Kategori: Okategoriserade

Mikael Isacson.

Jesus driver ut de som köper och säljer i templet. Det är evangelietext på söndagen efter nyår (2 och 3 årg.). När jag detta år förberedde predikan blev den naturliga frågan vad det här har med julen att göra. Och varför man valt just dessa texter denna söndag. Resultatet av mina undersökningar vill jag dela med mig av, tillsammans med utblickar i andra kyrkors textval och ett par förslag på förändring.

Tidigare evangelieböcker

Till och med evangelieboken 1942 (EB1942), som gällde till dess att evangelieboken 1983 (EB1983 togs i bruk, handlade sönd. e. nyår om dopet. Huvudtext var Matt 3:13–17 (Jesu dop). 1 sönd. e. trett. hade däremot Jesus som tolvåring i templet som huvudtext (Luk 2:42–52), med rubriken ”Jesus såsom lärjunge och lärare” i EB1921 (första evangelieboken med rubriker) och ”Guds son i Guds helgedom” i EB1942.

Fortsätt läsa ”Söndagen efter nyår”

Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk kyrkotidning 2020, s. 342–345.

När jag sitter i prästgårdens arbetsrum och lägger sista handen vid denna artikel kommer beskedet från regeringen att de sista restriktionerna för allmänna sammankomster med anledning av Coronautbrottet kommer att lyftas den 29 september. Naturligtvis är det en stor glädje och lättnad men det kommer knappast att vara som att vrida på en strömbrytare och allt fungerar igen. Vägen tillbaka ser ut att bli lång och bitvis svår.

Ännu så länge går det inte att överblicka eller sammanfatta erfarenheterna av att vara kyrka under pandemin. Vad som här följer är reflektioner medan vi ännu är på väg.

Gudstjänsten konstituerar kyrkan

Laurentiistiftelsen är ett svenskkyrkligt studenthem med egen kyrka i Lund. Själv har jag varit föreståndare för Stiftelsen och präst i S:t Laurentii kyrka i ganska exakt ett år. Här har studenter och andra samlats till mässa och tidegärd sedan 1950. Det är ganska speciell församlingsbildning inom Svenska kyrkan där det bara är föreståndaren, som skall vara präst i Svenska kyrkan, som har en anställning. Det rika församlingslivet bärs därför nästan uteslutande av ideella insatser av de boende och gudstjänstfirarna.

På Laurentiistiftelsen var aldrig frågan om vi skulle fortsätta med mässan och tidegärden utan hur. Några grundövertygelser styrde våra val och överväganden. De kan sägas finnas formulerade i inledning till kapitlet om Svenska kyrkans gudstjänstliv i Kyrkoordningen (KO): ”Gudstjänsten är kyrkolivets centrum, där församlingen möter Gud i Ordet och sakramenten. Kyrkans dag för huvudgudstjänster är söndagen, eftersom Jesus Kristus uppstod på söndagen, Herrens dag. Gudstjänsten är hela församlingens gåva och uppgift. Alla i församlingen är kallade att delta i gudstjänsten …”

1. Gudstjänsten är kyrkolivets centrum. Den evangeliska traditionens magna charta, Augsburgska bekännelsen definierar den sanna kyrkan som ”de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” (art. V). Den fullödiga gudstjänsten framför alla andra med evangelieförkunnelse och sakramentsförvaltning är (hög)mässan. Mässans firande har därför en konstitutiv karaktär för kyrkans existens. Eller med Henri de Lubacs ord: ”Kyrkan gör eukaristin, och eukaristin gör kyrkan.” Om nattvardsfirandet upphör, upphör i någon mening kyrkan att existera som kyrka.

