Vad gör en bra liturg?

Mikael Isacson. Bearbetning av föredrag hållet på Biskopens prästdag i Göteborgs stift, 9 september 2019.

Vad gör en bra liturg? Och hur kan man bli en bättre liturg? De två frågorna är föremål för reflektion i denna artikel. Liturg betyder här den präst som leder gudstjänsten – även om ordet nog borde ha en vidare definition. Och med gudstjänst förstår jag i första hand högmässa, i andra hand andra huvudgudstjänster eller kyrkliga handlingar. Förkunnelsemomenten i gudstjänsterna är inte föremål för reflektionen här.

Tre grundläggande utgångspunkter

Att vara liturg tillhör prästens innersta uppdrag. Inledningsorden vid prästvigning lyder:

En präst skall predika Guds ord och förvalta sakramenten, leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten, undervisa och utöva själavård och så vara en herde för Guds hjord.

Att vara liturg är alltså inget som är valbart. Är man präst är man också liturg. Det innebär däremot inte att alla präster måste bli specialister i liturgi, lika litet som alla måste vara specialister i själavård eller med konfirmander. Men alla måste klara av det liturgiska hantverket. Och att leda gudstjänst är till många delar ett hantverk. Något man kan öva sig i och bli bättre på.

Präster är ingenting man är efter avslutad utbildning eller avslutad domkapitelsexamen. Präst blir man i prästvigningen. De liturgiska kläderna påminner om detta. De påminner också om att en präst är Kristi tjänare och står i Kristi ställe i gudstjänsten. Kristus, vår överstepräst, är den egentlige gudstjänstledaren. Det är på hans uppdrag prästen leder liturgin, konsekrerar bröd och vin till Kristi kropp och blod, döper och uttalar syndernas förlåtelse. För varje liturg borde det innebära ett ansvar att utföra sin tjänst i enlighet med uppdragsgivarens önskan, men också en vila. Liturgen är ett redskap i Guds hand och en tjänare som Gud själv har utrustat med gåvor lämpliga för uppdraget.

Målet för liturgin är inte att liturgen ska uppmärksammas. En liturg är också församlingens tjänare. Målet med en gudstjänst är rimligen att församlingens tro ska kunna växa och att de som firar gudstjänst ska kunna komma närmare Kristus. En liturg kan skapa förutsättningar för detta, men också låta den egna tron och kärleken till Kristus bli synlig i den liturgiska aktionen.

Första bilden: Liturgen som dirigent

”En präst skall … leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten.” Så formulerades uppdraget i prästvigningens inledningsord. Att vara liturg är att leda. I detta ledarskap tror jag att vi kan hitta lärdomar från en dirigent.

Mycket av det som sker i en gudstjänst kan utföras av många olika personer. En del är reservat för prästen. Två saker faller alltid på den präst som leder liturgin. Det första är att ta ansvar för helheten, att de enskilda delarna bildar en helhet och att de olika delarna går in i helheten. Det andra att ansvara för gudstjänstens rytm, att de olika momenten går hand i hand så att de bildar en enhet och visar på den röda tråd som finns.

På samma sätt torde en dirigent ansvara för helheten i det verk som framförs, medan enskilda medlemmar i orkestern eller kören tar ansvar för sin egen stämma.

Vilken rytm en gudstjänst har varierar. Den skiftar från gudstjänst till gudstjänst och påverkas t.ex. av dem som är samlade för att fira gudstjänst och av kyrkorummet. Rytmen kan också, medvetet eller omedvetet, skifta under en gudstjänst. Men varje gudstjänst har en rytm, som kräver ett samspel mellan präst, musiker och församling. Utgångspunkt för rytmen i en mässa kan t.ex. tas i att Samlingen bör vara en båge från första tonen i ingångspsalmen till amen efter kollektbönen, att Ordet byggs upp så att klimax är evangeliets läsning och att Måltiden tydliggör att Jesus tog, tackade, bröt och gav – och får sin höjdpunkt i kommunionen.

En god gudstjänstrytm låter tystnad vara medvetna moment för att fördjupa församlingens tillbedjan – inte för att prästen måste bläddra i sina böcker. Instruktioner och pålysningar planeras, så att de inte bryter rytmen.

