästens, inte den lokala församlingens och inte ens inte Svenska kyrkans.

”Så som kyrkan ber, så tror hon”, heter det i en ofta citerad devis (lex orandi, lex credendi). Den kristna kyrkans lära kommer inte främst till uttryck i katekeser och bekännelseskrifter – även om sådant har sitt stora värde och just har citerats – utan i hennes gudstjänst. Det är där tron primärt förmedlas och formas genom de ord, sånger och böner som ljuder. Liturgiernas formuleringar ska därför hålla för att ”tjäna den gudstjänstfirande församlingens intuitiva inövande av kyrkans tro” (Christer Pahlmblad).7

Kyrkans gudstjänst, sådan den är överlämnad åt oss, kännetecknas enligt den amerikanske liturgihistorikern Robert Taft av att den är traditionell, biblisk och objektiv.8 Som en följd av dessa skulle jag som ett fjärde karaktäristikum vilja lägga till att den är teocentrisk. Dessa kännetecken gäller främst av allt mässan men även övriga sakrament, sakramentala handlingar och tidegärden.

Traditionell. Det betyder här inte konservativ eller traditionalistisk, utan att den står i samklang med den stora kyrkliga traditionen. Denna liturgi har bestått historiens prövning och gör anspråk på att stå i kontinuitet med hela den apostoliska och allmänneliga kyrkan. Eftersom traditionen är något levande finns det inom den utrymme för nyskapande; uttrycket ”kreativ trohet” fångar in denna dynamik.

Biblisk. I princip allt i den traditionella gudstjänsten har biblisk förankring, antingen som direkta citat ur Skriften eller som en återspegling av det bibliska sättet att tala. Detta språk överskrider nationalspråken och har en universell karaktär. Gudstjänsten är mättad av bibelns ord och bilder; genom att fira den blir vi genomdränkta av det bibliska språket och den bibliska tron. Som ett levande ord visar sig bibeln vara samtida, och Skriften kastar profetiskt ljus över våra egna liv och världen av idag.

Objektiv. En liturgi som står i den kyrkliga traditionen och därmed är biblisk blir också i bästa bemärkelse objektiv. Den låter oss vila i kyrkans tro. Liturgin handlar inte om den gudsbild jag/vi vill förmedla utan om den Guds självuppenbarelse som sker när kyrkan firar Kristi mysterium som död och uppstånden i dopet och eukaristin, bikten och så vidare. Detta objektiva skeende blir något djupt personligt när vi med hela vår person dras in i liturgins skeende.

Teocentrisk. Den objektiva liturgin lyfter oss ur oss själva och vårt eget. I stället kommer den Andre i centrum. Kyrkans liturgi riktar oss med alla sina ord, gester och böner mot den Helige. Som Joseph Ratzinger påpekat:

”Om liturgin mest av allt framstår som en verkstad för vår egen aktivitet då glömmer vi det viktigaste: Gud. För liturgin handlar inte om oss, den handlar om Gud. Att vi glömmer bort Gud är den största faran i vår tid. Som ett motsägelsens tecken skulle liturgin upprätta ett tecken på Guds närvaro. Vad händer då om vanan att glömma bort Gud gör sig hemmastadd i själva liturgin och om vi i liturgin bara tänker på oss själva? I alla gudstjänstreformer och alla gudstjänster måste Guds primat alltid komma först.”9

När Gud får vara Gud, kan också människan vara människa. I gudstjänsten finns plats för oss med allt vad vi är och för våra liv som de är. Att den gudomliga liturgin samtidigt är djupt mänsklig ligger redan i inkarnationen.

Det är inte bara vi som formar liturgin utan än mer så att den formar oss. Den liturgiska traditionen är såväl formativ som normativ; den är bärare av ett levande och dynamiskt arv till oss. Som präster är vi på en gång bundna och burna av kyrkans ordningar. Att agera in persona Christi – å Kristi vägnar – kan inte skiljas från att agera in persona ecclesiae – å kyrkans vägnar. Att vara Kristi präst är att vara kyrkans präst, att vara kyrkans präst är att vara Kristi präst.

Mässan

Aldrig är prästen så mycket präst som när mässan firas. När gudstjänsten ska till att börja och jag väntar utanför kyrkorummet i Mariakyrkan, där jag har tjänst nu, så vet jag mig vara präst fullt ut medan klockorna ringer. Därefter träder jag som Kristi präst inför altaret och vördar det. Och när jag får hälsa församlingen med orden ”Herren vare med er” och får svaret ”Med dig vare ock Herren” vet jag mig vara deras präst. Sällan känner jag i kroppen så intensivt att jag är präst som i dessa ögonblick. För att travestera Henri de Lubacs kända ord om kyrkan och eukaristin: ”Prästen gör eukaristin och eukaristin gör prästen.”

En god liturgi börjar med goda förberedelser. Det gäller det yttre, där märkbanden i missalet lagts på plats och allt annat är i ordning när mässan börjar. Framför allt gäller det de inre förberedelserna. För båda sakerna behöver prästen komma till kyrkan i god tid. På sön- och helgdagar är – om möjligt – minst en timme före mässan enligt min erfarenhet minimum för mässan; då hinner man landa, stämma av allt praktiskt och be. Till en vardagsmässa behövs oftast något kortare tid innan mässan, men 30–40 minuter torde vara behövligt.

I vår församling ber vi inte längre strax före eller under klockringningen. På söndagarna samlas i stället alla som ska göra tjänst i sakristian en halvtimme före. Vi ber med psaltaren 84 och kan sedan i lugn och ro göra de sista förberedelserna.

