Tungt inlägg i handboksdebatten. Om Christer Pahlmblads Mässa för enhetens skull

Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2015, s. 357-360. Anmälan av Christer Pahlmblad, Mässa för enhetens skull: kommentarer och förslag till en reviderad mässordning för Svenska kyrkan (Artos 2014).

Kyrkohandboksförslaget från 2012 ställer frågan på sin spets: finns egentligen Svenska kyrkan längre? Som ett slags koncern med gemensam logga och standardiserade hemsidor, ja – men som andlig gemenskap?

Förslaget innehåller en sådan mängd varianter för mässan att ett gemensamt gudstjänstliv inte längre är möjligt. Vilka moment som skall vara med och hur de utformas skiftar i så hög grad att varje församling kommer att ha sin egen ordning. Skulle förslaget antas, i mer eller mindre bearbetat skick, försvinner ett av de sista gemensamma banden i Svenska kyrkan.

Christer Pahlmblad har med detta som ansatspunkt skrivit Mässa för enhetens skull. Det är en liten skrift, på totalt 89 sidor, men den utgör det i särklass tyngsta inlägget i handboksdebatten hittills. Här finns dels principiella resonemang, dels ett komplett förslag till en reviderad mässordning för Svenska kyrkan. SPT uppmärksammade boken i sin ledare för ett tag sedan (9/2015), men i övrigt har den redan alltför länge inte rönt berättigad uppmärksamhet.

Pahlmblad och hans bok

Docent Christer Pahlmblad är nu inte vem som helst. Sedan 1960-talets slut har han, både i egenskap av präst och forskare, arbetat med Svenska kyrkans gudstjänst. Hans akademiska forskning har framför allt behandlat medeltidens och reformationstidens liturgi; avhandlingen Mässa på svenska kom 1998.[1] Tidigare har han på uppdrag av arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse redigerat två missaleutgåvor. Den första 1977, utifrån den alternativa Gudstjänstordningen 1976 och med Anders Ekenberg som medredaktör. Den andra 1988, utifrån Handboken 1986. Åren 1979–1994 var han föreståndare på Laurentiistiftelsen i Lund. Få besitter Pahlmblads kunskaper och samlade erfarenhet på liturgiområdet.

Efter att ha tagit del av det senaste handboksförslaget skrev han ihop en A4 med fyra punkter om kyrkans sakramentsfirande och enhet. Texten cirkulerade informellt under 2013 och blev del av underlaget till en arbetskonferens i Riga i fjol. Inbjudna var olika kyrkliga riktningar inom Svenska kyrkan, delar av kyrkostyrelsen och personer som är inblandade i revisionsarbetet. Efter konferensen utvidgades punkterna till en samlad framställning med den fullständiga titeln Mässa för enhetens skull: kommentarer och förslag till en reviderad mässordning för Svenska kyrkan (Artos förlag 2014).

Ett annat sätt att tänka

Bokens första del utgörs av de fyra punkterna, som utvecklas i ett kapitel om handboksrevisionen som ett vägval, innan framställningen går vidare med kommentarer och förslag; till detta fogas i ett appendix hänvisningar till ekumeniska dokument, liturgiska texter och relevant litteratur.

Det blir uppenbart att Pahlmblad representerar ett annat sätt att tänka än det som format det senaste handboksförslaget. Skiljelinjerna rör inte enskildheter, utan själva de fundamentala utgångspunkterna. Mässa för enhetens skull poängterar att Svenska kyrkan skall ha en allmänkyrklig mässordning ”som tillvaratar de liturgivetenskapliga, teologiska och ekumeniska framgångar som under 1900-talet har fört de skilda kyrkorna närmare varandra i praxis och förståelse av eukaristin” (s. 12). I sammanhanget spelar förstås det så kallade BEM-dokumentet – Kyrkornas världsråds stora konsensusdokument Baptism, Eucharist and Ministry från 1982 – en särskild roll. Och som Pahlmblad konstaterar: ”Det man i de ekumeniska samtalen uppnått… måste få konsekvenser för liturgins utformning och teologiska innehåll, så att enigheten i det som tidigare ansågs kyrkoskiljande blir synlig och hörbar i den gemensamma gudstjänsten på församlingsnivå. Annars blir ekumeniska samtal meningslösa.” (s. 25).

Det har på senare tid talats mycket om gudstjänstens ordo, dess grundmönster. Inte minst inom handboksarbetet har detta begrepp spelat en viktig roll. I praktiken reducerar man där det dock till ett slags ytlig ordningsföljd: efter inledningen/samlingen kommer ordets gudstjänst, följt av måltidens gudstjänst innan avslutningen/sändningen. Pahlmblad tar inte explicit tar upp ordo-tänkandet. Ändå blir det genom hans framställning tydligt att i en fullödig eukaristi uttrycker hela skeendet kyrkans tro. Det är denna struktur som bär ett innehåll och sammantaget utgör mässans ordo.

