”Vi har del i den västliga kristenhetens liturgiska arv” Om Svenska kyrkans evangelisk-katolska gudstjänst

Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2019, s. 5-10, 37-42. Texten bygger till stor del på bearbetade delar av artikeln ”Gudstjänst i Svenska kyrkan” i Stina Fallberg Sundmark (red.) Kristen gudstjänst: en introduktion, Artos förlag 2018.

Svenska kyrkans anspråk på katolicitet kan inte skiljas från hennes mässfirande. Vill hon verkligen förstå sig själv som en evangelisk-katolsk kyrka, måste hon fira en evangelisk-katolsk gudstjänst. Eftersom katoliciteten har med helheten att göra är denna evangeliskt katolska liturgi med nödvändighet ekumenisk. Så kan vår kyrkas gudstjänstliv tjäna kyrkornas enhetssträvanden.i

I arbetet med överenskommelsen om interkommunion mellan Svenska kyrkan och Church of England 1922 blev den svenska mässan föremål för uppmärksamhet. Eric Esskildsen Yelverton gav 1920 ut sin studie The Mass in Sweden: Its Development from the Latin Rite from 1531 to 1917. Den publicerades av det ansedda Henry Bradshaw Society, ”founded in the year of Our Lord 1890 for the editing of rare liturgical texts”. Att Svenska kyrkan kunde göra anspråk på att ha en evangelisk mässa som stod i kontinuitet med det katolska arvet, och särskilt att den verkligen innehöll en konsekration av nattvardselementen, var en avgörande enhetsfaktor.ii

Går vi lite längre fram i tiden så återkommer tankefiguren i Borgåöverenskommelsen 1992. Där nådde de lutherska kyrkorna i Norden fram till en kyrkogemenskap med de anglikanska kyrkorna. Inledningsvis redovisas ”vår gemensamma grund som kyrkor” och man skriver då tillsammans:

”Alla våra kyrkors tro, gudstjänst och andliga liv har sin grund i den apostoliska kyrkans tradition. Vi står i förbindelse med fornkyrkan och den medeltida kyrkan såväl direkt som genom reformationstidens insikter. Var och en av oss uppfattar sin egen kyrka som en del av Jesu Kristi ena, heliga, allmänneliga (katolska) kyrka och som fullt delaktig i hela Guds folks ena apostoliska sändning. Vi har del i den västliga kristenhetens liturgiska arv liksom i reformationens betonande av rättfärdiggörelse genom tro och dess betonande av ord och sakrament som nådemedel. Allt detta kommer till uttryck i våra bekännelseskrifter och liturgiska dokument och erkännes i allt större utsträckning både som ett väsentligt band mellan våra kyrkor och som ett bidrag till den vidare ekumeniska rörelsen” (nr 7).iii

Här utgör ”den västliga kristenhetens liturgiska arv” en enhetsfaktor och beskrivs som ”ett väsentligt band mellan våra kyrkor”. Att förvalta Svenska kyrkans katolska arv på liturgins område kan därför aldrig reduceras till vad som är relevant för den moderna människan eller vilken Gudsbild det är vi vill förmedla. En så instrumentell syn på gudstjänsten förmår inte uppfatta vad det innebär att vara en del av den stora kyrkliga traditionen och stå i gemenskap med alla de heliga. Communio sanctorum, ”de heligas gemenskap” i trosbekännelsen, kan ju syfta dels på gemenskapen mellan de heliga, dels på gemenskapen i det heliga – i sakramenten och liturgin. Det handlar ytterst om de kristnas synliga enhet för att världen skall tro.

I alla liturgirevisioner sätts därför mycket på spel. Hur står sig egentligen den kyrkohandbok som antogs 2017 i ett allmänkyrkligt och ekumeniskt perspektiv? För att kunna svara på den frågan behöver vi söka de djupa rottrådarna till den svenska mässan.

Från det som syntes till det som hördes – och tillbaka igen

Med kristendomens genomslag 900–1000 gjordes det som senare skulle bli riket Sverige till en del av den västliga katolska kyrkans internationella gemenskap. Dess latinska rit hade då sedan länge funnit sin utformning, och detta medeltid arv utgör ännu en bas för Svenska kyrkans gudstjänst. Reformationstidens strävanden från och med tidigt 1500-tal ställde Svenska kyrkan i en luthersk tradition, med reformer också av gudstjänstlivet. Christer Pahlmblad har i sin doktorsavhandling Mässa på svenska undersökt den reformatoriska mässan i Sverige mot den senmedeltida bakgrunden, och påvisar där en tidigare förbisedd kontinuitet. Den tidiga evangeliska gudstjänsten kan enligt honom kallas för en försiktig omgestaltning av den ärvda mässan och dess bruk.iv

I denna brytning mellan arvet och förändringarna uppstår Svenska kyrkan sådan hon framträder: en samtidigt evangelisk och katolsk kyrka. Vilken av dessa strömningar som mest betonats har skiftat och det har alltid pågått en viss kamp om denna kyrkas själ. I nyare tid har arvet från medeltid och reformationstid korsbefruktats med nya influenser från kontinenten och England och så småningom hela den världsvida kyrkan.