Att leda innebär även att liturgen respekterar församlingen som liturgins subjekt. Det är församlingens gudstjänst – inte prästens. Prästen är församlingens tjänare – inte tvärtom. Det är inte ett skådespel där församlingen är passiva åskådare, utan ett samspel. Men som alla präster vet, är det oftare enklare när det kommer till söndagens gudstjänst än vid en begravning.

Att samspela med sin församling innebär att respektera de olika roller som församlingen och prästen har, att inte ta över de delar som församlingen läser unisont och vara rädd om församlingens egna partier. Ordet amen är t.ex. församlingens ord för att markera ett instämmande i den bön som har betts. Inte prästens ord för att signalera att bönen är slut.

Att respektera församlingen som liturgins subjekt innebär också att en god liturg tar seden dit man kommer. Vill man förändra liturgin – och det vill väl alla präster – måste man göra det i samspel med sin församling och avstå från att driva liturgiska idéer som splittrar den.

Att koll på andra liturgiska aktörer och när de ska in i samspelet i gudstjänsten är även det en del av att ledaruppdraget. Det kräver ett helikopterperspektiv. Prästen behöver ha koll på att textläsare, förebedjare och andra kommer in när de ska och att de vet vad, när och hur de ska göra det. I flertalet fall gäller detta – tack och lov – med undantag för det som hör till musiken, som rimligen faller inom kyrkomusikerns uppdrag. Likaså kan det i stora gudstjänster finnas en ceremonimästare eller gudstjänstkoordinator som har denna uppgift.

Den liturgiska ledningen kräver närvaro. Inte bara fysisk, utan framför allt mental och andlig. Detta är viktigare än många av de saker en liturg behöver tänka på. Vad är då en närvarande liturg? Kanske en präst som själv medvetet firar gudstjänst och är fokuserad på det som sker, som inte gör två moment samtidigt men ändå är beredd på nästa moment. Caroline Krook har formulerat det: ”Det goda liturgiska agerandet handlar således inte alls om, huruvida man ska göra dessa eller dessa gester, var man ska stå osv. Det handlar om närvaro och rytm” (Caroline Krook, Gudstjänst & Gudstro. Verbum: Stockholm 1987, s. 178).

Vid en gudstjänst som är dagens enda gudstjänst är det sällan svårt att vara helt närvarande. Utmaningen kommer snarare vid det tredje dopet eller den fjärde vigseln under en lördag och man mest längtar hem. Varje präst behöver nog hitta sina egna knep för att även då vara fullt närvarande. Kan det vara att ha olika doptal/vigseltal, sträva efter olika psalmer eller att tydligt göra något som bryter av mellan gudstjänsterna?

Till ledarskapet hör även förmågan att hantera det oväntade och sinnesnärvaro när det uppstår saker som bryter planeringen. Självklart underlättas detta av vana, men också av att man är trygg i det man ska göra och – inte minst – närvarande i det som sker.

Andra bilden: Liturgen som skådespelare

Till hantverket som liturg hör att hantera ett flertal yttre och inre saker. Där finns stora likheter med vad som krävs av en skådespelare – inte minst när de spelar live inför publik.

En präst har ett antal redskap: gudstjänstens böcker, de liturgiska kläderna och de liturgiska tingen som t.ex. kalk och torkduk, men även dopfunt och altare. Det är ett oundvikligt krav att en präst lär sig hantera detta: att hitta i böckerna, att vara bekväm i kläderna, veta hur man hanterar en kalk och hur man dukar ett altare. För detta kan det krävas en hel del övning.

Det främsta redskapet för en liturg är dock den egna kroppen. En god kroppshållning – en rak rygg och två fötter på golvet – underlättar. Likaså behöver man reflektera över sin blick. Både vad den sänder ut för känslor och upplevelser till andra – värme, oro, trygghet, ointresse, närvaro – och var den är fäst. En god liturg ser sin församling, men tittar inte ut den. Blicken markerar också var en präst har sitt fokus – därför underlättar det närvaron om blicken är fäst på det aktuella skeendet. Eller – om det är någon annan som ber – om man blundar. Till kroppshållningen hör också hur man håller sina händer. I alla frågor kring kroppen torde erfarna skådespelare kunna hjälpa oss präster att bli bättre.

