Markus Hagberg, Mikael Isacson och Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2020, s. 107-111.
Om
en person är vigd både till präst och diakon, ska det då finnas
möjlighet till ”byte av uppdrag inom vigningstjänsten”? Den
frågan ställs i en utredning som i slutet av november kom från
kyrkokansliet (Dnr Ks 2014–1310). Promemorian är ett uppdrag från
kyrkomötet och ute på remiss fram till 29 februari 2020.
Bakgrunden
till remissen är dels biskopsmötets brev Kallad
till diakon och präst i Svenska kyrkan
från 2014, dels biskop Ragnar Persenius motion till kyrkomötet
senare samma år. I biskopsbrevet anges att det är möjligt för en
diakon att bli präst och för en präst att bli diakon, men också
att ”[n]är någon går in i ett nytt uppdrag finns inget tvång
att lämna behörigheten i det tidigare uppdraget. Däremot är det
viktigt för församlingens skull att en person enbart tjänstgör i
ett uppdrag. Bland annat är tystnadsplikten olika för prästen och
diakonen” (s. 73f.).
Biskopsmötets
skrivning var oklar och saknade täckning i Kyrkoordningen. Persenius
ville därför se en kyrkorättslig reglering. Hans huvudärende var
att vigningstjänsten är kyrkans och inte den enskildes, och att en
person vigd till både präst och diakon inte ska kunna växla mellan
de båda uppdragen på eget bevåg genom att söka präst- respektive
diakontjänst. Istället ville han se en ”vilande” behörighet
till det uppdrag som inte utövas, och att domkapitlet måste
förklara personen åter behörig till en tjänst inom det vilande
uppdraget.
Kyrkomötet
ville se frågorna genomlysta och nu föreligger en utredning om 33
sidor. Den mynnar ut i två olika förslag att ta ställning till.
(1) Att den som är vigd både till diakon och präst under livet ska
kunna växla mellan uppdragen efter domkapitlets godkännande, dvs.
Persenius modell. (2) Att man endast skulle vara behörig till det
uppdrag man vigts till senast.
En
bristfull utredning
I
förstone kan detta tyckas vara en begränsad, rent av enkel, fråga
att ta ställning till. Det beror tyvärr på att utredningen är
bristfällig: den ställer inte de avgörande frågorna och behandlar
inte de frågor den faktiskt tar upp på ett tillräckligt djupgående
sätt. Dessutom är utredningen egentligen helt onödig. Den
reglering som föreslås behövs – som vi ser det – inte.
Saken
gäller kyrkans ämbete. Därmed handlar det om kyrkan som sådan,
med alla ekumeniska implikationer som medföljer. Utredningen berör
knappast alls dessa frågor. Vad ämbetet och vigningen egentligen är
blir inte belyst, utan remissen rör sig kring utbildnings- och
anställningsförhållanden. En stor del ägnas tystnadsplikten, men
den kan knappast sägas vara den teologiskt mest centrala
problematiken. Denna utredning öppnar dörren på vid gavel för en
funktionell ämbetssyn. Bäst vore om den kunde lämnas utan vidare
åtgärder.
Treledad
vigningstjänst?
Utredningen
utgår från tanken på en vigningstjänst som är treledad. Ett
tiotal gånger i texten återkommer uttryck som ”de tre uppdragen
är en del av en och samma vigningstjänst” och liknande. Såväl
vigningstjänst,
istället för ämbete, som treledat,
istället för trefaldigt eller tredelat, är teologiskt
svårhanterliga begrepp. Utredningens principiella svagheter bottnar
till stor del här.
”Vigningstjänst”
är Kyrkoordningens inte helt lyckade försöka att fånga in det
dubbla i engelskans ministry
– som syftar både på kyrkans uppdrag i sin helhet och på
ämbetets specifika uppdrag därinom. Tanken är att kyrkan har en
tjänst i världen och för att kyrkan ska kunna fullgöra denna
tjänst finns en särskild vigningstjänst som ska bygga upp Kristi
kropp. Ordet ”tjänst” kan dock leda tankarna fel, så att
tjänsten – i betydelsen anställningen – istället för själva
ämbetet kommer i fokus. Just termen ”ämbete” har den fördelen
att den beskriver något man är
oavsett tjänst; det gäller såväl kyrkliga som civila ämbeten.
”Tre-ledat”
vill uttrycka att uppdragen som diakon, präst och biskop teologiskt
är parallellställda. Utredningen skriver: ”Ordet
treledat väljs för att markera att det inte handlar om en
hierarkisk ordning.”
Att vigningstjänsten är en enda men med tre uppdrag och inte
hierarkiskt uppbyggd är Svenska kyrkan officiella hållning i
teologiska dokument. Därför ska man kunna gå från präst till
diakon, från diakon till präst.