2. Kyrkans dag för huvudgudstjänster är söndagen. Det handlar dels om de teologiska skäl som KO anger: söndagen är som uppståndelsedagen för oss kristna en alldeles särskild dag. Men det fanns för oss förra hösten även pastorala skäl: att hjälpa de troende att i görligaste mån fortsätta med sin kyrkogång. Det är bara alltför lätt att tappa de goda vanorna, med långtgående konsekvenser på andra sidan pandemin för såväl den enskilde som församlingen.

3. Gudstjänsten är hela församlingens gåva och uppgift. Kyrkan är ett gudstjänstfirande folk, och prästens uppgift är inte att ensam fira liturgin utan att leda det som är allas bön och tillbedjan. Även då inte alla kan, vill eller vågar komma till kyrkan måste denna gudstjänstens offentliga och gemensamma karaktär värnas så långt möjligt. När restriktionerna var som snävast och vi bara kunde vara åtta deltagare, var det avgörande för oss att sex personer fick med och fira mässan utan att ha en särskild uppgift. Utöver prästen var det en ministrant som förberedde och agerade i gudstjänsten.

Under 1900-talet har det i Svenska kyrkan växt fram en djupare förståelse av eukaristin. Den förnyade liturgivetenskapliga forskningen och en fördjupad ekumenisk dialog har hjälpt oss att återerövra vårt katolska arv på den här och flera andra punkter. Många församlingar har åter börjat fira mässa varje söndag som normal ordning, och för en hel del svenskkyrkliga är det en naturlig del av det andliga livet att kommunicera varje vecka. De insikter som Svenska kyrkan fått, kom under pandemin att prövas. Att under en kortare period, säg några veckor, upphöra med nattvardsfirandet skulle nog låtit sig göras. Men att lägga ner mässan under oöverskådlig tid sänder tydligt signalen att eukaristin när allt kommer till allt inte är kyrkolivets centrum.

Restriktioner skall följas – varken mer eller mindre

Om den ena utgångspunkten var mässans konstitutiva karaktär, söndagens teologiska och pastorala betydelse och gudstjänsten som hela församlingens gemensamma firande, var den andra att gällande restriktioner skall följas – varken mer eller mindre.

Det finns naturligtvis principiellt viktiga frågor som rör inskränkningar i mötes- och religionsfriheten där det inte är självklart att kyrkorna i Sverige borde ha gett med sig. Se exempelvis Andreas Stenkar Karlgren, Per Eriksson och Johan Sundeen ”Orimligt att bara åtta får fira gudstjänst”, SvD 2021-04-29. Denna artikel är dock inte platsen att ytterligare diskutera den frågan.

Myndigheterna har att värna liv och hälsa och utgör en del av den överhet varje människa skall underordna sig (Rom 13:1–10). Viktigt för oss var också att avvägningarna och besluten baseras på en sakkunskap som vi själva inte besatt. De bedömningar som medicinsk expertis gör och de råd och riktlinjer som ansvariga utfärdar har också kyrkan att följa.

Däremot fanns ingen anledning att gå längre i nedstängningar och begränsningar. Vi hade som redan sagts inte tillräcklig kunskap att själv göra medicinska bedömningar. Den gyllne medelvägen blev för oss att inom de ramar som gällande riktlinjer ställde upp att göra så mycket som är möjligt[ML1] .

Maximera möjligheterna

När jag tillträdde som föreståndare sommaren 2020 gällde en gräns på femtio ”deltagare” vid offentliga sammankomster utöver ”medverkande”. Trots att många av våra sommarlediga studenter inte var i staden fick människor vända i dörren varje vecka, alternativt följa högmässan live som sändes live via Facebook och ta emot kommunionen på kyrktrappan vid slutet av nattvardsgången.

