Texter

Gemensam ordning för nattvardsgudstjänster? Ett förslag med stora förändringar

Mikael Isacson och Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2019, s. 262-265.

Ett förslag om gemensam ordning för nattvardsgudstjänster inom Svenska kyrkan är ute på remiss. Kyrkokansliets rättsavdelning har efter biskopsmötets önskemål upprättat en promemoria som redovisar rättsläget samt föreslår vissa förändringar i kyrkoordningen (Ks 2019-0058). Förslaget innebär att kyrkohandboken skall användas för Måltidens moment i samtliga mässor som firas. Går det igenom innebär det stora förändringar av svenskkyrkligt gudstjänstliv.

Måltidens texter ännu en gång

Vi har tidigare uppmärksammat diskrepansen mellan kyrkohandbok och kyrkoordning vad gäller Måltidens texter (SPT 2018/22). I kyrkohandboken uttrycks att ”momenten i Måltiden ska följa kyrkohandbokens texter” (s. 14). Underförstått gäller detta även när högmässa/mässa inte firas som huvudgudstjänst. Problemet är att det i kyrkoordningen framgår att kyrkohandboken, texter såväl som anvisningar, bara är obligatorisk vid huvudgudstjänster och kyrkliga handlingar (KO 18 kap. 3 §). När begreppet huvudgudstjänst infördes 1974 blev den praktiska effekten en avreglering av alla andra gudstjänster och mässor. Dessa behöver inte – även om de firas på söndag förmiddag – följa handboken.

Fortsätt läsa ”Gemensam ordning för nattvardsgudstjänster? Ett förslag med stora förändringar”

Gudstjänst i Svenska kyrkan

Mikael Löwegren. Publicerad i Stina Fallberg Sundmark (red.) Kristen gudstjänst – en introduktion, Artos 2018, s. 103-135 .

Svenska kyrkans gudstjänstliv kännetecknas idag av stor pluralitet. Vilken typ av gudstjänst det är man firar, hur den gestaltas och vilken musik man använder skiftar i hög grad från församling till församling. Utvecklingen har de senaste decennierna huvudsakligen gått mot att varje lokal gemenskap formar sin egen liturgi. Det är en radikalt annorlunda situation jämfört med för några generationer sedan, då gudstjänsten var hårt reglerad också i detaljer.

Inte bara på liturgins område har Svenska kyrkan gått från en enhetskultur till dagens mångkulturella verklighet. Med början vid mitten av 1800-talet började det gamla enhetssamhället successivt att upplösas. Den principiella skilsmässan mellan kyrka och stat år 2000 markerade slutpunkten för en tusenårig historia av stor religiös enhetlighet. Ett synbart tecken på denna förändrade ställning är att då nya gudstjänstordningar antogs 2017 fick de namnet Kyrkohandbok för Svenska kyrkan; det tidigare Den svenska kyrkohandboken osynliggjorde de andra samfunden i Sverige.

Med kristendomens genomslag 900–1000 gjordes det som senare skulle bli riket Sverige till en del av den västliga katolska kyrkans internationella gemenskap. Dess latinska rit hade då sedan länge funnit sin utformning, och detta medeltid arv utgör ännu en bas för Svenska kyrkans gudstjänst. Reformationstidens strävanden från och med tidigt 1500-tal ställde Svenska kyrkan i en luthersk tradition, med reformer också av gudstjänstlivet. Den tidiga evangeliska gudstjänsten kan kallas för en försiktig omgestaltning av den ärvda mässan och dess bruk. Med tiden följde mer radikala omformningar.

I denna brytning mellan arvet och förändringarna uppstår Svenska kyrkan sådan hon framträder: en samtidigt evangelisk och katolsk kyrka. Vilken av dessa strömningar som mest betonats har skiftat och det har alltid pågått en viss kamp om denna kyrkas själ. I nyare tid har arvet från medeltid och reformationstid korsbefruktats med nya influenser från kontinenten och England och så småningom hela den världsvida kyrkan.

Läs fortsättningen här (pdf)

”Vi har del i den västliga kristenhetens liturgiska arv” Om Svenska kyrkans evangelisk-katolska gudstjänst

Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2019, s. 5-10, 37-42. Texten bygger till stor del på bearbetade delar av artikeln ”Gudstjänst i Svenska kyrkan” i Stina Fallberg Sundmark (red.) Kristen gudstjänst: en introduktion, Artos förlag 2018.