Medeltidens spiritualitet var i grunden sinnlig. Vigvatten, smörjelse, salt, ljus, rökelse och bilder bar folkets böner. Den västeuropeiska kyrkan hade av romarriket övertagit latinet som sammanhållande språk, också för sin gudstjänst. I princip sjöngs hela mässan, inklusive textläsningarna – om än med vitt skilda förutsättningar i klostren med sina körer jämfört med sockenkyrkan där det kanske fanns en rudimentärt skolad präst och en enkel kantor (sångledare). Församlingen deltog inte mycket i de liturgiska sångerna i strikt mening utan med andra sånger som lades till den ordinarie ordningen. Vanliga kristna betraktade sig inte därmed som åskådare utan som deltagare i det som skedde. Framförallt var man aktiv genom rituella handlingar: korstecken, bugningar, knäfall, processioner. Vid mässans höjdpunkt – förvandlingen av nattvardsgåvorna till Kristi kropp och blod – föll den enskilde på knä och sträckte sina händer mot hostian i tillbedjan medan man frambar sina egna personliga böner till den i sakramentet närvarande korsfäste Kristus. Kommunicerade gjorde den enskilde sällan, som regel tre–fyra gånger per år vid olika tider, och förberedde sig för detta genom att gå till bikt hos prästen. Åtminstone en gång om året, i samband med påsken, skulle alla delta i kommunionen.v

Också predikan hade sin givna plats i det ordinarie gudstjänstfirandet. Det var även här skillnad på klostren, där man kunde predika på latin, och den vanliga sockenkyrkan, där prästen självklart predikade på folkspråket. Han började med att översätta den latinska bibeltext som just lästs eller sjungits till svenska. Predikan mynnade ut i att församlingen övade in den kristna trons huvudstycken genom att gemensamt på folkspråket läsa till exempel Trosbekännelsen, Fader vår och Ave Maria. Efter predikan följde, fortfarande på svenska, förbön för kyrka och samhälle och en gemensamt läst syndabekännelse.

Liturgin i den medeltida kyrkan var inte så alldeles enhetlig som vi lätt föreställer oss. Mässan och övriga sakrament hade förstås samma grundform och bärande liturgiska texter. Samtidigt fanns olika stiftstraditioner – som kanske kan liknas vid ett slags liturgiska landskapsdialekter – vad gällde till exempel helgonkalendarium och sångsätt. Innan boktryckarkonsten kommit till Europa kunde man inte upprätthålla en bokstavlig enhetlighet. I det lokala stiftet var det domkyrkans handskrivna missale som utgjorde norm.

Svensk reformationstid

I backspegeln framstår senmedeltiden som en epok av stora spänningar: politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och förstås teologiska. När dessa till slut briserade i det vi kallar reformationen – i sig ett mångfacetterat fenomen med olika lutherska, reformerta och anabaptistiska riktningar – fick det delvis oförutsedda följder. Reformatorernas ursprungliga intention var att bokstavligen re-formera kyrkan, det vill säga återge henne sin rätta form. Man ville bekämpa det man uppfattade som vidskepelse och förfall i exempelvis helgonkulten, mässfirandet och avlatshandeln. Riktningen var tillbaka till vad man såg som bibliska ordningar. Den komplicerade situationen ledde så småningom till en kyrkosplittring mellan romersk-katolska och olika protestantiska kyrkor.

Det är framförallt bröderna Olavus och Laurentius Petri som ger den reformatoriska kyrkan i Sverige dess distinkta teologiska karaktär. Olavus Petri hade studerat i Wittenberg 1516–1518 och tagit stora intryck av Martin Luther. 1529 lät han steg publicera en handbok med ordningar för dop och andra gudstjänster på svenska följt 1531 av Den Svenska mässan såsom hon nu hålls i Stockholm. Där fanns det gudstjänstmaterial som behövdes för reformerna och som kunde spridas med den nya trycktekniken; ordningarna antogs officiellt 1541. Laurentius Petri blev landets första evangeliska ärkebiskop och satte samman en kyrkoordning (1571) där kyrkans liv och liturgi reglerades. Båda var med stor sannolikhet involverade när reformprogrammet genomfördes med en psalmbok som innehöll nya sånger (1536), en översättning av hela bibeln till svenska (1541) samt en evangeliebok som innehöll bibelläsningar och böner för sön- och helgdagar (1544).

Det tog hela 1500-talet innan reformationen konsoliderats i Sverige. Man kan knappast tala om ett brott mellan det katolska och det evangeliska när det åtminstone handlar om ett tidsspann från riksdagen i Västerås 1527, där Gustav Vasa klippte banden med Rom, till Uppsala möte 1593, där kyrkoledningen slutgiltigt beslöt att anta den lutherska bekännelsen. Utvecklingen skedde därför mer i sin egen takt än vad som var fallet på många håll på kontinenten. Till exempel kom man i Sverige (som innefattade Finland) att bibehålla det historiska biskopsämbetet; situationen var annorlunda så nära som i Danmark-Norge. I denna brytning mellan arvet och förändringarna uppstår den svenskkyrkliga traditionen.