Då höstterminen 2020 drog igång valde vi därför att lägga in en kompletterande högmässa kl. 18 på söndagskvällen. Det var angeläget att bereda plats för fler och göra det möjligt inte minst för de nyinflyttade studenterna att hitta in i gudstjänstgemenskapen. Under hösten samlade högmässan kl. 10 femtio deltagare och den kl. 18 runt tjugofem. I terminerna firas i kyrkan också en läst mässa på tisdagsmorgnar och en lovsångsmässa på torsdagskvällar; för en del av våra gudstjänstfirare blev detta deras primära mässa under veckan. Terminstid beds också dagligen tidegärden i S:t Laurentii kyrka och för ytterligare några blev detta sättet att delta i kyrkans gemensamma bön.

När de skärpta restriktionerna trädde i kraft från den 1 söndagen i advent fick vi tänka om igen. Tidebönerna begränsades till åtta bedjare, och vad gäller mässan gjorde vi två saker.

För det första började vi fira vi en daglig enkel läst mässa med upp till sex deltagare utöver präst och en ministrant och med föranmälan via sms till mig; detta för att bereda plats för så många som möjligt att åtminstone en gång i veckan få kommunicera i kyrkan. Med det kalendarium som finns i Artos Mässbok och det Lektionarium för Svenska kyrkan som samma förlag gett ut med Mikael Isacson som redaktör, hade vi bibelläsningar och böner för alla mässor med firande av den aktuella kyrkoårstiden och de större helgondagarna.

För det andra fick på söndagarna åtta personer representera församlingen i en livesänd högmässa med förlängd kommunion: efter sändningens slut kunde de som firat mässan i realtid via skärmen komma till det som är deras hemmakyrka och ta emot sakramentet.

Förlängd kommunion är inte ett ideal, utan vi såg det hela tiden som en praktisk nödlösning. Det var inte att betrakta som en egen fristående kommunionsgudstjänst, utan en fortsättning av församlingsgudstjänsten i kyrkan. Mässan är ett sammanhållet helt, och den som deltog i en mässa digitalt hade det sammanhanget när han eller hon i direkt anslutning till högmässan begav sig till kyrkan för att kommunicera. Förlängd kommunion är därför något annat än en ”drive in-nattvard”. Den är också något annat än en sjukkommunion, som sker därför att någon inte kan komma till kyrkan på grund av fysiska eller psykiska hinder. Den förlängda kommunionen handlar däremot om en församling som inte får komma samman i sitt fulla antal.

I mässan är alla deltagare i ett pågående skeende, och vi deltar i det med hela vårt jag: kropp, själ och ande. Av nödtvång blev det under den här perioden med förlängd kommunion så klart lite halvdant: under en del av gudstjänsten för de flesta på distans och medierat via internet. Så långt det låter sig göras var det dock att vara i ett gemensamt ”nu”. Bättre haltande på det sätt som gick än inte alls, tänkte vi.

Hur gick det sen?

Gensvaret på våra initiativ var initialt överväldigande. Det hade ett mycket starkt symbolvärde att vi värdesatte och värnade mässans och tidegärdens firande. Även om vi blev färre så var det hela tiden ett offentligt och maximalt tillgängligt gudstjänstliv som upprätthölls. Också de som inte kunde eller ville delta kunde dagligen höra klockarna ringa och visste att kyrkans bön fortgick och inneslöt också dem.

De dagliga lästa mässorna fungerade väldigt väl genom hela advent och en bit på det nya året. Ibland var det fullsatt, ibland något färre, vid något enstaka tillfälle kunde de vara bara prästen och ministranten. Vissa valde att abonnera på en plats i mässan en särskild veckodag som blev deras dag för att fira mässa, andra ville hellre boka en plats vecka för vecka.

Långsamt var det dock som att luften gick ur. När vi trodde att det handlade om en kortare tid med dessa hårda restriktioner – fram till jul – kunde många tänka sig detta som en temporär lösning. Men då undantagstillståndet permanentades in i fastan och påsktiden var det för en del svårare. Den allmänna tröttheten slog också igenom. Alla var heller inte vana vid den ganska avskalade mässformen, och för den som kommer till gudstjänsten mycket för den gemensamma sångens skull eller för förkunnelsens passar den så klart inte alls. Man ska dessutom nog inte underskatta den lilla tröskel som en även ack så enkel anmälan innebar.