För prästens del innebär det bland annat att skruda sig. En stor hjälp till inre samling är de böner som finns för påklädandet av de liturgiska kläderna. Delvis olika versioner av dessa böner, som alla går tillbaka på det medeltida arvet, används inom Svenska kyrkan. I det Missale som Artos förlag ger ut finns dessa påklädningsböner och annat bönematerial till förberedelse inför mässan i ett appendix.

Att stilla klä på sig och be de böner som hör till respektive plagg innebär att vi lägger av oss den egna personen och ikläder oss Herren (jfr Rom 13:14). Prästen påkläder sig Kristi kläder och gör sig – eller snarare görs – till en levande Kristusikon. Den inledande bönen sätter tonen: ”Avkläd mig, Herre Gud, den gamla människan med hennes gärningar, och ikläd mig en ny människa, skapad till Jesu Kristi bild, sant rättfärdig och helig.”

Kardinal Robert Sarah, prefekt för gudstjänstkongregationen i Rom, har i ett tal till präster framhållit denna ”mycket enkla praxis” och tror att den ”kan hjälpa oss att återerövra liturgins sanna anda och ge inre samling varje gång vi ska fira den heliga mässan”. (Kardinalens tal är väl värt att läsa i sin helhet och meditera över för varje präst; flera av hans tankar har inspirerat passager i denna artikel.)10

Seden att kyssa stolan innan man lägger den, symbolen för Kristi lätta ok (Matt 1:28–30), på sina axlar är mycket talande. Den tyske benediktinen Anselm Grün kommenterar:

”Liturgin rymmer också hälsningskyssen. Man kysser evangelieboken eller altaret eller stolan innan man sätter på sig den. Kyssen är en intim åtbörd … [som] rymmer både vördnad, ömhet och kärlek och man anar att Gud har kommit oss så mänskligt nära att vi både får beröra honom och kyssa honom. Kyssen gör att man ser och upplever altaret, evangelieboken och stolan på ett nytt sätt. De är inte döda föremål, utan bärare av gudomlig närvaro. Ja, Kristus själv möter oss i dem.”11

För att rikta sinnet mot Gud och förbereda sig för att rätt fira de heliga mysterierna finns i Missalets appendix efter påklädandet en intentionsbön: ”Jag vill fira mässan och konsekrera gåvorna till vår Herres Jesu Kristi kropp och blod …”

Den sista stunden innan klockorna ringer och mässan ska börja är avgörande. Prästen bör inte låta den störas av allmänt småprat utan tillbringa den i sakristian eller kyrkan i bön – ensam med Gud och med alla människor i sitt hjärta. Småpratet är viktigt men har sin tid efter mässan. Kardinal Sarah påpekar: ”Vi måste stanna upp, pausa och fokusera på det vi står i begrepp att göra.” Prästen bör därför insistera på att sakristian, och om möjligt kyrkorummet, är en plats där det råder tystnad och stillhet innan mässan. Under alla omständigheter får prästen aldrig störa människor som ber i kyrkbänken innan gudstjänsten genom att, i alla välmening, gå fram och hälsa.

Firandet av söndagen som Herrens dag (Upp 1:10), uppståndelsedagen, börjar redan på lördagskvällen. Som Robert Taft lyfter fram i en artikel om söndagen i den bysantinska traditionen består söndagsfirandet av lördagens vesper, söndagens laudes och eukaristin sammantaget.12 Det är en angelägen uppgift att återerövra helgsmålsbönen i Svenska kyrkan. Att be den i form av vesper och sedan på söndagsmorgonen be ett laudes är den bästa förberedelsen för att kunna träda inför Guds altare med ett hjärta som är en beredd boning. Ett annat verksamt hjälpmedel, som till exempel förutsätts i Luthers Lilla katekes, är att hålla kommunionsfastan: det vill säga avstå från att äta på morgonen före mässan.

Till tjänaruppdraget i prästämbetet hör att gå in under allmänkyrklig praxis. Ämbetet är inte prästens eget utan utövas i gemenskap med hela kyrkan. Den som vill vara präst i allmänkyrklig och apostolisk mening kan inte använda sig av ekumeniskt tveksamma mässordningar eller nattvardselement. Vad gäller de liturgiska texterna finns det goda skäl att hålla sig till den allmänkyrkliga tolkningen av Svenska kyrkans handbok som finns i Missalet från Artos förlag. Där har det svenskkyrkliga arvet tydligt relaterats till den stora kyrkliga traditionen. Så kan den svenskkyrkliga mässan gestaltas på ett sätt som befrämjar kyrkans enhet.13

Tidegärden

De flesta kristna har dåligt samvete för sitt böneliv. Så länge jag kan minnas alltsedan studietiden har också präster upplevt svårigheter med att få ihop församling och familj med egen tid för Gud. Helt klart rustar Svenska kyrkans prästutbildning oss dåligt för att hitta en bärande prästerlig spiritualitet. På olika sätt har vi själva fått söka oss former för uppbyggelse.

Men kanske att vi skulle närma oss hela den här frågan från ett helt annat håll? Det blir en annan tankegång om utgångspunkten tas i att till den liturgi som prästen är vigd att förrätta hör också tidegärden.