Den reformatoriska mässordningen kom med smärre bearbetningar att gälla fram till 1800-talet. Mycket av de sinnliga bruken dömdes ut som behäftade med folktro och skrock. Själva ordningen var inspirerad av Martin Luthers resonemang i Formula Missæ (1523) om hur det latinska missalet kunde omgestaltas för att användas i ett reformatoriskt sammanhang. Den gudstjänst man ärvt förändrades alltså, snarare än att det var något nytt som infördes. Från den medeltida kyrkan övertogs i Sverige såväl kyrkoårets som mässans grundstruktur. De latinska kollektbönerna för de olika söndagarna bevarades, i vissa fall i omarbetad form, medan helgondagarna minskades. Bara de som kunde grundas i skriften (såsom apostla- och evangelistdagarna och vissa Mariadagar) bibehölls som obligatoriska att fira. Sammanlagt fanns på medeltiden ett fyrtiotal helgondagar förutom sön- och helgdagarna, det vill säga sammanlagt mer än hundra dagar – alltså en tredjedel av året – då det var kyrkoplikt och arbetsfri dag.

Reformatorerna ville åstadkomma en mässa med större pedagogisk klarhet. Förutom gudstjänsttexter på folkspråket innebar det innebar att de många böner som prästen bett tyst medan olika mässpartier sjöngs, antingen ströks eller gjordes om till höglästa. Den teologiskt sett viktigaste nedstrykningen var att den långa latinska nattvardsbönen reducerades till ett reciterande av Jesu egna instiftelseord. Visserligen bibehölls prefation och Helig, men de betraktades – liksom för övrigt under medeltiden – inte som en del av själva konsekrationen. En bakomliggande förutsättning för denna reducering var den medeltida föreställningen att mässan från början bestod av Jesu instiftelseord (”Kristi mässa”) och kommunion, till vilket apostlarna hade adderat Herrens bön. De dåtida liturgihistorikerna i västkyrkan ansåg att detta var det urkristna nattvardsfirandets form. Olavus Petri formulerar det som att instiftelseorden är ”oss Canon noogh ther wij oss alle epter retta skole”.

Nya församlingssånger på svenska lanserades som ofta var parafraser på gamla latinska mässtexter med annan musik. Vidare skulle predikan få en stärkt ställning. Lekfolket skulle dessutom få del av kalken som tidigare varit förbehållen prästen, och fokus för nattvardsfirandet flyttades medvetet från skådande till ätande och drickande. Den lutherska traditionen är en kommunionsfromhet som betonar att mässan är en måltid.

Kontroverserna böljade fram och tillbaka och det var inte på något sätt avgjort hur historien skulle utveckla sig. Med Erik XIV kom ett inflytande för reformert teologi, men vinden skulle vända igen. Under Johan III:s regenttid antogs 1575 ett tillägg till kyrkoordningen, Nova ordinantia, och 1576 den mässordning som kommit att kallas Röda boken (på grund av bokbandens färg). Liturgia Svecanæ Ecclesiæ catholicæ & orthodoxæ conformia, som är den egentliga titeln, var ett försök att finna en förmedlande position mellan romerskt och evangeliskt genom att liturgin anknöt till kyrkofädernas skrifter. Röda boken är till sin form och sitt innehåll ett unikt svenskt bidrag till liturgihistorien. Även om företaget strandade är den grundläggande intentionen – att vara ett slags medelväg – något som kommer att återaktiveras längre fram i tiden, när det i slutet av 1800-talet börjar växa fram ett förnyat kyrkomedvetande inom Svenska kyrkan.

Efter Johan III:s död stod vägvalet mellan hans romersk-katolske son Sigismund och dennes farbror, hertig Karl, den senare med uttalat reformert hemvist. Hertigen gick segrande ur maktkampen och som kung Karl IX introducerade han en reformert påverkad gudstjänstordning vid sitt hov.

Med Uppsala mötes beslut 1593 att återgå till den reformatoriska mässordningen och Laurentius Petris kyrkoordning konsoliderades slutgiltigt reformationen i Sverige. Den svenska kyrkans mässa uppvisar efter denna tid inga avgörande särdrag vad gäller gudstjänsten jämfört med andra reformatoriska kyrkor i den lutherska traditionen. Beslutet 1593 kom att vara avgörande också på en mycket konkret punkt: Man riktade kritik mot vissa äldre bruk och bland dem elevationen. Denna var påbjuden för alla under i stort sett hela 1500-talet och avskaffades formellt först 1595. Elevationen och tillbedjan av sakramentet sågs av de svenska reformatorerna som en konsekvens av den lutherska uppfattningen av realpresensen: Kristi kropps och blods verkliga närvaro i, med och under bröd och vin. När elevationen försvann tynade också vördnaden för den sakramentala närvaron bort; det var dock en lång process där medeltida bruk som att fasta före nattvardsgången eller att bruka Symeons lovsång efter kommunionen kunde leva kvar långt in på 1800-talet.