På söndagarna kom det något färre till förlängd kommunion än det gjort till höstens högmässor. Att fira gudstjänst via skärm och ta sig till nattvardsgången var för många inte något alternativ. Det gällde både äldre och yngre, som helt enkelt föll ifrån. Vi såg bland kommunikanterna däremot en del människor som vanligtvis firar sin mässa i någon annan av stadens kyrkor men som berövats alla andra möjligheter att ta emot sakramentet.

Vi vet också genom kommentarer och hälsningar att en hel del människor runt om i landet firade sin mässa med oss via skärm utan att ha möjlighet att delta i den förlängda kommunionen. Även om våra sändningar i första hand var ett substitut för dem som annars skulle firat högmässa men nu inte kunde komma till kyrkorummet, kunde de fungera väl även för andra.

På julafton kompletterade vi också med ett par förinspelade och klippta sändningar: en julkrubbeandakt och en julbön. Målgruppen kunde då delvis tänkas vara en annan, vilket förändrade förutsättningarna för produktionen. Dessa andakter hade ett annat syfte än söndagssändningarna och var framförallt inte kopplade till mässfirande.

Allteftersom gudstjänstlivet stegvis öppnades upp under våren och sommaren, öppnade vi successivt högmässorna. När påsktiden nått sitt slut var vi i slutet av vårterminen, och det blev en naturlig brytpunkt för de dagliga mässorna. Under sommaren är det ändå lågsäsong i S:t Laurentii kyrka; då firas bara söndagens högmässa. Med ökad vaccinationsgrad och låg smittspridning under sommaren har redan många, men inte alla, av våra gudstjänstfirare nu återvänt till kyrkbänkarna.

En sakramental kyrkosyn

I kristider som en pandemi tycks det fungera så att förändringsprocesser som redan är igång accelereras. För kyrkornas del har vi exempelvis digitaliseringen av gudstjänstlivet – på gott och ont. Andra tendenser som accentuerats är enligt professor Sven-Erik Brodd bland annat kyrkans tilltagande osynlighet i offentligheten, sjunkande dop- och nattvardssiffror och en individualisering och teologisk uttunning av de kyrkliga handlingarna.

För min del har det gångna ett och ett halvt året tydliggjort olika tendenser som funnits länge i Svenska kyrkan, och linjerna framstår idag klarare. När jag reflekterar över de vägval vi gjort hos oss och ser hur andra gudstjänstfirande församlingar gjort, uppfattar jag en helt avgörande skiljelinje mellan å ena sidan en budskapsorienterad syn på gudstjänsten och å andra sidan en sakramental.

Den budskapsorienterade synen på kyrkan och hennes gudstjänst utgår just från att kristen tro är ett budskap som skall förmedlas. I centrum kommer då naturligtvis predikanten och dennes predikan. Hela gudstjänsten kan förstås som ett pedagogiskt verktyg för väcka intresse och engagemang och för att kommunicera med åhörarna. Kyrkorummet får gärna karaktären av lärosal, med en mer eller mindre tydlig uppdelning mellan sändare och mottagare. Grundkategorin kan sägas vara läran: Jesu lära och läran om honom.

Den sakramentala synen på kyrkan och gudstjänsten utgår istället från Jesus som person och hans närvaro. Jesus Kristus själv är Ursakramentet. Han ”har tagit mandom genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa”, som det heter i trosbekännelsen. Sakramentaliteten kommer av att kristendomen är inkarnatorisk. Genom Sonens nedstigande har gudomligt och mänskligt förenats, ”utan sammanblandning, åtskillnad eller förvandling” (konciliet i Kalcedon 451). Frälsningen vanns genom Jesu kropp som offrades för vår och hela världens skuld, och förmedlas till den troende genom de kroppsliga medel vi kallar sakrament. Kyrkan har såsom varande Kristi kropp (1 Kor 12:27) och Andens tempel (1 Kor 6:19) kallats grundsakramentet och ”en förlängning av inkarnationen” (Charles Gore).