Präster har traditionellt varit förpliktigade att be i varje fall de två stora bönerna: morgonens laudes och kvällens vesper (morning prayer och evensong i anglikansk tradition). I Svenska kyrkan har completoriet kommit att bli den mest älskade tidebönen och i praktiken ofta ersatt vespern (även om det ur en spiritualitetsteologisk synvinkel är tveksamt). Tidegärden hör nära samman med mässan. De förutsätter och stärker varandra som de bärande pelarna i det andliga offer vi får frambära i Kristus. Fader Jan Redin framhåller:

”Tidegärden är en Kyrkans regelbundna bönegudstjänst vid sidan av Mässan. Varje dag är en gudstjänstdag i varje kyrka. Prästen ska hålla gudstjänst även om ingen annan gör det. Denna paroll bör hållas levande även om förhållandena är sådana att den ej efterleves.”14

Betoningen ligger på tidebönen som en del av kyrkans bön och inte på prästens egna uppbyggelse. Tidegärden är till sin karaktär ursprungligen en del av församlingens offentliga bön. Som Robert Taft betonar vilar vår uppfattning om tidebönerna på ”ett missförstånd”:

”Officiet har sitt ursprung i de morgon- och aftongudstjänster som var hela kyrkans bön och obligatoriska för alla, lekmän likaväl som präster. Tvärtemot mot vad de flesta tror växte inte tidebönerna fram ur klosterlivet. Denna kyrkans gemensamma dagliga bön togs senare över och vidareutvecklades av klostren. Men den blev inte exklusivt deras bön förrän alla andra hade övergett tidebönen på grund av den tunga börda bönen utvecklats till när den formats inom klostren; av nödtvång blev tidegärden prästernas privata bönbok.”15

Ska tron kunna överleva i västerlandet är återupprättandet det dagliga bönelivet i församlingarna en helt avgörande faktor. Tidegärden har här en given särställning som uttryck för kyrkans bön. Kollegor emellan är det nu dags att samtala om hur vi kan ställa om vårt arbete för att detta ska bli en prioriterad uppgift möjlig att genomföra. Vi behöver börja röra oss i en riktning där varje dag är en gudstjänstdag i varje kyrka. Vilket tecken i världen om vi kunde hålla denna paroll levande och kyrkklockorna ringde dagligen! Och vilka skulle vara förebilder för församlingen här om inte prästerna?16

Det är alltså bara i nödfall som vi som präster upprätthåller laudes och vesper som vår personliga bön, något som utvecklats till ett slags permanentat undantag. Kardinal Sarah ger i denna situation följande praktiska råd i sitt tal:

”Så ofta som det är möjligt, be tidegärden liturgiskt, tillsammans med andra, särskilt med ert folk. Tidegärden är inte en text att läsa utan en rit som skall firas och som har sina egna ritualer, kroppsliga uttryck, sånger och så vidare. Och om omständigheterna tvingar dig att be tidegärden ensam, gör vad du kan för att det ska bli en liturgi: be den i kyrkan om det är möjligt, stå och sitt där man bör, sjung tidegärden om det går. Det är inte en bok som skall läsas sittande i en fåtölj, snarare är det kyrkans, brudens, kärlekssång till honom som har frälst oss.”

Den anglikanske prästen Arthur Middleton betonar på ett liknande sätt att även när ingen annan är närvarande och prästen ber ensam i kyrkan så är gester som knäfalla, buga sig, sitta, stå och göra korstecken lika viktiga. Ljusen på altaret kan tändas, ambon kan användas för läsningarna och prästen ikläda sig liturgisk klädsel: ”Allt detta kan hjälpa till att skapa en karaktär av offentlig bön som kyrkan frambär i tidegärden och prästens person.”17

För att tidegärdsbönen ska bli meningsfull behöver vi ha rätt förväntningar. Det är inte alltid, inte ens oftast, en stor känslomässig upplevelse. Som Robert Taft anmärker: ”I vår narcissistiska och individualistiska tid hör man ofta människor säga att de ’inte får ut något av att gå till kyrkan’. Vad man ’får ut av det’ är det stora privilegiet att få lovprisa den allsmäktige Guden.”18 Vi bör gå till bönen som vi går till en uppgift vi har att utföra därför att vi är döpta och prästvigda; det är ett sätt att leva. När Gud ger nåden att erfara hans närhet i orden och stillheten får vi ta emot det som en oförtjänt frukt. Bortom det som känns formar och bygger tidegärden upp oss. Kyrkans bön kan liknas vid ett vattenflöde som långsamt slipar stenarna på flodbottnen. Vi har att ställa oss i detta flöde; vår uppgift är att vara trogna.

Tidegärden ger en rytm åt såväl veckodagarna som årets dagar. Veckan formas efter påskens mönster snarare än efter den sekulära indelningen arbetsdagar och helg: fredagen blir en liten långfredag och varje söndag en påskdag.

Tidebönerna låter oss leva med mer intensivt i kyrkoåret. Inte bara söndagarna utan varje dag kan genomträngas av skiftningarna och variationerna. Fastorna och festerna kan prägla vårt böneliv på ett djupare sätt genom det rika bönematerial som finns där.

Helgonens år med sina minnesdagar och högtider öppnar också en levande kontakt med hela den universella kyrkan över tid och rum. De heligas förebilder och förböner både utmanar och stärker oss. Bland fäderna och mödrarna som gått före oss kan vi hitta verkliga vänner i Herren.

För min del har jag återvänt till tidegärden som åter blivit viktig som grundpuls. De bibliska bönerna har en bärighet där ”djup ropar till djup” (Ps 42:7). Kan vi bara hitta de praktiska formerna finns en prestationslöshet och en vila när vi går in i kyrkans dagliga bön.

Dopet och övriga sakrament

Att vara liturg är också att leda firandet av de övriga sakramenten och sakramentsliknande gudstjänsterna.

