Regler och pastorala undantag i nattvardsfirandet

Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2015, s. 525-527.

I en tidigare artikel har jag argumenterat för ett ecklesiologiskt och bibliskt helhetsperspektiv på brödet och vinet i Herrens måltid (SPT xx/2015). Det ska kunna kännas igen som samma bröd och vin vart man än kommer för att fira mässan, eftersom vi delar bordsgemenskap med kyrkan över hela världen och Guds folk i alla tider. Men är allt därmed sagt?

I skärningspunkten sakramentalteologi – själavård

Det är ett ofrånkomligt faktum att det fullödiga mönstret med bröd av vete och verkligt vin kan bli problem för vissa medkristna.

En person med glutenintolerans kan i särskilda fall ha så pass allvarliga besvär att man insjuknar rejält av en traditionell veteoblat. För att kunna inkludera även dem i gemenskapen vid Herrens bord har församlingar i Svenska kyrkan börjat använda glutenfria alternativ. Ersta oblatbageri – som är huvudleverantör av oblater till församlingarna – tillverkar dels veteoblater, dels glutenfria oblater. De senare är enligt innehållsförteckningen bakade på ”potatisstärkelse, majsmjöl, majsstärkelse, rismjöl och guarkärnmjöl”. Som ytterligare alternativ finns leverantörer som erbjuder oblater gjorda på avglutenfierad vetestärkelse; dessa godkänns även som giltig materia av Romersk-katolska kyrkan. De kallades tidigare glutenfria, men har på grund av nya EU-direktiv fått byta till beteckningen ”mycket låg glutenhalt”.

För en alkoholist kan även ett litet intag av alkohol vid nattvardsgången vara en högriskfaktor. Situationen har brukat lösas individuellt inom ramen för den personliga själavården; det är där den första och främst hör hemma. En del av dem som har missbruksproblem menar att de förmår skilja mellan en sup och Frälsarens blod, andra använder intinktion (då minimalt med vin konsumeras), ytterligare andra tar bara emot brödet.

Glutenintolerans och alkoholism i förhållande till nattvardssakramentet ligger i skärningspunkten mellan själavård och sakramentalteologi. Dels handlar det om att kunna erbjuda enskilda personer hållbara pastorala lösningar. Känslan av utanförskap för den som av medicinska skäl inte kan delta i kommunionen kan vara mycket stark och måste tas på verkligt allvar. Dels handlar det om att bevara det som gör mässan till mässa, vilket inte kan reduceras till tyckande och kännande. Att vara noggrann med det heliga kan ibland närma sig ett hårklyveri. Man kommer dock inte undan att behöva dra en gräns någonstans. Frågan är inte om det finns gränser, utan var dessa gränser går.

”Har ni aldrig läst?”

Jesus hade en särgen kombination av fullkomlig trohet och samtidigt fullkomlig frihet i förhållande till lagens bokstav. I Bergspredikan betonar han att ”inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen” skall förgå. Ordningarna är med andra ord goda och uttryck för Guds vilja. (Matt 5:17–20).

Jesus är samtidigt tydlig med att ”sabbaten är till för människan och inte människan för sabbaten”. Hans berömda ord faller i en dispyt med fariséerna om vad som är tillåtet på vilodagen. Jesus anför där till sitt försvar ett bibliskt exempel: ”Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta? Han gick in i Guds hus – det var när Evjatar var överstepräst – och åt upp skådebröden, som inga andra än prästerna får äta, och gav också dem som var med honom.” (Mark 2:23–28)

Det tycks som att Jesus här säger att i vissa situationer kan man för människans skull bryta mot även de heliga reglerna. Vilket inte betyder att David, eller Jesus heller för den delen, normalt gick och tog skådebröden i templet till mat. Regler är regler och undantag är undantag. Man kan jämföra med nöddop av en lekman: kyrkan erkänner dem som giltiga, men det är inte så det normalt går till. Kan man resonera på ett liknande sätt vad gäller nattvardselementen och göra pastoralt motiverade undantag för den enskilde i särskilda situationer? Frågan är i varje fall värd att ställas.

Det handlar då inte om att förändra hela församlingens firande, utan just om att möta den enskilda människan. Rimligen använder man i sådana fall det som ligger närmast själva instiftelsen: avglutenfierad vetestärkelse och avalkoholiserat vin. Som alla undantag sker det med eget samvete inför Gud, vilket gäller både prästen och den som skall betjänas, utifrån den bibliska principen: ”Den som äter fast han hyser betänkligheter är dömd därför att han inte handlar i tro. Allt som inte sker i tro är synd.” (Rom 14:23). Det utesluter alla former av tvång gentemot prästen som sakramentsförvaltare.