Sammantaget kom de evangeliska förändringarna av mässan i sin förlängning att leda till en tydlig förskjutning ”från det som syntes till det som hördes” (Edvard Rodhe).vi

Den fortsatta utvecklingen

Under stormaktstiden etablerade sig Sverige som en europeisk maktfaktor. Den lutherska ortodoxins tid innebar en allt starkare enhetskultur över landet, också vad gäller gudstjänsten. 1686 antogs en ny kyrkolag (som med smärre justeringar kom att gälla till 1993). Under 1600- och 1700-talen utgavs nya psalmböcker, bearbetningar av handbok och bibelöversättning och de kyrkliga helgdagarna reducerades ytterligare 1772 då apostlarnas och evangelisternas dagar avskaffades liksom tredje- och fjärdedagarna vid de stora högtiderna. De grundläggande mönstren från reformationstiden bestod och utvecklades i kraft av sin egen inneboende logik, vilket i förlängningen ledde mer och radikalare förändringar av gudstjänsten.

Nattvardens ställning i kyrkolivet kom att undermineras och för första gången i kristenhetens historia i Sverige utvecklades en söndagsgudstjänst utan nattvardsfirande. Högmässans ordning följdes då fram till och med förbönerna efter predikan, därefter kunde man avsluta utan nattvard eller gå vidare med sakramentsfirade. Det fanns i huvudsak två skäl till denna förändring.

Det första var en krock mellan de nya tankarna och gamla vanor. Den lutherska nattvardsfromheten sade att nattvardsgåvorna var till för att ätas/drickas och inte skådas, därför fick inte nattvard hållas om där inte fanns församlingsmedlemmar som avsåg att delta i kommunionen. Och då den medeltida seden att bara kommunicera några få gånger om året kom att leva kvar blev det oönskade resultatet att nattvardsfirandet omöjliggjordes.

Det andra skälet var att predikan fick en allt starkare ställning; i praktiken fördes nattvardssakramentet ut i marginalen. Förkunnelsen kom att omges av ett eget och alltmer utvecklat ritual, med inledande och avslutande böner. I ökande grad gick man till kyrkan för att ”höra prästen” som framför allt sågs som ”Guds ords tjänare” (Verbi Divini Minister, VDM). Från predikstolen kungjordes bland annat också legala nyheter och kungliga påbud, vilket lade ytterligare vikt vid predikstolsakten.

Församlingen blev alltmer av stillasittande åhörare. Även om knäfall och andra kroppsliga uttryck levde kvar in på 1700-talet, så hade mentaliteten förändrats. Med tiden kom alla mässans partier att läsas av prästen ensam. Församlingen deltog bara i psalmsången genom några få sånger som man lärt sig utantill, till exempel den inledande lovsången ”Allena Gud i himmelrik” (nuvarande psalmbok nr 18). Från slutet av 1600-talet ökade läskunnigheten och skapade förutsättningar för en större repertoar församlingssånger. Det var dock inte förrän på 1800-som psalmboken blev en verklig folkbok som alla ägde. Orgeln gjorde ungefär samtidigt sitt intåg som huvudinstrument i kyrkorna. Vid samma tid föll den gamla enhetskulturen sönder i takt med att industrialismen gradvis avlöste det gamla bondesamhället. Olika väckelserörelser förde med sig andra gudstjänstmönster och nya sånger från kontinenten, England och USA som bröt orgelhegemonin. Så småningom kom en del av dessa så kallade ”läsarsånger” att inkorporeras i Svenska kyrkans psalmböcker via den lågkyrkliga rörelsen.

En rad faktorer hade vid det här laget trängt undan nattvardsfirandet från söndagsförmiddagens huvudgudstjänst. Från 1800-talets senare del firades oftast mässan istället i form av en så kallad ”skriftermålsmässa” vid någon annan tidpunkt. Den var uppbyggd med två delar: först skriftermålet (rannsakande predikan följt av syndabekännelsen) och sedan måltiden. Tonvikten låg på nattvarden ”till syndernas förlåtelse”.

En tung botstämning vilade över hela nattvardsfirandet i 1800-talets kyrka. Den yttre gestaltningen motsvarade innehållet: på altaret användes en praktisk svart vaxduk, men inga blommor och inga ljus. Att prästen sjöng mässans partier upphörde under 1800-talet och kyrkoåret gestaltades inte längre i liturgin annat än genom olika textläsningar. Den kyrkohandbok som antogs 1811 har brukat betecknas som lågvattenmärket i svensk liturgihistoria. På avgörande punkter innebar den onekligen ett brott, där de traditionella momenten reducerades till ett minimum. Ordningen var påverkad av neologin, den teologi som var starkt influerad av samtidens rationalism och framstegstro. Förkunnelsen sattes tydligt i centrum och en, som man uppfattade det, begriplig gudstjänst för den dåtida nutidsmänniskan premierades.