Till det yttre hör också kyrkorummet. Det ger självfallet förutsättningar, möjligheter och begränsningar för hur liturgin kan gestaltas. Inte bara i fråga hur stort rummet, vilket geometrisk form det har eller hur högt det är till tak, utan också hur det är utsmyckat och var altare och dopfunt, predikstol och ambo finns och hur de ser ut. En god liturg respekterar kyrkorummet och vilken liturgi som går att gestalta där. I ett nytt kyrkorum – och även ibland i det invanda – bör en präst naturligtvis reflektera över detta. Och göra det innan gudstjänsten börjar! Man ska inte dra sig för att öva var man ska stå och hur man ska röra sig.

Till detta hör även att respektera om altaret är väggfast eller fristående. Det ställer krav, inte bara på själva nattvardsfirandet utan på hela gudstjänsten. Ett väggfast altare – som oftast är riktat mot öster (ad orientem) – betonar Guds transcendens och liturgins eskatologiska dimension. Ett fristående altare liturgins gemenskapskaraktär och att Kristus har tagit sin boning mitt ibland oss (jfr Joh 1:14). Man kan inte under Ordets gudstjänst se altaret som ad orientem, för att under offertoriepsalmen upptäcka att det går att använda som fristående. Då går man som en katt runt det heta altaret och blandar symbolspråk, vilket knappast hör till god liturgi. Ett fristående altare kräver normalt en plats varifrån prästen kan leda de gudstjänstmoment som inte hör till mässans måltidsdel.

En skådespelare arbetar inte vara med yttre attribut och sin egen kroppsliga gestaltning. I en rolltolkning arbetar man med sitt inre (som sedan kan få yttre och synliga uttryck). Även om det naturligtvis är mer än en roll att vara liturg, finns flera paralleller. Grundläggande är dock en skillnad som Caroline Krook gör mellan imitatör och aktör (a.a., s. 177). En imitatör tar på sig en annan människas mask och härmar hennes beteende. En aktör utgår från sina egna erfarenheter och tar till vara dem i sin rollgestaltning. För en präst innebär detta att man också måste låta sin egen person – och sin känslor och sin erfarenhet – ta plats i den liturgiska gestaltningen. En präst kan inte vara någon annan än sig själv i liturgin.

Om man ska kunna vara en aktör – och inte en imitatör – i liturgin så behöver därför prästen själv fira gudstjänst och vilja komma till gudstjänsten. Inte vara där enbart för att leda den och ge vidare något, utan också för att bli ledd och själv få ta emot gåvor. Liturgen behöver låta texterna tala till sig själv, vara personligt delaktig i bönerna och ta emot Kristi kropp och blod för sin egen skull. Man behöver även ge uttryck för en äkthet och tro på det som man gör. En präst som säger: ”Dina synder är dig förlåtna”, behöver tro att det är sant. Att man som präst vissa perioder kan häpna över storheten och undra om man verkligen har makt att säga det, är en annan sak. Det är att erfara heligheten i liturgin. Påven Benedikt XVI formulerar det: ”Aktivism kan anta heroiska former, men den yttre aktiviteten förblir, när allt kommer omkring, ofruktbar om den inte föds ur en innerlig förening med Kristus” (citerat ur Wilfrid Stinissen, Eukaristin i prästens liv. Sturefors: Silentium 2007, s. 25).

En skådespelare är beroende av manus. Så även en präst, fast många kollegor ibland tycks tro att uppdraget är att själv uppfinna det. Men en liturg kan låta liturgin bära och vila i den ordning som finns. Om Gud ska vara i centrum – och inte liturgen – behöver liturgin få vara vad den är utan att pratas sönder. Målet måste snarare vara att liturgen och liturgin blir ett med varandra, där liturgin är det överordnade. En hjälp i detta kan vara att skapa en djupare förståelse för det man gör, genom att både skaffa sig större kunskap om liturgik och en djupare förståelse för den röda tråden i en mässa eller kyrklig handling.

Många präster underskattar det goda i att lära sig texter och böner utantill. Visserligen lär man sig liturgin ju mer man firar den – och efter tjugo år kan man ganska många delar utantill, vilket ju också gör det svårt när t.ex. dopordningen ändras från en handbok till en annan. Men borde det inte tillhöra den prästerliga yrkesstoltheten att man kan åtminstone en nattvardsbön utantill?

Tredje bilden: Liturgen som bagare

Även mellan en liturg och en bagare (eller en kock) finns många likheter. En bagare följer recept. Ibland väldigt minutiöst, ibland något friare. Och vad är egentligen gudstjänstordningar, om inte recept för hur en gudstjänst firas. Samtidigt vet varje bagare att det inte räcker att bara följa receptet. Det krävs något mer. Man kan nog benämna det olika, t.ex. passionen för bröd eller glädjen i att baka.