I Svenska kyrkan är situationen nu snarare sådan att undantagen blivit regel, en regel som i praktiken börjar bli tvingande. För om nu lika former av bröd och vin är jämställda – varför då inte konsekvent använda det som inkluderar flest människor? Det kan bli en ganska stark press på den enskilde prästen, som är den som får bära hela bördan. I till exempel Romersk-katolska kyrkan är den enskilde prästen både bunden och buren av kyrkans ordning. Vilket paradoxalt nog kan göra det lättare att göra undantag.

”Är det från er som Guds ord har utgått?”

Det så kallade BEM-dokumentet, Kyrkornas Världsråds stora konsensusdokument Dop–Nattvard–Ämbete från 1982, tar upp brödet och vinet i Herrens måltid som en ännu olöst fråga i den ekumeniska dialogen. Utgångspunkten är dock en helt annan. Det handlar här om mässans inkulturation.[1]

Vad som är vardagsbröd och festdryck varierar mellan kulturer. Framförallt i Afrika, Sydamerika och Asien har inkulturationen idag stigit fram som en avgörande fråga: alltså att låta evangeliet anta den lokala kulturens färg när kristendomen slår rot i en annan miljö. Alltsedan de forna koloniernas frigörelse ställs frågan vad som tillhör det gemensamma och vad som bara är europeiskt. Tillämpat på nattvardselementen blir tanken att mer lokal föda kanske skulle kunna uttrycka vardagens möda och festens glädje på ett mer meningsfullt sätt.[2] BEM skriver:

”Alltsedan nytestamentlig tid har kyrkan fäst den största vikt vid ett fortsatt bruk av de element, bröd och vin, som Jesus använde vid sin sista måltid. I vissa delar av världen, där bröd och vin inte är vanliga eller kan anskaffas, anser man numera ibland att lokalt gängse mat och dryck bättre tjänar nattvardens förankring i vardagslivet. Ytterligare studium krävs i fråga om vilka drag i Herrens måltid, som är oföränderligt instiftade och vilka drag som kyrkan själv är kompetent att besluta om.” (Nattvarden III.28).

Skulle till exempel vi i Sverige kunna få en djupare förståelse av eukaristin om vi använde oss av knäckebröd och mjöd? Dels skulle det kunna tangera det triviala att duka upp detta på altaret. Dels är risken påtaglig att det skulle ge för stor tyngd åt det lokala. Den universella samhörighet med resten av kyrkan riskerar att komma i skymundan. Inkulturation behöver balanseras med att man slår vakt om det som binder kristna samman med varandra och med Guds folk i alla tider, inklusive arvet från judendomen, allt detta som brödet och vinet med sin bibliska symbolik representerar.

Exegetiken kan vara en hjälp till att förstå och fördjupa sammanhangen, men att tro att man kan utläsa vad som är det förpliktigande direkt ur Nya testamentet är en återvändsgränd. Att något förekom vid den sista måltiden med Jesus och hans lärjungar – visst bröd, visst vin, vissa kärl, viss mat etc – betyder heller inte med automatik att detta är en del av själva instiftandet.

Frågan om vad som är giltigt bröd och vin kan till slut bara besvaras genom kyrkans konsensus. Det lokala firandet måste kunna igenkännas som ett autentiskt firande – inom det egna samfundet och av andra kyrkor. ”Är det kanske från er som Guds ord har utgått, och är det bara till er som det har kommit?”, frågar Paulus retoriskt i undervisningen om gudstjänsten till församlingen i Korinth (1 Kor 14:36). Poängen här är att underordna sig ett sammanhang – något som går på tvärs med vår individualistiska tid. Ytterst handlar det om samhörigheten med den stora kyrkliga traditionen och bekännelsen till en enda kyrka.

Texten är ett bearbetat utdrag ur en längre artikel till arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses årsbok 2015.

[1] Jfr min kommentar ”Docenten far med osanning”, SPT 9/2015.

[2] Till frågan om liturgisk inkulturation, se kap. 5–8 i K. Pecklers (ed.) Liturgy in a Postmodern World (Continuum 2003). Bl.a. diskuterar kap. 7 och 8 den så kallade ”kongolesiska riten”, en av Romersk-katolska kyrkan godkänd variant av den romerska riten som fr.a. i inledningen inkorporerat en del afrikanska element.