Svenska kyrkans anspråk på katolicitet kan inte skiljas från hennes mässfirande. Vill hon verkligen förstå sig själv som en evangelisk-katolsk kyrka, måste hon fira en evangelisk-katolsk gudstjänst. Eftersom katoliciteten har med helheten att göra är denna evangeliskt katolska liturgi med nödvändighet ekumenisk. Så kan vår kyrkas gudstjänstliv tjäna kyrkornas enhetssträvanden.i

I arbetet med överenskommelsen om interkommunion mellan Svenska kyrkan och Church of England 1922 blev den svenska mässan föremål för uppmärksamhet. Eric Esskildsen Yelverton gav 1920 ut sin studie The Mass in Sweden: Its Development from the Latin Rite from 1531 to 1917. Den publicerades av det ansedda Henry Bradshaw Society, ”founded in the year of Our Lord 1890 for the editing of rare liturgical texts”. Att Svenska kyrkan kunde göra anspråk på att ha en evangelisk mässa som stod i kontinuitet med det katolska arvet, och särskilt att den verkligen innehöll en konsekration av nattvardselementen, var en avgörande enhetsfaktor.ii

Fortsätt läsa ””Vi har del i den västliga kristenhetens liturgiska arv” Om Svenska kyrkans evangelisk-katolska gudstjänst”

Handbokens anvisningar och handboksbrott. Några reflektioner för att försöka förstå HB 2017

Mikael Isacson och Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2018, s. 745-749.

Många präster och musiker är osäkra på vad man får och inte får göra enligt den nya handboken. Det finns i kyrkohandboken 2017 en mängd olika alternativ till varje enskilt moment och vilka moment som måste vara med skiftar dessutom. Samtidigt finns en uttalad vilja till större lojalitet mot handboken. Frågan vad som skulle kunna vara ett handboksbrott, det vill säga avsteg från kyrkohandboken som domkapitlet inte skulle tolerera och som en präst skulle kunna bli anmäld för, är knappast överspelad.

I en tidigare artikel har vi därför diskuterat begreppen ”huvudgudstjänst” och ”måltidens texter” (SPT 22/2018). Vi visade då att handboken är tvingande för huvudgudstjänsten och de kyrkliga handlingarna, men inte för andra gudstjänster – inte ens om de firas som mässa på söndag förmiddag. I denna artikel vill vi uppmärksamma vissa mer detaljerade saker, framförallt hur vissa av kyrkohandbokens anvisningar rimligen ska förstås.

Vi behöver då hålla i minnet att det har skett en stor förändring i Svenska kyrkans gudstjänstliv. HB 1942 hade få alternativ och gudstjänsten förväntades i princip vara likadan över hela landet oavsett kyrka. HB 2017 är däremot konstruerad för att gudstjänsten ska kunna gestaltas lokalt och därmed inte se likadan ut överallt. Den lämnar därmed större frihet till präst och församling – vilket också rimligen får konsekvenser för hur anvisningarna bör tolkas.

”Kan” är ett förrädiskt ord

Anvisningarna i HB 1942 angav, ofta i detalj, hur gudstjänsten skulle gestaltas, till exempel ”Prästen knäböjer vid altaret och beder: … Församlingen faller på knä eller böjer sig ned” (syndabekännelsen). Instruktionerna i HB 2017 innehåller däremot inte sällan det lilla ordet ”kan”. Det används också på ett flertal ställen i HB 1986, så det är inget nytt. Men ordet är förrädiskt eftersom betydelsen kan skifta högst markant; vad som faktiskt avses är därför ofta otydligt.

Fortsätt läsa ”Handbokens anvisningar och handboksbrott. Några reflektioner för att försöka förstå HB 2017”

Huvudgudstjänst och måltidens texter. Två nyckelbegrepp för att förstå HB 2017

Mikael Isacson och Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2018, s. 654-658.

Hur kan egentligen en mässa enligt Svenska kyrkans ordning se ut i och med att kyrkohandbok 2017 tagits i bruk? Vilka moment måste vara med och i vilken variant? Vad är tillåtet och vad är förbjudet?

Läget har för många präster och musiker varit oklart. Det visar inte minst den debatt som blossade upp strax före sommaren om den så kallade Katarinamässan i Stockholm. Den lösning som församlingen valde – att fira en mässa kl. 9 i enlighet med kyrkohandboken som utgör huvudgudstjänst, för att kl. 11 kunna fortsätta fira Katarinamässan på samma sätt som tidigare – visar också hur begränsade möjligheter biskopen och domkapitlet i praktiken har att utöva verklig tillsyn över gudstjänstlivet.

Efter det att kyrkohandboken antagits är det framför allt två begrepp som kommit att diskuteras: dels ”huvudgudstjänst”, dels ”måltidens texter”. Båda dessa är hämtade ur kyrkoordningen och används i kyrkohandbokens övergripande anvisningar. I denna artikel vill vi belysa den kyrkorättsliga regleringen mellan huvudgudstjänster och andra gudstjänster och – relaterat till detta – vad måltidens texter egentligen avser. Vi vill visa vilken roll begreppen spelar i utformningen av en församlings gudstjänstliv, men också hur begreppet huvudgudstjänst blivit alltmer urholkat, vilket i sin tur påverkar vad som kan avses med måltidens texter.

Fortsätt läsa ”Huvudgudstjänst och måltidens texter. Två nyckelbegrepp för att förstå HB 2017”

Mässbok – till inspiration och hjälp

Mikael Isacson och Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2018, s. 389-392.