Detsamma borde väl gälla för oss präster när vi leder gudstjänster: passionen och glädjen behöver lysa igenom. Och för den präst det är naturligt för: att ha glimten i ögat och låta det komma fram på passande sätt. Passionen och glädjen smittar av sig till en församling! Fast för oss handlar det ännu mer om kärleken till Kristus och kärleken till den församling som är samlad.

För en bagare torde varje brödbak både vara rutin och något nytt. Det hjälper inte om det bakades väldigt gott bröd förra veckan. Ska man få sålt något och behålla sina kunder behöver det goda brödet bakas även idag. Det finns något flyktigt i den tillvaron. Det som gjordes igår, förra veckan eller förra året kan folk ha minnen av. Men det står inte kvar. Till skillnad från den som bygger hus! Känns bagarens situation igen hos oss präster? Den fina mässan förra veckan, som förvisso kan ha betytt oerhört mycket, är ett minne blott. Idag är en ny mässa. Varje präst har naturligtvis sina bättre och sämre dagar. Men ingen präst – tror jag – kan slå sig till ro och säga: ”Nu är jag fullärd! Nu behöver jag aldrig reflektera kring gudstjänsten mer.” Tvärtom. Hemligen i att utvecklas som liturg är väl att inse att man inte är fullärd och att hela tiden på olika sätt sträva efter att bli bättre.

Att bli bättre som liturg

Hur blir man då bättre som liturg? Kanske genom följande sju punkter:

1. Övning ger färdighet. Det kan innefatta såväl allmän övning (t.ex. sång- eller tallektioner) eller specifik övning (som att lära sig en nattvardsbön utantill). Generellt tror jag att präster är alldeles för rädda för att öva! Var inte rädda! för att citera den himmelske översteprästen.

2. Fira fler gudstjänster! Det var ett av fyra råd Caroline Krook gav kyrkoherdarna i Göteborgs stift för några år sedan. Och jag tror att det gäller varje liturg som vill utvecklas. Fira fler gudstjänster. Både sådana du leder och sådana där du sitter i bänken.

3. Se andra präster som agerar i liturgin. Detta kan man göra både i sin egen kyrka eller när man är på besök i andra kyrkor. Varför då inte välja att gå till någon kollega som man vet – eller tror – är en duktig liturg där man kan lära sig något.

4. Ta hjälp av andra. Det kan var präster och kyrkomusiker som du tror kan lära dig något. Eller församlingen för att få respons hur de uppfattar dig i gudstjänsten – eller för att du ska få reda på dina egenheter. Eller varför inte en skådespelare för att få tips på deras yrkeshemligheter.

5. Spela in en gudstjänst. Titta sedan på den i efterhand ensam eller tillsammans med andra. Då får du en möjlighet att få grepp om hur du agerar, beter dig och låter.

6. Skaffa större kunskap och förståelse om liturgik. Det gäller t.ex. den historiska utvecklingen och inte minst de röda trådarna som finns i mässan och de kyrkliga handlingarna. Visserligen är det sant att kunskapen inte med automatik medför att man är en god liturg – i så fall skulle en professor i liturgi vara den bästa liturgen – men en god liturg har kunskap om vad man gör.

7. Slipa kontinuerligt på de små detaljerna. Och slå dig inte till ro med att du skulle vara fullärd.

Men för att bli en bättre liturg är kanske ändå den viktigaste saken att själv söka sig närmare Kristus. Ingenting kan slå en liturg som låter sin kärlek till Kristus klart lysa igenom! Det är ändå han som ska bli större, och vi som ska bli mindre.

”Ett par av Johannes lärjungar kom att diskutera reningsbruken med några judar, och de gick till Johannes och sade: ”Rabbi, han som var tillsammans med dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper nu själv, och alla kommer till honom.” Johannes svarade: ”Ingen får något som inte ges honom från himlen. Ni kan själva vittna om att jag sade: ’Jag är inte Messias utan har blivit utsänd att gå framför honom.’ Brudgum är den som har bruden. Brudgummens vän, som står och hör på honom, gläder sig åt brudgummens röst. Den glädjen har nu blivit min helt och fullt. Han skall bli större och jag bli mindre” (Joh 3:25-30)