På frågan vad ett sakrament är svarar 1878 års katekesutveckling: ”Sakrament är en helig av Kristus instiftad handling, där han genom synliga och jordiska ting meddelar osynliga och himmelska gåvor” (fråga 214). Den sakramentala principen består i föreningen av det materiella och det andliga.

Som skapad av jordens stoft till att vara Guds avbild (1 Mos 2:7, 1:26) kan människan själv betraktas som ett sakrament. Hon är en yttre kropp och en inre själ/ande som är oupplösligt förenade på ett sätt som vi inte kan fullt ut förstå. Människan kan inte reduceras till en anhopning materia; vi är å andra sidan inte heller inte kroppslösa änglar.

Det är en huvudpunkt i luthersk nattvardsuppfattning att Herren instiftat altarets sakrament ”till att äta och dricka”. Luther säger i Lilla katekesen: ”Orden ’För er utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse’ är tillsammans med det lekamliga ätandet och drickandet huvudsaken i sakramentet.” Genom att ta upp nattvardens bröd och vin i vår egen kropp, förenas vi med Kristi kropp och blod.

Detta betyder att det yttre och det inre inte kan skiljas åt i liturgin. Det helgande brödet och vinet har del i det som det betecknar: de åstadkommer och förmedlar Guds nåd. Den materiella sidan av saken är inte bara en symbolik man kan ha eller mista. Det skulle innebära en spiritualisering av sakramentet som är främmande för de svenska reformatorernas teologiska tradition.

Just avsaknaden av möjligheter att kunna leva ett fullödigt sakramentalt liv under pandemin har gjort att jag längtar efter det mer än någonsin. Det har också och inte minst stärkt mig i min sakramentalteologiska grundsyn.

Vägen tillbaka

Under pandemin fick vi hela tiden tänka om vartefter restriktionerna ändrades och laga efter läge. I längden blev det ganska tröttande att hela tiden hitta nödlösningar med syfte att räddas vad som räddas kan. Inget var omedelbart framåtsyftande eller uppbyggande utan handlade mer om skademinimering. Samtidigt har vi gjort vägval som vi är övertygade om nu ger oss ett bättre utgångsläge jämfört med om vi stängt ner. 

Att hitta de lösningar som är möjliga för tillfället kommer säkerligen att prägla den fas av återuppbyggnad som nu väntar. Det går som bekant långsamt att bygga upp men snabbt att riva ner. Hur mycket av kyrkogångssed har raserats? Hur många har etablerat andra söndagsvaror efter månader av bortavaro? Hur länge kommer de mentala gränserna att sitta i fastän de yttre begränsningarna försvunnit?

Vi står inför att återerövra högmässan som kyrkolivets centrum och söndagen som de kristnas särskilda dag med en liturgi som är hela församlingens gemensamma firande. Vägen tillbaka behöver vara en väg som pekar framåt. Om samma kreativitet, omställningsförmåga och kärlek till kyrkans gudstjänst som rått under Coronautbrottet kan prägla även tiden post pandemi finns det hopp.

För vidare läsning:

Sven-Erik Brodd ”Spaning visar allvarliga problem för kyrkorna”, Kyrkans Tidning 2020-05-20.

Sven-Erik Brodd ”På spaning efter Svenska kyrkan i skuggan av en pandemi”, Kyrkans Tidning 2020-08-13.

Mikael Isacson & Mikael Löwegren, ”Förlängd kommunion – en rimlig nödlösning”, Svensk Pastoraltidskrift nr 8/2021.

Mikael Löwegren ”Det viktigaste med livesänd högmässa är inte att ’kommunicera’”, Kyrkans Tidning, nätupplagan 2021-02-09.