Frågan om hur många sakrament som finns i Svenska kyrkan är inte självklar. Det finns ingen entydig definition vad gäller sakramenten inom den lutherska traditionen. Man har tenderat att vara restriktiv med terminologin: ”Sakrament är en helig av Kristus själv instiftad handling där han genom synliga och jordiska ting meddelar osynliga och himmelska gåvor” (1878 års katekesutveckling, fråga 214). Kravet på att det ska finnas en tydlig befallning från Jesus själv gör att till sakrament inom Svenska kyrkan räknas dop och nattvard och ofta även bikten.19

Man kan förstås med Fader Gunnar Rosendal i dennes konfirmandkatekes konstatera att sakramentens antal ”räknats olika i olika tider”, att Kristus instiftat ”dop, bikt och nattvard”, att kyrkan även räknat med ”konfirmation, äktenskap, prästvigning, sista smörjelsen”, samt ställa frågan: ”Hur många sakrament räkna vi med i Svenska kyrkan?” och svara: ”Vi kan antingen räkna de tre av Kristus instiftade och kalla de andra sakramentala handlingar, eller med alla sju.”20

Å andra sidan måste man betona att dop och eukaristi alltid varit de två kyrkoskapande huvudsakramenten. Genom dopet infogas vi som lemmar i Kristi kropp, genom eukaristin förnyas denna tillhörighet när välsignelsens bägare och brödet som vi bryter ger oss gemenskap med Kristi kropp och blod. Genom brödbrytandet förenas vi till en enda kropp i Kristus och blir vad vi redan är (1 Kor 10:16–17).

Dopet och övriga sakramentala handlingar är liturgier som vi ska fira, inte kyrkliga handlingar vi ska genomföra. Kardinal Sarah manar i det citerade talet:

”Låt oss betrakta sakramentens riter på nytt och låt oss ta oss tid att celebrera dem på ett fullödigt, liturgiskt sätt: minimalism är en levande liturgis fiende … När vi firar liturgin med hängivenhet och med en omsorg om dess skönhet, med en tro och kärlek som genomtränger varje del av de heliga riterna, så ber vi verkligen liturgin – inte så mycket i ord som i handling.”

Vi kan ibland som präster, kanske särskilt unga präster, vilja för mycket. Vi blir då lätt besvikna på människornas möte med det heliga. Risken är alltid att vi då börjar vänta oss för lite. Var och en av oss måste hitta vägen mellan det upptrissade och det resignerade.

Ett levande firande förutsätter förberedelser. Vi behöver förbereda oss själva. Dels på det yttre planet så att alla papper är i ordning, alla snoddar lagda på rätt ställe i handbok/missale, alla psalmer satta och diskuterade med kyrkomusikern. Dels på det inre planet. Det finns bara ett sätt för prästen att förbereda sig och det är genom att be för dem vi ska betjäna med ordet och sakramenten. En god vana jag till exempel lade mig till med som ung präst och sedan har hållit fast vid är att de dagar jag har begravning be officiet för de döda i tidegärden. Även vad gäller dessa mindre gudstjänster gäller det att komma i tid till kyrkan; åtminstone en halvtimme i förväg bör prästen vara på plats.

Kardinal Sarah påminner också sina åhörare om vikten av att vi själva tar del av förlåtelsens sakrament. Bikten är ett verksamt medel i vår personliga kamp mot synden och stöd för andlig växt. Att regelbundet gå till bikt är en del av den allmänna egna förberedelsen. När prästen vet sig vara en syndare bland andra syndare föds en ödmjukhet som gör mötet med människor annorlunda.

Även människorna som ska delta i en gudstjänst behöver förberedas. Dop-, vigsel- och sorgesamtal och konfirmationsundervisningen är alla viktiga för den yttre och den inre förberedelsen. Här går prästen uppdrag som lärare sömlöst över i prästens uppdrag som liturg. Till förberedelserna hör förstås alla de praktiska tingen (psalmer, musik, hur man ska gå och stå). Men framför allt är det hjärtat som ska beredas för att fira sakramenten. Kyrkan är en andlig verklighet och varje gudstjänst är först och främst ett andligt skeende. De som söker sig till oss för att få del av sakramenten kan förvänta sig en viss undervisning eller vägledning samt att vi faktiskt ber tillsammans med dem.

Sakramenten och de sakramentala handlingarna är, i en vid betydelse av ordet, själavård – cura animae. Athur Middleton har sagt: ”Inkarnationen är själens medicin, som övervinner syndafallet och leder människan till Livets träd. Prästens ämbete är att dela ut denna medicin i sakramenten.”

Liturgi och värld

För att liturgin inte ska bli ett självändamål, inkrökt i sig själv, så är det av vikt att vi som präster hjälper våra församlingar att förstå att de aldrig bara firar gudstjänst för sin egen skull. Vi firar gudstjänst för Guds skull och vår egen skull men också alltid för de andras skull. Alla dem som inte är där är också inneslutna i bönen. Altaret är dukat mitt i världen och utgör dess hemliga centrum.

Jesus betonar vid nattvardens instiftande att kalken är hans blod, ”förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse” (Matt 26:28, jfr Matt 20:28). Dessa de många måste först finnas i prästens eget hjärta. För min del har det blivit allt viktigare att i sakristian innan mässan bli konkret med hjälp av intentionsbönen: ”Jag vill fira mässan … som ett lovoffer åt Gud allsmäktig och hela den triumferande kyrkan, för alla som bett om min förbön, särskilt N. och N., och för hela kyrkans välgång.” Så upprätthålls den livsnödvändiga relationen mellan liturgi och värld.