Men
om ämbetet nu är treledat, vart tog biskopen vägen i utredningen?
Om remissen handlar om att reglera något som eventuellt uppstår i
framtiden, nämligen att en präst skulle vilja bli diakon, behöver
man väl också ta i beaktande att en biskop skulle kunna tänkas
vilja dra sig tillbaka som diakon?
En
fråga som heller inte besvaras är den om en biskop skulle vilja bli
präst igen? I så fall finns dock inget hinder för det. Det finns
ett flertal emeritibiskopar som gör förtjänstfulla insatser som
prästvikarier i olika församlingar, både på kyrkoherde- och
komministerbefattningar, och man behöver inte avsäga sig rätten
att utöva uppdraget som biskop. Detta går alldeles utmärkt inom
ramen för nuvarande kyrkoordning.
Detta
är redan reglerat genom andra bestämmelser i Kyrkoordningen: alla
biskopar är nämligen också prästvigda. När en person som inte är
präst blir vald till biskop, sker först vigning till prästämbetet.
Detta skedde när Manfred Björkquist blev vald till Stockholms
stifts första biskop och är numera även kodifierat i
Kyrkoordningen (30 kap 2 §). Man kan notera att vid Kyrkoordningens
tillkomst var inte detta reglerat; kanske ville man på det sättet
betona att vigningstjänsten inte är hierarkiskt uppbyggd. Redan på
denna punkt kan därför noteras att Svenska kyrkans officiella
teologi inte får genomslag i aktuell kyrkorätt.
I
både praxis och kyrkoordning framkommer nämligen en tydlig
hierarki. För biskopsvigning förutsätts alltså prästvigning –
men inte diakonvigning. Därmed markeras en form av närmare relation
mellan präster och biskopar. Så gott som alla biskopar har också
haft prästtjänst och vet vad det innebär att vara präst. I flera
funktioner är biskoparna och prästerna också likställda: det
gäller mässan, de kyrkliga handlingarna – inklusive rätten att
ge avlösning i bikten – och tystnadsplikten.
Även
vad gäller olika ledningsfunktioner finns det avgörande skillnader
mellan präster och diakoner relaterat till biskopsämbetet. För att
kunna bli kyrkoherde eller församlingsherde är det en förutsättning
att man är präst. Det är därför ett faktum att betydligt fler
präster än diakoner är arbetsledare. I många fall kan en diakon
vara arbetsledare, men däremot inte vara ledamot i ett kyrkoråd
eller församlingsråd i kraft av sin tjänst. Det är vidare bara
präster som kan utnämnas till kontraktsprostar – och på det
sättet ha en närmare relation till biskopen.
I
praxis framstår det därför som Svenska kyrkan har en del av
ämbetet som är diakonens och en annan del av ämbetet som handlar
om präst/biskop.
Inom
de stora kyrkliga traditionerna – romersk-katolsk och ortodox –
är det framför allt uppgifter inom kult och själavård som kyrkan
genom biskopen delegerat till prästen. I svenskkyrklig tradition har
delegationen varit större. Dels har förkunnelsen varit mer
framträdande. Dels har även del i läroämbetet delegerats, vilket
bland annat har kommit till uttryck i att präster suttit med i
domkapitlet. Varje präst har i en mening ett eget läroansvar, och
kyrkoherden har därtill ett särskilt tillsynsansvar avseende
kyrkans tro, bekännelse och lära inom respektive pastorat. I
internationell jämförelse har detta lett till att prästämbetet i
Svenska kyrkan varit starkare och biskopsämbetet något svagare, och
att ett större ansvar har lagts på prästen. Något läroansvar har
emellertid över huvud taget inte delegerats till diakonatet.
Vad
sker i vigningen?
En
grundläggande fråga som aldrig ställs eller utreds i remissen är:
Vad är en vigning? Vad sker i en diakonvigning, prästvigning
respektive biskopsvigning med bön och handpåläggning? Några saker
har vi redan pekat på. (1) Prästvigning är en förutsättning för
biskopsvigning. (2) En präst har – till skillnad från diakoner –
rätt att fira mässa och leda kyrkliga handlingar samt absolut
tystnadsplikt. Till detta kommer (3) att en biskop – till skillnad
från präster och diakoner – har möjlighet att viga såväl
biskopar som präster och diakoner.
Diakonerna
har däremot ingenting som är bundet till dem, som inte även
präster och biskopar kan fullgöra. Merparten av de arbetsuppgifter
en diakon har, kan också utföras av den som är lekman och inte
vigd över huvud taget. (Man kan diskutera om det är en bra ordning,
men den finns i realiteten.) Inom Svenska kyrkan kan vi klart och
tydligt se att en diakon som blir präst får ett utökat ansvar och
fler skyldigheter – men vad ges en präst som blir diakonvigd?