---

 [ML1]

Artos populära Mässbok, utgiven av oss, finns nu tillgänglig på nytt. En del smärre korrekturfel har rättats, och den nya upplagan är mer påkostad i sitt utförande. Nu erbjuder vi ett exklusivt Cabraskinn, guldsnitt och åtta märkband. Mässboken ges ut till inspiration och hjälp att fördjupa firandet av mässan inom Svenska kyrkan i enlighet med allmän kyrklig tradition. Här finns fullständig ordning för högmässa och andra mässor utifrån Kyrkohandboken 2017, men även kompletterande material. Förslag ges exempelvis till en rikare gestaltning av kyrkoåret. Mässbok är en oundgänglig resurs i varje sakristia och på prästens arbetsrum. Ett exemplar av boken utgör den perfekta prästvigningspresenten. Kan beställas på Artos nu till det förmånliga priset 1150:-

Mikael Isacson och Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2021, s. 238-241.

Under coronapandemin har gudstjänstlivet omgestaltats. Nyetablerad praxis som för två år sedan skulle avfärdats som orimlig och eventuellt lett till att domkapitlet inlett ett tillsyningsärende har blivit utbrett. Ett bruk som sett dagens ljus är ”förlängd kommunion”. Alltså en möjlighet för dem som digitalt varit med och firat en direktsänd mässa, att direkt efter sändningens slut komma till kyrkan för att ta emot nattvardens sakrament.

Björn Fyrlund ställer frågor om detta bruk i SPT 2/2021. Johan Alberius och Marco Aldén bidrar med reflektioner och perspektiv från Två Systrars kapell, Kalmar, i SPT 5/2021. Här vill vi ge ytterligare bidrag till samtalet i sju punkter. Vi har tillämpat förlängd kommunion sedan Första söndagen i advent och utifrån våra erfarenheter är några saker viktiga att framhålla.

1. Förlängd kommunion är inte ett ideal, utan en praktisk nödlösning. Det är knappast något att tillämpa när pandemin har lagt sig, men just nu en av flera rimliga lösningar för att en församling ska kunna få del av Herrens heliga nattvard. Inte minst när det finns en begränsning på åtta deltagare vid en gudstjänst, vilket är den gräns som gäller när denna artikel skrivs.

Fortsätt läsa ”Förlängd kommunion – en rimlig nödlösning”

Mikael Löwegren. Publicerad i Kyrkans tidnings webbupplaga 2021-02-09.

Nöden har tvingat fram en digitalisering av gudstjänstlivet. Många debatterar och diskuterar det vi just nu är med om. De nödvändiga val som måste göras i det lokala sammanhanget tydliggör olika tendenser som funnits länge i Svenska kyrkan, och skiljelinjerna framstår klarare.

Eva Cronsioe bidrar till detta klargörande med sin debattartikel (KT nr 3/2021). I en replik till Jonas Eek ställer hon två gånger frågan: ”Vad ska Svenska kyrkan sända ut, för vem och varför?” Det är relevanta frågor som är nödvändiga att ställa.

Fortsätt läsa ”Det viktigaste med livesändning högmässa är inte att ”kommunicera””

Mikael Isacson. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2020, s. 626-628.

I kyrkohandboken återges Vår Fader som enda alternativ i de utskrivna gudstjänstordningarna. Därtill noteras i de inledande anvisningarna: ”Samtliga gudstjänstordningar innefattar Herrens bön. […] Som alternativ utifrån pastorala behov i församlingen kan följande översättning av Herrens bön (”Fader vår”) användas: Fader vår […]” (s. 10).

I flertalet församlingar inom Svenska kyrkan kommer detta till uttryck genom att man använder Vår Fader i alla gudstjänster, men kanske gör undantag vid enstaka kyrkliga handlingar, framför allt begravningar, och gudstjänster på äldreboenden.