Liturgin handlar inte om ceremoniella piruetter, utan om ett sätt att leva i världen och relatera till verkligheten. Med kyrkans gudstjänst som nyckel kan vi tolka och förstå världen omkring oss i ljuset av Guds ord som blivit synligt i Jesus Kristus, han som är centrum i all kyrkans liturgi och ”det sanna ljuset, som ger alla människor ljus” (Joh 1:9). Arthur Middleton skriver att prästens ”sociala och politiska kritik inte baseras på den offentliga debatten och dess analyser, utan i stället på kontemplationen som leder oss in i Guds hjärta”.21

Kyrkan är inte ett självändamål, än mindre en subkultur av kyrkligt överintresserade – hon byggs upp för att göra tjänst i världen. Kristi kyrka pekar utöver sig själv, på Guds rike. Kristen tro handlar om efterföljelse, om ett liv som Jesu lärjunge, om att tas i tjänst ”för att världen skall leva” (Joh 6:51). Det är hela tiden dags för präster att vidga blicken och se människorna. Som Herren säger: ”Lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd” (Joh 4:35).

Djupast sett söker vi i vår bön och vår gudstjänst svar på frågorna om vad det innebär att vara en troende människa i vår tid, vad det betyder att vara Kristi kyrka i Sverige i dag. Den franske jesuiten Jean Daniélou betonar: ”Den kristna tron har bara ett objekt, Kristi mysterium som död och uppstånden. Men detta enda mysterium har flera olika existensformer … Hela den kristna kulturen handlar om att greppa kopplingarna mellan Bibeln och liturgin, evangeliet och eskatologin, mystiken och liturgin.”22 Det finns då även djupa kopplingar mellan liturgin och samhället som det hela tiden är en utmaning till oss att upptäcka.23

1900-talet var ecklesiologins århundrade medan 2000-talet verkar bli antropologins. Förra århundradet förnyade reflektionen över kyrkan, nu står vi inför att på ett liknande sätt fördjupa teologin om människan. Det blir alltmer påträngande att på område efter område försvara människans värdighet.

Först som sist handlar liturgin egentligen inte om något annat än att ”älska Gud över allting och vår nästa som oss själva” (Mark 12:28–31). En liturgiskt formad människa lever helt enkelt den kyrkliga formen av kristenliv. Kort sagt behöver världen heliga människor och heliga präster som ur det inre livets källor kan tjäna mänskligheten.

Liturgens bedjande hjärta

En levande liturgi flödar fram ur det att vi ”lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud” (Kol 3:3). Till dels är liturgin ett hantverk man kan lära sig och hos en god liturg sammanfaller yttre skicklighet med en inre förståelse av gudstjänstens skeende. Man lär sig att fira mässan genom att fira den tillsammans med församlingen. Samtidigt behöver prästen ha mediterat igenom gången i liturgin och innebörden i de olika momenten.

Men liturgin kan aldrig vara bara teknik. Liturgen måste ha ett bedjande hjärta som strävar ”efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida” och tänker ”på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden” (Kol 3:1f).

Prästen skall först av allt vara en bedjande människa. Det finns en kontemplativ hållning som är förnimbar i både liturgi och liv, och den kan aldrig fejkas genom att göra rätt och säga rätt. Den liturgiska bönen och sakramenten står alltid i samspel med andra böneformer. Mässa, tidegärd och personlig bön är den klassiska treklangen.

Prästen, som så ofta är den som ska tala, behöver börja med att tiga. Kardinal Sarah har nyligen publicerat en bok om tystandens betydelse för liturgin och det inre livet. Den har den talande undertiteln Mot oljudets diktatur. Där skriver han:

”Prästen är en tystnadens människa. Han måste alltid lyssna efter Gud. En djup pastoral gärning och mission kan bara komma ur den tysta bönen. Utan tystnad fördärvas prästämbetet. En präst måste vara i den helige Andes händer. Om han avlägsnar sig från Anden kommer han att vara dömd att utföra ett rent mänskligt arbete.”24

Den sanna liturgin föds ur stillheten inför Guds ansikte, ur den nära personliga vänskapen med Jesus, ur vilan vid Herrens hjärta. Kanske finns det någon del av församlingskyrkan som skulle kunna få bli prästens särskilda bönevrå. Har församlingen ett sakramentsskåp skulle det till exempel kunna vara den plats för prästen där liturgi och personlig bön fogas samman i en gemensam centralpunkt. I boken In Sine Jesu har en anonym benediktin och präst skrivit ner sina erfarenheter av den inre bönen. Han hör Jesus tala om sin sakramentala närvaro i tabernaklet:

”Det är genom mitt tysta liv i altarets allraheligaste sakrament som jag lär mina präster att vara präster i varje ögonblick och inte bara när de, iklädda de insignier som hör till deras prästerliga värdighet, står vid altaret för att fira de heliga mysterierna. Prästens liv är mitt liv i himmelen: oupphörligt vänd mot Fadern i oavbruten förbön, tacksägelse och lovprisning å alla människors vägnar.”25

För en präst finns förstås ingen motsättning mellan gemensam och personlig bön. Mässan och tidebönen förser oss med ett ramverk och en anda som formar den egna bönen, den egna bönen gör å andra sidan mässa och tidegärd till en personlig erfarenhet. Prästen lever på detta sätt kyrkans spiritualitet i sin egen person.26

Som Robert Taft påpekar behöver vi i detta, som i allt annat mänskligt liv, stödja oss på en viss regelbundenhet: ”De som ber vid samma tid varje dag är de människor som ber varje dag.”27 En morgonbön (i form av laudes) och en aftonbön (i form av vesper/completorium) och så någon form av bönestund mitt på dagen är grundmönstret. Har du en vana, så har vanan dig. Det borde inte vara märkligare än att gå till gymmet på en bestämd tid. Ska vi vänta på inspiration kommer de flesta dagar att förflyta utan särskilt mycket bön i formaliserad mening.