Inte minst gäller detta nattvardsbönens utformning. Denna behandlas utförligt och utgör för Pahlmblad ”den kritiska punkten i revisionsarbetet, själva prövostenen såväl för Svenska kyrkans vilja att tillgodogöra sig internationell forskning kring eukaristins historiska gestalt och dess innebörd som för Svenska kyrkans vilja till ekumeniskt ansvarstagande”. Slutsatsen blir att ”mycket annat i mässordningen är andrahandsfrågor i jämförelse med detta” (s. 12). Två frågor av särskild vikt i sammanhanget behandlas mer utförligt: dels frågan om nattvardens offermotiv, dels frågan om den så kallade ’kommunionepiklesen’ (som ber om Andens utgjutande över församlingen, till skillnad från ’konsekrationsepiklesen’ som beds över bröd/vin).[2]

Förslagen i Mässa för enhetens skull ger som helhet en betydligt stramare handbok. Alternativen är färre men väl genomarbetade och tydligt förankrade i den stora kyrkliga traditionen. Det handlar om att hålla samman Svenska kyrkan genom att förvalta hennes katolska arv.

En bearbetning av HB 86

Bokens andra del innehåller alltså en reviderad mässordning för Svenska kyrkan och bygger på de principer som diskuterats. Förslaget är en bearbetning av gällande handbok (HB 86), närmare bestämt dess ordning för högmässa. Pahlmblad skriver: ”Det råder trots allt en relativ konsensus kring mycket handboken från 1986, och somligt som var nytt fr.o.m. 1976 års försöksordning markerar betydande framsteg.”

Ordningen för mässa innefattar Mässans inledning, Ordets gudstjänst, Nattvardens gudstjänst (med fem alternativa eukaristiböner) samt Sändning. Till detta kommer mässans variabla avsnitt: prefationer och böner efter kommunionen. Därefter ges på några sidor anvisningar hur mässan kan förkortas till exempel vid firandet av vardagsmässa eller sjukkommunion; hela tiden är högmässan grundordning. Förslaget avslutas med modeller för kyrkans förbön samt musikexempel för att kunna sjunga den eukaristiska bönens avslutande lovsägelse och mässans sändning.

Att här i detalj gå igenom Pahlmblads förslag låter sig inte göras. Alla med det minsta intresse för gudstjänsten i Svenska kyrkan borde själv köpa boken och se efter. På ett enkelt sätt ges materialet i HB 86 en konsistentare form.

Exempelvis renodlas alternativen för mässans inledande beredelse. Antingen (1) en botakt, med en syndabekännelse i vi-form, vilken följs av löftesorden ur Completoriets syndabekännelse. Eller (2) ett skriftermål, som idag: efter ett skriftetal följer syndabekännelse i jag-fom och en villkorslös avlösning. Eller (3) en ingångsbön som läses gemensamt, sedan följer kyriet; botakten infogas då före offertoriet.

Ett annat exempel är greppet att knyta kyrielitanian ”Du evigt strålande morgonsol” till advent, och ”Herre du blev vår broder” till fastetiden. Man får närmast känslan av att det var tänkt så från början. Tematiken passar väl in och man skiljer på ett enkelt sätt ut kyrkoårets bottider från de övriga tiderna, då vanligt kyrie föreslås.

Ett tredje exempel är förstås hur själva nattvardsbönerna bearbetats vad gäller layout och text. Den fasta prefationstexten är språkligt justerad för att uppnå en större innehållslig stringens. Samtliga fem eukaristiböner inleds med ett utskrivet ”Upplyft era hjärtan” etc och en anvisning om att ”prefationen fortsätter med ett kyrkoårsbestämt avsnitt”; därmed markeras hela bönens enhet.

Fyra av de fem nattvardsbönerna är bearbetade versioner att nuvarande handboks. Den femte är sammanställd ur material från Church of England och har inkorporerat några formuleringar därifrån som ger uttryck för ”kvinnliga eller moderliga metaforer” på ett sätt ”som kan accepteras av alla” (s. 26).[3] Däremot genomförs här inte ett tidigare förslag från författaren om en nattvardsbön utan konsekrationsepikles som ett lutherskt bidrag till den ekumeniska fullheten.[4] Att eukaristibönens historia och teologi är ett av Pahlmblads specialområden märks i hela behandlingen av dessa i verklig mening bärande texter.[5]

Han förmår i Mässa för enhetens skull visa hur man ganska lätt kan bygga vidare på HB 86 i allmänkyrklig riktning. Mycket elände hade kunnat undvikas om handbokskommittén förstått att ta hans kompetens tillvara. Man behöver inte hålla med om alla Pahlmblads konkreta förslag, jag gör själv andra bedömningar i en del detaljer. Det avgörande är istället den utgångspunkt han formulerar:

”Liturgirevision handlar inte om individuella tyckanden, utan om ansvar för hela kyrkans liv. Man måste därför hitta kompromisslösningar: språkligt genomtänka formuleringar som tillfredsställer rimliga teologiska krav men som är öppna för interpretation och som därför kan accepteras av flertalet.” (s. 9f).