1900-talets liturgireformer

Sedan mitten av 1800-talet har det pågått ett arbete med att restaurera den svenska mässan och föra den åter till källorna. Denna liturgiska förnyelse är djupt sammankopplad med förnyelsen av kyrkotanken inom Svenska kyrkan under samma tid. Rörelsen har gått tillbaka till Svenska kyrkans egna rötter. Först till det lutherska arvet, sedan till det medeltida, därefter till det fornkyrkliga. Det kan med stor förenkling kallas tre överlappande faser.

I en första fas drogs en front mot neologin och liberalteologin (1878 års katekesutveckling är ett tydligt exempel). Vid den här tiden hade den äldre så kallade lundensiska högkyrkligheten ett stort inflytande. Det var en konfessionellt medveten lutherdom med en tydlig kyrkotanke. Dess nådemedelkristendom lade – delvis som en reaktion mot den lågkyrkliga väckelsens betoning av personlig omvändelse, enskild bibelläsning och kyrkan som gemenskap – stor vikt vid den offentliga gudstjänsten, ordets och sakramentens objektiva verkan och kyrkan som institution.

I nästa fas började ungkyrkligheten strax efter sekelskiftet 1900 att betona kontinuiteten med medeltiden. Exempelvis lyftes Ansgar och Birgitta fram som en del av det egna arvet. Dessa tankar hör samman med 1800-talets romantik och dess intresse dels för medeltiden, dels för det organiska i naturen och samhället. Sockenkyrkan som legat mitt i byn sedan kristningstiden blev själva sinnebilden för förbindelsen bakåt. I nationalismens tidsålder låg betoningen starkt på det svenska i den Svenska kyrkan.

I den tredje fasen flyttades betoningen istället till kyrkan. Ett nytt kyrkomedvetande växte fram som sprängde ungkyrklighetens nationalism. Inom politiken hade en ny internationalism gjort sig hörd efter det första världskriget. Den nya högkyrkliga rörelse som växte fram hade som intention att återknyta till den allmänneliga kyrkan och den stora kyrkliga traditionen. Det innebar inte så mycket en import som en återupptäckt och ett återupplivande av de allmänkyrkliga dragen i det svenskkyrkliga arvet. Denna dubbla betoning av det universella och det särskilda fångades in med begreppet ”evangelisk katolicitet”. Kontakterna med den anglikanska kyrkogemenskapen och då framförallt Church of England gav impulser till att tolka även Svenska kyrkan som ett slags via media – en medelväg mellan katolskt och evangeliskt. Den tyska dominansen över kultur och teologi upplöstes i allt snabbare takt när världen åter öppnade sig efter andra världskriget.

Nya impulser kom från kontinenten genom den liturgiska rörelsen, den ekumeniska rörelsen och bibelrörelsen. Dessa tre förnyelserörelser hängde nära ihop och var samfundsöverskridande. I mötet med dem kom Svenska kyrkan att utmanas och utvecklas under 1900-talet. Bibelrörelsen innebar ett förnyat studium av det nytestamentliga materialet och den tidiga kristna kyrkan. De bibliska bilderna av kyrkan som Guds folk och Kristi kropp togs upp på nytt. Nytt ljus föll också över liturgins historia och dåtida form. Genom att vända sig till fornkyrkan kunde man arbeta med den liturgi som var det gemensamma ursprunget till såväl den romersk-katolska som den evangeliska mässan; snart fann man också bryggor till den östliga traditionen.

Den liturgiska rörelsen innebar en ekumenisk strävan efter ett hållbart mönster för mässans firande genom att söka sig tillbaka till de bibliska och patristiska källorna. Arbetet byggde dels på saklig grundforskning, dels på förnyad pastoral praxis. Företeelsen var internationell och i Sverige var det högkyrkligheten som kom att gå i bräschen för utvecklingen. Från och med 1930-talet drev rörelsen aktivt sina ideal under Gunnar Rosendals slagord ”kyrklig förnyelse”. De missaleutgåvor och annat liturgiskt material som högkyrkligheten publicerat har otvivelaktigt bidragit till att ge Svenska kyrkans gudstjänst en mer allmänkyrklig karaktär.vii

De nya gudstjänstböcker som såg dagens ljus vid mitten av 1980-talet innebar tydliga steg i denna riktning (evangelieboken 1983, psalmboken och kyrkohandboken 1986). Där konsoliderades de föregående årtiondenas arbete utifrån den liturgiska rörelsens program. Några övergripande tendenser kan tecknas:

Nattvardslivets förnyelse. Svenska kyrkan upplevde under 1900-talet något av en nattvardsväckelse. Den starka tonvikten vid predikan balanserades alltmer av en ny sakramental medvetenhet. För 100 år sedan fanns många församlingar där nattvard firades två gånger om året: vid konfirmandernas nattvardsgång och på långfredagen. Idag är det inte ovanligt att församlingar firar eller i varje fall strävar mot söndaglig mässa, därtill kommer mässor på vardagar i allt större utsträckning. Aldrig tidigare under kristendomens tusen år i landet har det gått så många till kommunion så ofta som idag.