Kan man knyta bönerna till ett klockslag eller någon annan fast punkt är det ett stort stöd. Många som pendlar kan använda restiden som en fast bönetid på morgon och eftermiddag/kväll. Annars kan man exempelvis be morgonbön efter frukost men före facebook och mail. Jag har dyrköpt lärt mig att om jag väl börjat kolla av de sociala medierna med mera på morgonen så är arbetshjärnan i gång och det blir svårt att hitta den inre stillheten. Därför undviker jag numera nyheter, tidningar och medier till efter laudes.

Arthur Middleton föreslår utifrån egna erfarenheter att morgonbönen får mynna ut i en stunds andlig läsning. Först och främst bibelläsning men även kyrkans andliga vägledare. Han betonar läsandet av kyrkofädernas skrifter och vikten av att ”lära oss det patristiska sättet att tänka”. Aftonbönen kan på motsvarande sätt med fördel sammanfogas med eller leda över i en daglig förbönsstund; här kan det vara lämpligt att skaffa sig en liten bok som kan vara den egna förbönslistan.28

Mitt på dagen kan man om möjligt söka sig till kyrkan, alternativt stanna upp där man råkar befinna sig, för en enkel bönestund. Det kan vara att be Angelusbönen och påminna sig om att Jesus genom inkarnationen är närvarande eller att bara be Herrens bön. Eller att tillbringa en stund med Jesusbönen, be tidegärdens middagsbön, göra en ignatiansk återblick på första halvan av dagen, eller något annat.

Har vi som präster inte tid med en sådan bönerytm för morgon–middag–kväll råder ett grundfel någonstans i systemet. Och strukturella problem måste få en strukturell lösning. Till dels ligger dock problemet hos oss själva. Vi låter viktiga saker få ta tiden från det allra viktigaste. När Maria i Betania sökt sig till Herrens fötter tar han henne i försvar med orden om att hon ”valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne” (Luk 10:38–42).

Med sitt eget liv som exempel påminner Jesus oss också om vikten av att prioritera bönen, just precis mitt i arbetet för Guds rike. Två scener ur evangeliet: Efter en framgångsrik mission i Kafarnaum – där ”alla kom till honom och han lade händerna på dem och botade dem” – drar sig Jesus påföljande morgon undan för att be (Luk 4:38–44).

Lite senare skall Jesus utse de tolv apostlarna och börjar då med att gå upp på berget, ”och natten igenom bad han till Gud”. När han sedan går ner tillsammans med dem han utsett berättar evangelisten hur ”en stor folkmassa … hade kommit för att lyssna till honom och få sina sjukdomar botade”. Lukas slutar med att skriva om hur alla blev hjälpta, ”ty det utgick kraft från honom” (Luk 6:12–19). Efter nattvigilian strömmar Anden från honom.

Om Jesus behöver be, behöver hans präster – i all vår mänskliga svaghet – det. I ett nattligt samtal med en anonym munk på Athos ställer en grekisk-ortodox biskop frågan vad han ska göra med de tankar som kommer upp under bönetiden. Om han till exempel får tankar till en predikan han ska skriva eller kommer att tänka på någon särskild person han borde göra något för, är eremitens råd att lämna dessa tankar därhän under den tid som är avsatt för bön: ”I dessa fall varken ber vi eller uppnår rening, och människorna är inte heller behjälpta. Den predikoförberedelse som ersatt bönen bär ingen frukt. Den kommer inte att vara till hjälp för någon.”29

Detta är en vila för prästen: det hänger inte på mig och min kraft, utan på Gud och hans nåd. Att utbe oss den helige Ande är den prioriterade uppgiften. Allt annat är att bedra oss själva.

Träda tillbaka och låta Gud handla

Att befrias från den egna ambitionen öppnar prästen för att kunna vara en Kristi tjänare eller slav (doulos).30 Vi blir fria att träda tillbaka och låta Gud handla. Herrens agerande ställs i centrum, som Paulus formulerar det: ”Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter” (1 Kor 4:1).

Prästen behöver inte anstränga sig utan kan lita på den objektiva sakramentala ordningen, på Jesu löften och på Andens verk. Det finns en vila i bönerna, ordningarna, rummet, de liturgiska kläderna … Prästens eget liturgiska handlande har som mål att inte stå i vägen för det Herren gör. Ur detta följer några konkreta råd och riktlinjer.

Prästen talar i liturgin med sin naturliga röst. Den söta salvelsefulla rösten eller den mjuka terapeutiska har det gemensamt att de är förställda. Liturgin bär sig själv och behöver inte göras from eller nära. Eller trevlig, eller gullig. Tvärtom ställer sig sådana ansträngningar lätt i vägen: gudstjänstfirarna måste kunna göra bönen till sin, där de själva befinner sig, och ska inte behöva förhålla sig till prästens känsloläge. Den naturliga rösten är å andra sidan heller inte mekanisk och död, utan enkel och närvarande i det som sägs. Det kalla och kyliga är inte målet utan en liturgi med mycket hjärta för Gud och människor. Att prästen i liturgin framför ett offentligt tal ställer krav på klarhet, tydlighet och diktion, och rösten måste anpassas efter det aktuella rummet.