Men är det tillåtet att regelmässigt i huvudgudstjänsten använda Fader vår? Eller kräver detta att Domkapitlet beviljar dispens? Det enkla svaret är att en församling i samtliga sina gudstjänster, även söndagens, kan använda Fader vår och att det inte kräver domkapitlets medgivande. Det är istället den präst som leder gudstjänsten som formellt får fatta det beslutet. I det följande ska jag utveckla detta.

Fortsätt läsa ”Fader vår – när får man använda den?”

Mikael Löwegren. Publicerad i Kyrkans Tidning nr 40/2020.

”Alla upphovsrättsliga frågor är lösta” säger Svenska kyrkans rättschef Maria Lundqvist Norling i KT 36/2020. Det gäller Kyrkohandboken 2017, och hon är intervjuad med anledning av den träffade uppgörelsen med Harald Göranssons efterlevande. Antingen talar hon mot bättre vetande eller så har hon inte koll på sina saker.

Faktum är att det finns ännu obehandlade upphovsrättsfrågor kring handboken. I åtminstone två fall tycks det mig klart att Svenska kyrkan tagit notmaterial ur de så kallade specialmissalen som publicerats av arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF). Detta utan att konsultera vare sig tonsättarna, förlagen eller missalets redaktörer.

Fortsätt läsa ”Alla upphovsrättsfrågor kring handboken är inte lösta”

Mikael Isacson. Bearbetning av föredrag hållet på Biskopens prästdag i Göteborgs stift, 9 september 2019. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2020, s. 329-333.

Vad gör en bra liturg? Och hur kan man bli en bättre liturg? De två frågorna är föremål för reflektion i denna artikel. Liturg betyder här den präst som leder gudstjänsten – även om ordet nog borde ha en vidare definition. Och med gudstjänst förstår jag i första hand högmässa, i andra hand andra huvudgudstjänster eller kyrkliga handlingar. Förkunnelsemomenten i gudstjänsterna är inte föremål för reflektionen här.

Tre grundläggande utgångspunkter

Att vara liturg tillhör prästens innersta uppdrag. Inledningsorden vid prästvigning lyder:

En präst skall predika Guds ord och förvalta sakramenten, leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten, undervisa och utöva själavård och så vara en herde för Guds hjord.

Fortsätt läsa ”Vad gör en bra liturg?”

Mikael Löwegren. Tidigare opublicerad.

Om jag är sjuk och inte kan komma till mässan på söndag, eller om vi kommer till den punkt i dessa coronatider att alla söndagsmässor ställs in – vad kan vi då göra för att vidmakthålla den kristna söndagen? Vi har alla tillgång till gudstjänster på radio eller i teve. Jag vill lyfta fram tre andra sätt att hemma be och läsa skriften när vi är förhindrade att delta i söndagens högmässa.

1. Lyssna till Guds ord

Vi kan helt enkelt läsa söndagens bibelläsningar ur evangelieboken, be kollektbönen och Herrens bön. Vi kan också enskilt eller tillsammans i familjen praktisera mer utbyggd variant för andlig läsning (lectio divina):

• be om Guds Ande
• läs evangeliet två gånger (gärna två olika röster)
• reflektera i tystnad och lyssna till vad Gud säger i vårt hjärta
• dela någon tanke med varandra (om man är flera)
• samtala enskilt med Herren om det som träffat mig i Guds ord
• läs bibeltexten en gång till och låta den sjunka in
• avsluta med Herrens bön och välsignelsen.