Utan
att reda ut vad som egentligen sker i vigningen, kan man knappast
besvara remissens frågeställningar. När det krävs en prästvigning
för att bli biskopsvigd, följer detta såväl historisk som
ekumenisk praxis bland flertalet samfund som har ett särskilt
biskopsämbete. Och när en diakon blir prästvigd, följer detta
också en ordning som finns i många andra kyrkor och som vi kan se i
historien. Men om en präst skulle bli diakonvigd, finns, så vitt vi
vet, inga prejudikat för detta historiskt eller i andra kyrkor. Vad
är det egentligen som sker i en sådan vigning?
För
att vigas till biskop ska kandidaten vara prästvigd, men det finns
inget krav på att vederbörande ska vara diakonvigd. Biskopen kan
alltså viga diakoner utan att själv vara diakonvigd. Betyder detta
att den som är biskop också anses vara diakon och på så sätt
kunna diakonviga? Hur kan biskopen annars förmedla något som
vederbörande inte själv har del av – eller menar man att inget
förmedlas?
Varje
beslut kring kyrkans ämbete måste förankras i en vidare ekumenisk
kontext. Detta har Svenska kyrkan förpliktigat sig till genom
ingångna överenskommelser, och detta ekumeniska ansvarstagande har
tydlig bäring på de frågor som remissen framställer: Om möjlighet
ges till byte av uppdrag inom vigningstjänsten, hur påverkar det
igenkännandet av Svenska kyrkans ämbete ur ett allmänkyrkligt
perspektiv?
Allt
detta är frågor som utredningen behandlar bristfälligt eller inte
alls.
Funktionell
ämbetssyn
Istället
för att ta sin utgångspunkt i ämbetet och vigningen som sådana,
baserar utredningen sig i stor utsträckning på resonemang om
utbildning och anställning. Här blottläggs kanske det riktigt
stora problemet: när utövandet av ämbetet bara blir en fråga om
behörighet, då riskerar ämbetet att förstås som en funktion och
därmed riskerar Svenska kyrkan att stadfästa en helt eller delvis
funktionell ämbetssyn.
Även
om det inte är svårt att hitta teologer i Svenska kyrkans historia
som gett uttryck för en sådan ämbetssyn, så är det uppenbart att
denna syn hittills inte har fått fäste i hennes grundläggande
dokument och ordningar. Vigningen till biskop, präst eller diakon
syftar till livslång tjänst. Att vara biskop, präst eller diakon
är inte knutet till innehav av en tjänst: en präst som arbetar som
lärare på en skola är lika mycket präst som den som har
församlingstjänst, liksom en biskop inte upphör att vara biskop
när vederbörande lägger ned staven. En präst som utför en
diakonal tjänst blir för den skull inte en diakon, och den präst
eller diakon som allvarligt skadar det anseende en präst eller
diakon förväntas ha, kan inte fråntas ämbetet utan endast rätten
att utöva det. ”Är man så är man”, skulle man
sammanfattningsvis kunna säga, dvs. man blir inte biskop, präst
eller diakon genom vad man gör, utan man gör något utifrån vad
man är.
Redan
formuleringen i biskopsbrevet 2014 – ”[n]är någon går in i ett
nytt uppdrag finns inget tvång att lämna behörigheten i det
tidigare uppdraget” – öppnar upp för en funktionell syn, som
får fullt utlopp i den nu aktuella utredningen. När biskopsmötet
liksom utredningen talar om ”behörighet” så innebär det en
försnävning. Att vara biskop, präst eller diakon innebär inte
främst att inneha en behörighet, utan om identitet. Denna identitet
växer fram och fördjupas i en växelverkan mellan vad man är och
vad man gör; det är både märkligt och vanskligt att ge möjlighet
till byten fram och tillbaka inom vigningstjänsten.
En
underliggande tanke tycks vara att det finns ett abstrakt kyrkans
ämbete som tar sig tre olika former. Men ingen vigs till en sådan
teoretisk ”kyrkans vigningstjänst” – man vigs till biskop,
präst eller diakon. Dessa uppdrag är inte funktioner av något
slags övergripande och fritt svävande ”vigningstjänst”.
En
alternativ linje
Här
finns som synes flera och stora oklarheter i den svenskkyrkliga
ämbetsteologin. Mycket går tillbaka på tanken på en treledad
vigningstjänst. Dragen till sin spets, som nu sker i remissen, får
vi ett slags ämbetsteologins motsvarighet till modalismen. När den
uppträder på 200-talet, menar man att Fadern, Sonen och Anden är
olika uppenbarelsesätt (modi)
för den ende Guden. Läran fördömdes år 261 men har återkommit.