Prästen klär sig på ett sätt som inte drar blicken till den egna personen. De liturgiska kläderna är till för att dölja prästen och hjälpa församlingen – och dess präst! – att se den himmelske Översteprästen för sitt inre öga. Även de kläder som prästen bär därunder behöver underordnas detta syfte. De egna persedlarna ska inte dra blicken till sig och distrahera församlingen. När ingen tänker på dem är målet uppnått. Svart prästskjorta, svarta byxor och enkla svarta skor är det mest diskreta. Barfota blir till exempel helt fel …

Prästen rör sig i rummet enkelt men värdigt. Även rörelserna i rummet ska tjäna syftet att inte dra till sig fokus utan tjäna liturgins skeende. Det alltför avslappnade i kroppshållning, det robotliknande eller det stelt högtidliga riskerar att ställa sig i vägen. Liturgins rum är varken ett vardagsrum där vi hänger i soffan eller en uppklädd middag vid hovet. När vi kan glömma oss själva och röra oss i vår egen naturliga rytm hamnar vi ofta ganska nära det liturgiska ideal som präglar den moderna västliga riten: noble simplicity – en trons enkelhet och glädje som samtidigt visar respekt för den Helige.

Rösten, kläderna och rörelserna kan på detta sätt ställas i bönens tjänst i liturgin. Det är att i handling vara en bedjande människa.31

”Den helige Andes nåd och tröst”

Det är ett privilegium och ett ansvar att ha betalt för att vara gudstjänstfirare. Vi präster är avskilda för att be för och med andra. Jag minns en kväll på puben i Walsingham, där jag satt med Fader G. Vid en punkt i det kollegiala småpratet sa han något som etsat sig fast: ”Om det har gått en dag utan bön har jag varit en dålig präst.”

Hur många dagar har jag inte varit en dålig präst! Hur ofta kommer inte andra uppgifter hela tiden före. Hur svårt är det inte att hålla fokus på det vi egentligen vet att vi ska göra.

När Jesus berättar sin liknelse om tjänaren som är beredd, så varnar han just den ”som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder”. Berättelsen handlar om en tjänare som i Guds hushåll satts att ”ta hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid”. Jesu ord har skärpa och utgör för alla präster ett hälsosamt memento: ”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera” (Luk 12:41–49).

Vi har som präster fått mycket att ansvara för och ska alla en gång avlägga räkenskap för vårt prästerliga liv. Det är med fruktan och bävan vi har att vara förvaltare. Herren berömmer den tjänare som ”varit trogen i den lilla”. Det är han som får höra orden: ”Gå in till glädjen hos din Herre” (Matt 25:14–30). Hela kyrkans liv och liturgi är riktad framåt; de mynnar ut i evighetens tillbedjan inför Guds och Lammets tron. De äldste och prästerna sjunger där lovsången tillsammans med den stora skaran som ingen kan räkna. Den prästerliga livsformen fullbordas i den himmelska liturgin (Upp 7:1–17).

Även för en dålig präst finns det barmhärtighet. Vi får vända åter till den punkt där Kristi ok lades på våra axlar i form av stolan och dag för dag leva i vår vigning. Skriften manar oss att blåsa liv i den nådegåva som finns i oss sedan biskopen lade sina händer på oss (2 Tim 1:6). Det är aldrig för sent. I förtröstan på att den himmelske Översteprästen alltid ber för mig kan jag så länge jag lever ständigt börja om på nytt, medveten om att jag är en syndare som av nåd gör prästtjänst. Den avslutande bönen i prästens intentionsformel inför mässfirandet har för mig blivit en hjälp att gång på gång resa mig upp igen:

”Må Gud allsmäktig och barmhärtig ge oss glädje och frid,
nåd att bättra våra liv och tid till bot,
den helige Andes nåd och tröst
och uthållighet i goda gärningar.”
Därtill hjälpe oss Gud.

O Herre Gud, himmelske Fader,
låt mig till sist få gå in i din glädje,
sedan jag bekänt mina synder, fått avlösning,
bekänt den allmänneliga kyrkans tro
och tagit emot Kristi kropps och blods sakrament.
Håll mig ständigt beredd till uppbrott
och låt min död vara min himmelska födelsedag.
Bevara mig för syndens sömn
och håll mig alltid vaken och väntande på din Sons glädjefyllda ankomst.
Genom honom, Jesus Kristus, din Son, vår Herre.
Amen.

Gunnar Rosendal

Noter

1 Jfr Robert Taft The Liturgy of the Hours in East and West: the Origins of the Divine Office and It’s Meaning for Today. Liturgical Press 1986, s. 367 samt Arthur Middleton Towards a Renewed Priesthood. Gracewing 1995, s. 9.

2 Till resonemangen om sakramentaliteten, se George D. Carleton The King’s Highway: a Simple Statement of Catholic Belief and Duty. Classics of Anglo-Catholic Devotion-series. Tufton Books 2001, o.u. 1924, kap. VI.I, ”The Sacramental Method”, s. 64f.

3 The Fire and the Clay: The Priest in Today’s Church. SPCK 1995, s. 38f.

4 CIC § 906: ”En präst får inte fira eukaristins offer utan att minst en av de troende deltar, om det inte finns goda och rimliga skäl till det.” Robert Taft skiljer mellan ”privatmässan” (private mass) som firas med präst och en altartjänare och som romersk-katolska kyrkan godkänner å ena sidan, och å den andra ”ensammässan” (solitary mass) som firas av bara prästen och som ”kyrkan inte godkänner”. Robert Taft ”Liturgy in the Life and Mission of the Society of Jesus”, ed. Pecklers, Liturgy in a Postmodern World. Continuum 2003, s. 48.