Att inspirera och fördjupa firandet av eukaristins mysterium i enlighet med allmänkyrklig tradition. Att ge vägledning och hjälp hur materialet i kyrkohandboken bäst kan användas. Det är avsikterna bakom Mässbok, utgiven på Artos förlag. I denna artikel vill vi som bokens redaktörer dels presentera några av grundtankarna som kommer till uttryck i mässboken, dels belysa några tendenser i Kyrkohandbok för Svenska kyrkan 2017 (HB).

Mässboken är en uppföljare till Missale (Artos 2008) och strukturerad på ett liknande sätt. Den innehåller en fullständig mässordning, förslag på böner för moment som är öppna för fri formulering samt olika typer av kompletterande material. Dessutom finns kommentarer och anvisningar till mässans firande utifrån den nya kyrkohandboken, dels i form av en fyllig inledning, dels som anvisningar i rött i själva mässtexten.

Fortsätt läsa ”Mässbok – till inspiration och hjälp”

Prästen och liturgin

Mikael Löwegren. Prästen i kyrkan: en bok för Svenska kyrkans prästerskap, Artos 2018, s. 39–65

Den 11 juni 1995 prästvigdes jag i Växjö domkyrka av ärkebiskop Gunnar Weman. Genom bön och handpåläggning blev jag där präst i Kristi universella kyrka sådan hon tar gestalt i Svenska kyrkan. Jag har alltid uppfattat mig vara präst på samma vis som en anglikansk eller romersk-katolsk eller ortodox präst är det. Den enda, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan har ett enda prästämbete som jag inlemmades i.

Vid prästvigningen ikläddes jag stola och mässhake ovanpå dopdräkten (alban). Jag kläddes alltså i liturgisk dräkt. I det ögonblicket var det tydligt för mig och synligt för alla som var där att en präst vigs för att fira gudstjänst – vara liturg.

Kristus som liturg

Som vår himmelske överstepräst är Jesus Kristus den egentlige liturgen. Den himmelska liturgin pågår dag och natt. Där frambär sig Kristus – översteprästen och offerlammet förenade i en och samma person – som det eviga offret. Hebréerbrevet skriver:

Fortsätt läsa ”Prästen och liturgin”

Revision av Artos missale

Mikael Isacson och Mikael Löwegren, 24 november 2017

Svenska kyrkan har nu antagit en ny kyrkohandbok som ska tas i bruk vid Pingst 2018. I samband med det utkommer också en revision av Artos Missale.

Med den nya kyrkohandboken har Svenska kyrkan slutgiltigt gett upp tanken att vi ska ha ett sammanhållet gudstjänstliv. Hur mässan och gudstjänsten gestaltas blir i första hand en fråga för den lokala församlingen. Därmed förs också Svenska kyrkans gudstjänsttradition längre bort från de stora kyrkorna och sin egen historia.

Revisionen av Artos missale ges ut för att vara en vägledning att utifrån den nyantagna handboken och den gällande evangelieboken gestalta Svenska kyrkans mässa på ett sätt som anknyter till allmänkyrklig tradition. Den klassiska och fullödiga formen för mässans firande i Svenska kyrkan är högmässan, och är därmed också utgångspunkten i missalet. De alternativ som kommer att användas är de som tydligast uttrycker tron på Fadern och Sonen och den helige Ande och på Jesus Kristus som sann Gud och sann människa.

Genom att ta tillvara den förnyade liturgivetenskapliga forskningen och fördjupade ekumeniska dialogen, som fått sitt tydligaste uttryck i det s.k. Limadokumentet (BEM; Baptism, Eucharist, Ministry 1982), befrämjas kyrkans enhet.

Kyrkohandbok för Equmeniakyrkans församlingar

Mikael Isacson. Recension av Kyrkohandbok för Equmeniakyrkans församlingar. Verbum, Stockholm, 2016. Publicerad i Stephan Borgehammar (red.) Reformaiton & Gudstjänst. Årsbok för Svenskt gudstjänstliv (2017), s. 242-246.

En kyrkohandbok är som en kokbok. I en kokbok finns recept och kanske även allmänna råd om matlagning, ingredienser och redskap. Syftet – åtminstone förr – var att man skulle kunna laga rätterna själv. En kyrkohandbok innehåller också instruktioner, råd och föreskrifter samt konkreta gudstjänstordningar. Avsikten är inte att man ska läsa den från pärm till pärm, utan använda den i församlingens gudstjänstfirande. En recension av en kyrkohandbok utan att fira dess gudstjänster är lika omöjlig som att recensera en kokbok utan att laga maten. I denna bokanmälan vill jag därför bara peka på några tankar som provutgåvan av Equmeniakyrkans första kyrkohandbok väcker.

Fortsätt läsa ”Kyrkohandbok för Equmeniakyrkans församlingar”