Nattvardsliturgins förnyelse. Inte bara kvantitativt utan även kvalitativt förändrades nattvardslivet i Svenska kyrkan. Ordningen för högmässa restaurerades steg för steg i allmänkyrklig riktning. Den framväxande internationella konsensusen om vad som utgör det bärande i det kristna nattvardsfirandet och särskilt nattvardsbönen, gjorde det omöjligt att upprätthålla den gamla uppfattningen om att det var instiftelseorden och kommunionen allena. De olika samfunden kom därför att arbeta utifrån en och samma grundstruktur för sina nattvardsliturgier och eukaristiska böner. Avgörande betydelse har det så kallade BEM-dokumentet (Baptism, Eucharist, Ministry – Dop, Nattvard, Ämbete) från 1982. Det utarbetades inom ramen för Kyrkans världsråd under medverkan av romersk-katolska kyrkan. Där sammanfattas de resultat man uppnått och dokumentet ger en grundordning för nattvardsliturgin med 20 baselement, varav merparten hör till nattvardsbönen. De enskilda kyrkorna uppmanas att ”pröva sina liturgier i ljuset av den enighet om nattvarden vi håller på att uppnå” (III.28).

Kyrkomusikens förnyelse. Till förnyelsen hörde en påfallande breddning av de musikaliska uttrycken. Den traditionella liturgiska sången återupprättades under 1900-talet och det gregorianska arvet har levt ovanligt starkt inom Svenska kyrkan vad gäller mässans fasta partier. Samtidigt kompletterades de traditionella tyskinspirerade koralerna efter hand av läsarsånger (psalmbokstillägget 1922) och engelska hymner (från och med 1937 års psalmbok). Från 1960-och 1970-talet har setts en flora av kyrkvisor, nyskrivna psalmer och meditativ musik i olika psalmbokstillägg. Den psalmbok som fastställdes 1986 har i praktiken inte samma normerande ställning som sina föregångare. Ändå utgör den ett enhetsband inom Svenska kyrkan, samtidigt som den har en stor styrka i att de första 325 psalmerna delas med svensk frikyrklighet (och en stor del av dem även med Stockholms katolska stift).

Kyrkoårets förnyelse. Inom den äldre lundensiska högkyrkligheten hade det väckts ett intresse för kyrkans år som den nyare högkyrkligheten tog vidare. Återskapandet av till exempel askonsdagens och påskens särskilda gudstjänster – inte minst påsknattsvakan – var en delvis parallell rörelse på romersk-katolsk och evangelisk-luthersk mark. Inom Svenska kyrkan finns idag ett starkt medvetande om kyrkoårets pedagogik där frälsningshistorien aktualiseras. Å andra sidan innebar 1900-talet en fortsatt reducering av kyrkoåret genom att flera högtider (till exempel Marie bebådelsedag) flyttades till en närliggande söndag.

Rikare bibelläsningar. Liksom många andra samfund har Svenska kyrkan fått en breddad bibelrepertoar. Med evangelieboken 1983 infördes dels tre fullständiga årgångar för textläsningarna, dels ökades antalet läsningar för en söndag från två till tre; den tidigare seden att läsa antingen en epistel eller (ett fåtal gånger) en gammaltestamentlig läsning ersattes av nuvarande ordning. Inte minst har detta inneburit ett rikare urval ur Gamla testamentet.

Aktivt deltagande. Den liturgiska rörelsens ideal om aktivt deltagande (participio actuosa) bröt församlingens ibland passiva åhörarroll och kunde exempelvis knyta an till den lågkyrkliga delaktighetstanken med många agerande. Från att inte ens ha läst med högt i Herrens bön, är församlingen idag en dialogpartner genom hela mässan. Idealt tänkt skall det befrämja den inre delaktigheten i skeendet.

Ny sinnlighet. Skönhetens betydelse för rummet och riten har kommit att betonas alltmer. Altarblommor, altarljus, kyrkliga textilier och annan utsmyckning är idag så självklara att det kan vara svårt att förstå hur annorlunda det var för ett sekel sedan. Till det sinnligas återkomst hör också olika kroppsliga uttryck: korstecken, processioner, knäfall och så vidare. Störst teologisk signifikans har det förnyade bruket av elevationen, eftersom den understryker instiftelseordens betydelse som konsekrationsord och konkret markerar realpresensen av Kristi kropp och blod.

Det är tillsättandet av 1968 års kyrkohandbokskommitté – vars arbete kom att leda fram till 1986 års kyrkohandbok – som på svenskkyrklig mark markerar det breda genomslaget för den liturgiska rörelsen. Denna kommitté arbetade medvetet nära de internationella förnyelseströmningarna. Samtidigt är det med dess verksamhet som diversifieringen av Svenska kyrkans gudstjänstliv börjar. Tillstånd gavs till församlingarna att från och med 1970-talet pröva olika försöksordningar i praktiken; ett annat fenomen var lokala temamässor som formades utifrån det valda temat istället för att hämta sitt grundmönster från högmässan. Gudstjänstfirare och präster vande sig vid att inte bara gestaltningen av gudstjänsten utan också själva ordningarna och dess texter kan skifta ganska rejält mellan församlingarna.

