Syndabekännelse, avlösning och nattvardsfirande

Mikael Isacson och Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk kyrkotidning 2012, s. 388-389.

I SKT nr 19/2012 gör Thomas Ekstrand en förtjänstfull genomgång av förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Den enskilda fråga som han uppmärksammar mest är ”vilken ställning bönen om förlåtelse (syndabekännelsen) och förlåtelse-/löftesorden skall ha”.

Ekstrand konstaterar helt riktigt: ”I något varierande former har det varit regel i Svenska kyrkan efter reformationen att nattvardsgång skall föregås av syndabekännelse och avlösning.” Det bör påpekas, vilket indirekt framgår av citatet, att detta inte alltid har skett inom ramen för högmässan. Det medeltida sambandet mellan avlösning och kommunionen kom efter reformationen att bevaras genom ett obligatoriskt allmänt skriftermål. Denna gudstjänst firades fristående från högmässan och deltagarna var de som skulle ta emot nattvardens sakrament. Flera faktorer, bl.a. ett ökande antal nattvardstillfällen i församlingarna, gjorde att skriftermålet flyttades in inom mässans ram. Den 15 augusti 1933 kom det officiella godkännandet och i och med handboken från 1986 blev det den enda ordningen för högmässa i Svenska kyrkan.

Ekstrand menar att ordningen med syndabekännelse och avlösning är uttryck för en grundläggande tanke i luthersk spiritualitet. Han anför Luthers ord om dopet i Lilla katekesen. Dopet betyder ”att den gamla människan i oss genom daglig ånger och bot skall dränkas och dö med alla synder och onda begär”. Hans slutsats är: ”Det är svårt att tänka sig ett tydligare gestaltande av Svenska kyrkans grundläggande identitet som evangelisk-luthersk kyrka än att bekännelse- och förlåtelsemomentet ges en tydlig plats i huvudgudstjänsterna.”

I första hand tycks alltså syndabekännelse med avlösning – prästens direkta och auktoritativa tillsägelse av syndernas förlåtelse på Jesu Kristi uppdrag – i mässan vara en fråga om luthersk identitet för Ekstrand. Han anför inga teologiska argument för att ett nattvardsfirande måste föregås av syndaförlåtelse. Men sådana skäl – dogmatiska, pastorala eller liturgiska – måste väl finnas om den nuvarande ordningen ska kvarstå i en ny kyrkohandbok?

Ekstrand tar upp Luthers ord om ”daglig ånger och bot”. Gott så, men det kan knappast vara detsamma som syndabekännelse i den gemensamma gudstjänsten som följs av avlösning. Jämfört med våra nordiska systerkyrkor – som kanske har en starkare luthersk identitet än Svenska kyrkan – eller den anglikanska gemenskapen tycks Svenska kyrkan mer eller mindre unik i sin ordning att mässan alltid har en syndabekännelse, följd av en avlösning.

Vi menar att det finns starka skäl för att ifrågasätta nuvarande praxis, där princip varje nattvardsgång måste föregås av syndernas förlåtelse. Inte minst talar ett allt mer frekvent nattvardsfirande för detta. I en tid när antalet nattvardsgudstjänster var få över året kan vi se att det har varit en god pastoral ordning. Men när många församlingar firar mässa inte bara varje söndag, utan även en eller flera gånger per vecka torde de pastorala och själavårdsmässiga problemen vara fler än fördelarna.

De problem vi ser med den nuvarande ordningen skulle kunna sammanfattas på följande sätt:

  • Om syndabekännelse och avlösning alltid föregår nattvardsfirande skapas intrycket att man måste vara ”ren”, ”värdig” för att kunna gå till nattvarden. Tvärtom torde det väl vara så att mottagandet av nattvardsgåvorna i sig skänker syndernas förlåtelse.
  • Mässans öppning får en slagsida mot botmomentet, på bekostnad av andra motiv såsom bön och lovsång. Inte minst gäller detta vardagsmässan. Under 1900-talets högmässor fanns ett ofta rejält tilltaget rannsakande skriftetal: för att det ska ge hjälp att se sin synd behöver det få ta tid. I handbokens nuvarande ordning för veckomässa förutsätts i princip all förkunnelse vara rannsakande inom syndabekännelsemomentet.
  • Vi riskerar att ta för lätt såväl på syndens allvar som avlösningens återupprättande kraft. Det krävs, som sagts ovan, tid och eftertanke för att inte bara rabbla med i syndabekännelsens ord. Likaså behövs det en inre beredskap för att kunna tillägna sig förlåtelesorden. Det finns en uppenbar risk, särskilt eftersom skriftetalstraditionen alltmer urholkats, att ett alltför frekvent allmänt avlösande blir slentrianmässigt.

Samtidigt behöver en kristen människa, eftersom synden är en förblivande realitet i våra liv, kontinuerligt få ge uttryck för sin ånger och försäkras om Guds barmhärtighet. Och detta måste också få komma till uttryck i den ordinarie gudstjänsten. Att någon form av botakt – där människans behov av förlåtelse kommer till uttryck – hör till det kristna nattvardsfirandet råder det en betydande ekumenisk konsensus kring, se t.ex. Kyrkornas världsråds stora dokument Baptism, Eucharist, Ministry (BEM) från 1982.

I arbetet med en ny kyrkohandbok menar vi att två perspektiv behöver hållas samman. Dels att människas behov av ånger och förlåtelse måste få komma till uttryck inom ramen för mässan i form av en botakt. Dels att denna botakt inte måste innehålla en obligatorisk syndabekännelse följd av avlösning.

Det alternativ som finns i förslaget till ny kyrkohandbok att syndabekännelsen inte följs av avlösning utan av en optativ formulering tycks oss som en lämplig möjlighet. Två andra alternativ, som inte återfinns i handboksförslaget, vore att inleda mässan med ett utvidgat Herre, förbarma dig (kyrielitania) med botkaraktär eller en doperinran (som t.ex. i Worship, gudstjänstboken för Evangelical Lutheran Church in America).

Rulla till toppen