5 För termen ”liturgiska medarbetare”, se Jan Byström & Leif Norrgård Mer än ord: liturgisk teologi och praxis. Verbum 1996, s. 74ff

6 Byström & Norrgård Mer än ord, s. 73–74, 80.

7 Christer Pahlmblad, Mässa för enhetens skull: kommentarer och förslag till en reviderad mässordning för Svenska kyrkan. Artos 2014, s. 12.

8 Se Taft The Liturgy of the Hours in East and West, s. 367ff.

9 Citerad av Robert Cardinal Sarah ”Silence and the Primacy of God in the Sacred Liturgy”, New Liturgical Movement 2017-09-14, www.newliturgicalmovement.org.

10 Robert Cardinal Sarah ”Liturgical Life and the Priesthood”, New Liturgical Movement 2016-08-23, www.newliturgicalmovement.org.

11 Anselm Grün, Bön med kropp och själ. Catholica 2003, s. 58.

12 Eller om man ska vara noga, så har nattvigilian i bysantinsk tradition delats upp och slagits ihop med vespern respektive laudes; förutom i ryskt bruk där hela vigilian förläggs till lördagsvespern. I ett västligt församlingssammanhang är det dock vesper-laudes-mässa som torde vara ett fullödigt mönster. Se Robert Taft ”Sunday in the Byzantine Tradition”, dens. Beyond East and West: Problems in Liturgical Understandning. Edizioni Orientalia Christiana, 2. uppl. 1997, s. 51ff.

13 För en utförligare presentation av Artos Missale och dess grundläggande principer se Mikael Löwegren ”Bevara den andliga enheten: om varför kyrkan behöver gudstjänstböcker”, Och hela folket sade Amen: perspektiv på gudstjänst och kyrka. Festskrift till ärkebiskop emeritus Gunnar Weman. Artos 2017, s. 262–280. Vad gäller frågan om nattvardselementen hänvisar jag till Mikael Löwegren, ”’Han tog ett bröd …’: en essä om brödet, vinet och mässan, Bortom protestantismen. Artos 2015, s. 131–162. Båda texterna är tillgängliga via www.liturgi.se.

14 Jan Redin ”Tidgärdens problem”, Med pelarstoder tolv: predikningar och föredrag, forskningar, essayer och minnen. Pro Veritate, s. 121. Texten ursprungen tryckt i SPT 1970.

15 Robert Taft ”Liturgy in the Life and Mission of the Socierty of Jesus”, i ed. Pecklers, Liturgy in a Postmodern World. Continuum 2003, s. 51.

16 Se vidare de ekumeniskt öppna manifest för kyrklig förnyelse jag tentativt formulerat i artikeln ”Leve den kyrkliga förnyelsen!”, i red. Hagberg, Ecclesia semper reformanda: texter om kyrkan, kyrkans liv och kyrkokritik. Artos 2017, s. 153 ff. Manifestet avslutar artikeln och återfinns på s. 199. Artikeln även tillgänglig via SPT:s hemsida, www.pastoraltidskrift.nu.

17 Middleton, Towards a Renewed Priesthood, s. 53.

18 Taft, The Liturgy of the Hours, s. 371.

19 Dopet: Matt 28:19. Nattvarden: Matt 26:26–28 med parallellställen samt 1 Kor 11:23–25. Bikten: Matt 16:19, Joh 20:23.

20 Gunnar Rosendal, Vår allraheligaste tro. Pro Veritate 1984, s. 69. Nästa fråga i katekesen är hur många som ska behandlas och svaret är: ”Alla sju.”

21 Middleton, Towards a Renewed Priesthood, s. 95.

22 Citerad i Taft, The Liturgy of the Hours in East and West, s. 371.

23 Se A. G. Hebert, Liturgy and Society: the Function of the Church in the Modern World. Faber and Faber 1935 och Christopher Irvine, Worship, Church and Society: an exposition of the work of Arthur Gabriel Hebert to mark the centenary of the Society of Sacred Mission (Kelham) of which he was a member. Canterbury Press 1993.

24 Robert Cardinal Sarah & Nicolas Diat, The Power of Silence: Againts the Dictatorship of Noise (Igntaius Press 2017), s. 79.

25 In Sinu Iesu. When Heart Speaks to Heart: The Journal of a Priest at Prayer. Angelico Press 2016. Citerad i New Liturgical Movement 2017-08-29, www.newliturgicalmovement.org. Jfr även From Eucharistic Adoration to Evngelisation, ed. Alcuin Reid. Continuum 2012.

26 Se Taft, The Liturgy of the Hours in East and West, s. 367–373 och Middleton, Towards a Renewed Pristehood, kap. 3 och 4.

27 Taft, The Liturgy of the Hours in East and West, s. 370.

28 Middleton, Towards a Renewed Pristehood, s. 62f.

29 Bishop of Nafpaktos Hierotheos, A Night in the Desert of the Holy Mountain: Discussion with a Hermit on Jesus Prayer. Birth of the Theotokas Monastery 1991, s. 154.

30 Rom 1:1, Gal 1:10, Ef 6:6.

31 För fler konkreta resonemang om prästens liturgiska handlande, se Mikael Isacson, ”Prästen som liturg”, SPT 2016, s. 552–559 och Frank C. Senn, The Pastor as Worship Leader: A Manual for Corporate Worship. Augsburg Publishing House 1977.