Med handboken 1986 knäsattes en princip om differentiering. För det första innehöll den många olika gudstjänstformer. För det andra accepterades i praktiken olika nattvardsläror inom Svenska kyrkan då man antog åtta olika nattvardsböner som inte nödvändigtvis uttrycker samma sakramentslära. Den enhet i gudstjänsten som tidigare fanns var bruten.

Gudstjänst i 2000-talet

Under 2000-talet kan två motsatta tendenser kan skönjas. Å ena sidan finns en partikulär tendens. Det som utmärker dessa mässor är den lokala förankringen och en strävan efter inkulturation och kontextualisering. Här fortsätter linjen från försöksverksamheten och temamässorna. Mässan utformas på plats och kan exempelvis anknyta till en viss kyrka (Katarinamässan, Alvestamässan), grupp (kvinnomässa, sinnesromässa, pilgrimsmässa) eller musikgenre (rockmässa, folkmusikmässa, mässa utifrån en musikartists sånger). Ibland kan den kristna gudstjänstens grundstruktur och markörer vara svåra att skönja, och i många fall har man helt eller delvis släppt förankringen i den gemensamma handboken. Teologiskt vilar denna typ av mässor på den gamla föreställningen om sakramentets ursprungliga form. I praktiken upprätthåller Svenska kyrkan den senmedeltida definitionen genom de grundläggande bestämmelserna i kyrkoordningen, att nattvard firas med läsning av instiftelseorden samt utdelande (20 kap. 1 §).

Å andra sidan finns en universell tendens. Här vill man medvetet odla kontinuiteten med den stora kyrkliga traditionen och vårda de allmänkyrkliga dragen i liturgin. Inom såväl Svenska kyrkan som delar av svensk frikyrklighet finns idag ett intresse för den odelade kyrkans tro och spiritualitet och man har talat om en ”katolsk återkomst” i vår tid. En viktig faktor här är den ökade invandringen som gett en ny närvaro av ortodoxa och orientaliska kyrkor från olika delar av Mellanöstern och Afrika liksom av romerska katoliker från hela världen.viii En framtidsfråga för Svenska kyrkan är spelet mellan dessa båda tendenser.

Under det utdragna arbete med att ta fram en ny handbok ändrades plötsligt, utan debatt och på oklara grunder, uppdraget 2009 från ”översyn” till ”genomgripande revision”.ix Det skulle uttalat beredas utrymme för teologisk mångfald. Den framkomliga väg man då såg var att istället för en uppsjö av gudstjänstordningar ha en gemensam grundstrukturen som det sammanhållande. Kyrkohandboken talar vagt i sina inledningstexter om ”ett gemensamt ekumeniskt grundskeende … gudstjänstens grundläggande handlingsmönster … den övergripande strukturen …” (s. 8, 10).

Möjligheterna till en verklig igenkänning är i praktiken mycket begränsade eftersom det finns olika varianter av varje enskilt moment och flera moment dessutom är möjliga att välja bort helt. Idag är det i praktiken svårt att fira gudstjänst i olika församlingar i Svenska kyrkan och uppfatta att de tillhör en och samma kyrka. En sak är att nattvardsfirandet alltid måste gestaltas på en specifik plats och där finna sitt lokala uttryck; att det inom Svenska kyrkan finns olika fromhetstraditioner, skiftande musik och ett kreativt liturgiskt arbete är i sig en rikedom. En helt annan sak är att det bärande innehållet, det vill säga texterna, skall spegla allmänkyrklig tro och ordning. Det handlar om att bevara den andliga enheten.x

Att vi med sin nya handbok upphört att vara en sammanhållen andlig gemenskap är helt uppenbart när man ser på nattvardsbönerna. De är nu tretton till antalet och många olika inomkyrkliga traditioner skulle alltså få något där de kände sig hemma. Sammantaget ville bönerna ge uttryck för en fullhet, medan detta bara i begränsad omfattning behövde prägla alla de enskilda alternativen. Tanken är naturligtvis nys, eftersom det inte finns en enda församling där samtliga nattvardsböner kommer att höras. BEM utgick istället från att varje nattvardsbön skall ge uttryck för ett fullödigt eukaristiskt mönster. Som det nu är kommer olika gudstjänstfirande gemenskaper inom Svenska kyrkan att fostras in i olika eukaristisk tro. Ett förnyat inflytande för den reformerta underströmmen i svenskkyrklig tradition är till exempel fullt märkbart.

Av eukaristibönerna är det endast två (5 och 14) som är någorlunda tillfredsställande. Symptomatiskt nog återfanns de redan i HB 1986 och fick följa med in i den nya. Övriga så kallade nattvardsböner är såväl stilistiskt som teologiskt undermåliga. Man bör påminna sig Christer Pahlmblads memento:

”Utformningen av den eukaristiska bönen är den kritiska punkten i revisionsarbetet, själva prövostenen såväl för Svenska kyrkans vilja att tillgodogöra sig internationell forskning kring eukaristins historiska gestalt och dess innebörd som för Svenska kyrkans vilja till ekumeniskt ansvarstagande. Mycket annat i mässordningen är andrahandfrågor i jämförelse med detta.”xi

Vart går vi nu?