Det framstår som det enda realistiska alternativet till handboksförslagets strategi, där man till priset av kyrkans enhet ger så många olika varianter att alla skall kunna hitta något de kan vara nöjda med.

Ett verkligt vägval

I den bästa av världar – eller i en tänkt ekumenisk framtid – skulle den lutherska mässan kunna vara en erkänd variant av den västliga riten, med egna distinkta särdrag (liksom de romerska, ambrosianska, gallikanska, mozarabiska, kongolesiska etc riterna). Alltsedan 1811 års handbok, lågvattenmärket i svensk liturgihistoria, har arbetet pågått med att restaurera en allmänkyrklig gudstjänstordning i Svenska kyrkan. Hennes självidentitet som brokyrka har med andra ord också tagit sig konkreta uttryck i gudstjänstliv och liturgi. Handboksrevisionen framstår som en vattendelare för Svenska kyrkan: är hon en evangelisk-katolskt kyrka eller ett allmänprotestantisk samfund?

De framsteg som handbok för handbok har gjorts hotar nu att raseras. Skulle förslaget från 2012, eller något liknande, antas av kyrkomötet nästnästa år innebär det en trivialisering av Herrens måltid. Frågan är i hur hög grad Svenska kyrkans ordning då ens kan erkännas av andra kyrkor som ett autentiskt nattvardsfirande.

När den var nyutkommen skickades Mässa för enhetens skull därför ut till biskoparna, kyrkomötet, läronämnden, kyrkostyrelsen med flera. Ingen i ansvarig ställning har gått i polemik med bokens argumentation. Man undrar om det främst är kunskapen eller viljan som saknas föra något slags allvarligt samtal? Eller handlar det helt enkelt om rädsla?

Christer Pahlmblad klargör med all önskvärd tydlighet hur revisionsarbetet handlar om ett verkligt vägval: vad vill den Svenska kyrkan vara? Trots – eller kanske just på grund av detta – har boken mötts av en öronbedövande tystnad. Den, och Svenska kyrkan, är värd ett bättre öde.

[1] Christer Pahlmblad Mässa på svenska: den reformatoriska mässan i Sverige mot den senmedeltida bakgrunden. BTP 60 (Arcus förlag 1998).

[2] Pahlmblad poängterar: ”Det som sagts ovan om nattvardens offeraspekt tillsammans med utformningen av ’kommunionepiklesen’ utgör testet för huruvida prefation + nattvardsbön skall förtjäna att kallas en eukaristisk bön. Det blir ingen anständig eukaristibön bara för att man samlar olika böneämnen före och efter instiftelseberättelsen.” (s. 37).

[3] Så vitt jag kunnat se är eukaristibön E i Mässa för enhetens skull ett konglomerat av formuleringar ur bön G i Common Worship 2000, bönen för sjukkommunion i Alternative Service Book 1980, samt bön B i Common Worship.

[4] Pahlmblad skrev år 2000: ”I en bredare ekumenisk kontext skulle det lutherska bidraget kunna vara just instiftelseordens exklusiva ställning som konsekrationsord. Det finns en spänning mellan en konsekrationsepikles och instiftelseorden som det gudomliga Ord som i klassisk teologi inte bara är ett föreläst Ord utan en händelse: Ordet åstadkommer vad det utsäger. … I den eukaristiska bönens sammanhang, men inte som en fristående text, bör instiftelseorden framstå som det genom vilket sakramentet realiseras.” Svenskt gudstjänstliv årgång 75, s. 80.

[5] Redan 1972 skrev Pahlmblad uppsatsen ”Nattvardsteologi och liturgisk förnyelse. Några försök att restaurera den eukaristiska bönen i Svenska kyrkan”. Förutom arbetet med Missale 1977 och 1988, har han som forskare publicerat två viktiga texter. Dels ”Måltid, eukaristi och instiftelseord” i Kyrka – universitet – skola. Festskrift till Sven-Åke Selander. Religio 52 (Teologiska institutionen i Lund 2000). Dels den ovan citerade Svenskt gudstjänstliv årgång 75 = ”Den eukaristiska bönen och svenskt gudstjänstliv” i Forskning om gudstjänst. Tro & tanke 2000:2 (Svenska kyrkans forskningsråd 2000).