Tankefiguren är som synes en parallell till utredningens
ämbetsteologi: bakom framträdandeformerna finns ett gudomligt väsen
respektive ett kyrkans ämbete/vigningstjänst.
Reformationen
ärvde nog tanken på ett
ämbete från den senmedeltida teologin, där biskopsämbetet
härleddes ur prästämbetet och de lägre vigningarna ledde fram
till prästvigning. I ljuset av de ekumeniska dialogerna och den
patristiska renässansen finns här både behov av och möjligheter
till en nytolkning. Inom den romersk-katolska kyrkan innebar Andra
vatikankonciliet ett slags återupptäckts och uppvärdering av
biskopsämbetet. Också inom Svenska kyrkan har ämbetets teologi
omvärderats inom ramen för den förnyade kyrkotanken. Det arbetet
behöver fortsätta.
Kyrkan
är en återspegling av den Treenige, och kyrkans ämbete är i sin
tur en återspegling av kyrkans väsen. En teologiskt bärkraftig
ämbetsteologi grundas i en hållbar ecklesiologi som bottnar i en
trinitarisk vision.
En
alternativ linje skulle kunna vara att se biskopen som innehavare av
ämbetet i dess fullhet. Det finns alltså fortfarande ett
ämbete – i biskopens person. Biskopen har sedan två händer:
präster och diakoner. Detta sätt att resonera ligger nära Irenaeus
bild av Treenigheten, men förutsätter också det som brukar kallas
”Faderns monarki”. Tanken på Faderns monarki betyder att Fadern
i evigheten är ursprunget till Sonen, som Fadern föder, och till
Anden, som utgår av Fadern. Gudomens enhet är därför inte i ett
gudomligt väsen
utan i en person.
Detta medför att det finns ett slags hierarki inom treenigheten –
därmed också i ämbetet.
Utredningens
största brist är dess teologiska svaghet. Det är just dessa
ecklesiologiska och trinitariska perspektiv som saknas. Med felaktiga
premisser blir såväl frågeställningar som lösningsförslag
felaktiga.
Behövs
en reglering?
Till
sist måste också den impertinenta frågan ställas om det över
huvud taget behövs ytterligare regleringar? Under lång tid har i
vår kyrka diakoner vigts till präster. Utredningen konstaterar att
det finns ett trettiotal sådana personer idag. Uppenbarligen klarar
den nuvarande regleringen i Kyrkoordningen att hantera dessa frågor.
Dessa personer har blivit präster, med samma ansvar och skyldigheter
som andra präster. Det som möjligen skilt dessa präster från
andra är att de har dubbel utbildning, att de kanske har en annan
blick och insikt i diakonala frågeställningar och att de fått del
av en mer allmänkyrklig praxis att man innan prästvigning också
har vigts till diakon.
Återkommande
frågas i remissen varför det inte finns exempel på präster som
blivit diakoner – man har nämligen inte kunnat hitta några sådana
exempel vare sig i nutid eller i Svenska kyrkans historia. Läsaren
av dessa rader kanske vet något sådant fall; både vi och
kyrkokansliet är i så fall intresserade av att höra vem detta var
och hur domkapitel och biskop hanterade det.
Från
vår horisont tror vi inte att det finns något behov för präster
att bli diakoner. Det finns många präster som arbetar med diakonala
frågor inom ramen för sin tjänst. Likaså finns många
församlingar som utannonserar sådana prästtjänster; ibland för
att man inte har råd med en diakon men behöver någon som delvis
arbetar med de frågorna och samtidigt kan ta hand om mässor och
kyrkliga handlingar. Rent krasst kan också en präst söka en
diakontjänst. Visserligen kan prästen inte tillträda tjänsten,
men om församlingen omvandlar den till en prästtjänst med diakonal
inriktning – utan att för den saken skulle ändra
arbetsuppgifterna alls – så är det inga problem. Allt som en
diakon får göra, får också en präst göra. För präster finns
därför inga incitament att bli diakon.
Däremot
finns krafter som kan dra i motsatt riktning. I många diakontjänster
kan finnas viss förkunnelse och undervisning, men bara en präst kan
förvalta sakramenten och handha de kyrkliga handlingarna. Och det är
bara en präst som kan ha uppdragen som församlingsherde, kyrkoherde
eller kontraktsprost. För en diakon kan därmed finnas tydliga
incitament att bli präst.
Den
enklaste vägen vore att konstatera att det inte finns något som
hindrar att en präst också har diakonala uppgifter, och i sak inget
som hindrar en församling att omvandla en diakontjänst till en
prästtjänst med samma arbetsuppgifter. På det sättet kan
promemorian om byte av uppdrag inom vigningstjänsten, med dess öppet
funktionalistiska ämbetssyn, begravas i stillhet.