Differentieringen inom Svenska kyrkan tycks fortsätta att öka. Om man ser till gudstjänstlivet som helhet har den tidigare strävan efter allmänkyrklig förnyelse övergivits. I processen fram mot en ny handbok gav Christer Pahlmblad ut Mässa för enhetens skull, som nyss citerats. Med en fullständig mässordning jämte kommentarer, visade han där hur man på ett ganska enkelt sätt kunde bygga vidare i allmänkyrklig riktning. Boken skickades till kyrkomötets samtliga ledamöter, biskoparna och Svenska kyrkans läronämns medlemmar – och bemöttes med en dånande tystnad. Förmågan eller intresset, eller båda, saknades för ett ta det ekumeniska ansvar som på oss ankommer.

Det är vidare en öppen fråga hur pass mycket av normerande karaktär kyrkohandboken över huvud taget kommer att få i framtiden. Klart är att en tidigare mycket stark enhetlighet har ersatts av en stor mångfald och den tro som kommer till uttryck i Svenska kyrkans gudstjänstliv skiftar därför från sammanhang till sammanhang.

Denna kluvenhet har kanske sina djupaste rötter ner i reformationstidens strävanden: att åstadkomma en evangeliskt förnyad kyrka på katolsk grund. Det finns många möjliga tolkningar av vad denna kyrka egentligen är. Skall vi komma till klarhet hur vi ser på oss själva, innebär det med nödvändighet ett val av vilka delar av historien – lutherska, reformerta, katolska – som aktiveras.

Svenska kyrkans självförståelse och katolicitetsanspråk ställs i liturgiarbetet på sin spets. Vill vi fortsatt ha del i den västliga kristenhetens liturgisk arv, behöver mässan tolkas allmänkyrkligt och förnyas ekumeniskt. Det första som krävs är ett seriöst arbete med att relatera ekumenisk konsensus till vår kyrkas eget liturgiska arv. Det andra som behövs är teologiskt gedigna formuleringar som är gångbara bland alla, och inte bara särgrupper, inom samfundet. Bara så kan mässans firande bli en enande faktor på vägen mot full och synlig enhet mellan kyrkorna. Utmaningen att tillvarata Svenska kyrkans evangelisk-katolska liturgi kvarstår därför. Alltså arbetar vi vidare!

Det som är möjligt att åstadkomma där vi står just nu, är att få genomslag på församlingsnivå för den Mässbok som utkommit på Artos förlag. Den har getts ut till hjälp och inspiration för att utifrån kyrkohandboken kunna fira eukaristin i enlighet med allmänkyrklig tradition. Mässboken visar hur materialet i handboken kan användas och kompletteras för att få en fullödig svenskkyrklig högmässa. Mycket skulle vara vunnet om vi kunde få en bred uppslutning kring Mässboken.

i Jfr Maria Eckerdal En katolsk liturgi för en katolsk kyrka: Yngve Brilioths liturgiska reformsträvanden 1914–1942 (BTP 98), Artos 2017.

ii Eric Esskildsen Yelverton The Mass in Sweden: Its Development from the Latin Rite from 1531 to 1917, Henry Bradshaw Society Vol. LVII. Issued to members for the year 1919 and printed for the Society by Harrison and Sons, St. Martin’s Lane, 1920. Jfr Carl Henrik Lyttkens The Growth of Swedish-Anglican Intercommunion between 1833 and 1922 (BTP 24), CWK Gleerus förlag 1970.

iii Jfr Erik Eckerdal Apostolic Succession in the Porvoo Common Statement: Unity through a deeper sense of apostolicity, 2017.

iv Se Christer Pahlmblad Mässa på svenska: den reformatoriska mässan i Sverige mot den senmedeltida bakgrunden (BTP 60), Arcus förlag 1998.

v En klassiker som öppnat upp nya perspektiv på det folkliga fromhetslivet under medeltiden är Eamon Duffy The Stripping of the Altars: Traditional Religion in England 1400–1580, Yale University Press 1992, 2nd ed. 2005.

vi Edv. Rodhe Svenskt gudstjänstliv: historisk belysning av den svenska kyrkohandboken, SKD 1923, s. 29.

vii Se Torbjörn Axner Ordo Missæ: missalen och missaletillägg i Svenska kyrkan 1942–1967 (BTP 93), Artos förlag 2014.

viii Se Per Åkerlund ”Katolsk återkomst”, i Fredrik Heiding & Magnus Nyman (red.) Doften av rykande vekar: reformationen ur folkets perspektiv, Artos förlag 2016.

ix KS 2009-12-08, § 159.

x Jfr Mikael Löwegren ”Bevara den andliga enheten” i Leif Nordenstorm & Tiit Pädam (red.) Och hela folket sade Amen: perspektiv på gudstjänst och kyrka. Festskrift till ärkebiskop emeritus Gunnar Weman, Artos förlag 2017.

xi Christer Pahlmblad Mässa för enhetens skull: kommentarer och förslag till en reviderad mässordning för Svenska kyrkan, Artos förlag 2014, s. 12.