2. Andlig kommunion

Det finns många olika sätt att förenas med Kristus och bli delaktig av hans död och uppståndelse (Rom 6): martyriet, kyrkans nådemedel, bön och askes, goda gärningar … Andlig kommunion är ”medveten längtan efter Jesus i altarets sakrament när man inte har tillfälle att ta emot kommunionen”. Vi ber då en bön om att förenas med Kristi kropp och blod. Bönboken Oremus har en bön att bruka (sid. 362 i 2014 års upplaga):

Jesus, dig söker jag, min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, som ett kargt och uttorkat land. Fast jag inte kan ta emot din kropp och ditt blod i altarets sakrament, mätta ändå min hunger efter din närvaro, du som ensam kan fylla min tomhet, och låt de människor jag möter idag [denna kommande vecka] märka att du är i mig och jag i dig. Amen. 

3. Utsändande

Mässan slutar ju med ett utsändande: genom välsignelsen sänds församlingen ut att i världen ”frambära oss själva som ett levande och heligt offer” (Rom 12:1). Ja, själva ordet ”mässa” kommer av latinets missa som betyder just ”sändning”. Liksom Jesus sänds till världen för att världen skall leva (Joh 6:51), sänder han i sin tur kyrkan att helga världen (Joh 20:21–22). Även om vi inte kan delta i söndagens liturgi, kan vi medvetet låta oss sändas av Herren ut i veckan som kommer och ”älska världen tillbaka till Gud” (sv. ps. 62:2), genom att i Jesu efterföljd tjäna våra medmänniskor.

Detta är tre sätt att låta söndagen vara Herrens dag även när vi är förhindrade att delta i den ordinarie mässan. Detta gäller nu och alla andra söndagar då vi är sjuka, på resa eller av andra skäl inte har tillgång till en högmässa. Så kan vi utifrån givna omständigheter leva söndagens liv i maximal fullhet.

Markus Hagberg, Mikael Isacson och Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2020, s. 107-111.

Om en person är vigd både till präst och diakon, ska det då finnas möjlighet till ”byte av uppdrag inom vigningstjänsten”? Den frågan ställs i en utredning som i slutet av november kom från kyrkokansliet (Dnr Ks 2014–1310). Promemorian är ett uppdrag från kyrkomötet och ute på remiss fram till 29 februari 2020.

Bakgrunden till remissen är dels biskopsmötets brev Kallad till diakon och präst i Svenska kyrkan från 2014, dels biskop Ragnar Persenius motion till kyrkomötet senare samma år. I biskopsbrevet anges att det är möjligt för en diakon att bli präst och för en präst att bli diakon, men också att ”[n]är någon går in i ett nytt uppdrag finns inget tvång att lämna behörigheten i det tidigare uppdraget. Däremot är det viktigt för församlingens skull att en person enbart tjänstgör i ett uppdrag. Bland annat är tystnadsplikten olika för prästen och diakonen” (s. 73f.).

Biskopsmötets skrivning var oklar och saknade täckning i Kyrkoordningen. Persenius ville därför se en kyrkorättslig reglering. Hans huvudärende var att vigningstjänsten är kyrkans och inte den enskildes, och att en person vigd till både präst och diakon inte ska kunna växla mellan de båda uppdragen på eget bevåg genom att söka präst- respektive diakontjänst. Istället ville han se en ”vilande” behörighet till det uppdrag som inte utövas, och att domkapitlet måste förklara personen åter behörig till en tjänst inom det vilande uppdraget.

Kyrkomötet ville se frågorna genomlysta och nu föreligger en utredning om 33 sidor. Den mynnar ut i två olika förslag att ta ställning till. (1) Att den som är vigd både till diakon och präst under livet ska kunna växla mellan uppdragen efter domkapitlets godkännande, dvs. Persenius modell. (2) Att man endast skulle vara behörig till det uppdrag man vigts till senast.

En bristfull utredning

I förstone kan detta tyckas vara en begränsad, rent av enkel, fråga att ta ställning till. Det beror tyvärr på att utredningen är bristfällig: den ställer inte de avgörande frågorna och behandlar inte de frågor den faktiskt tar upp på ett tillräckligt djupgående sätt. Dessutom är utredningen egentligen helt onödig. Den reglering som föreslås behövs – som vi ser det – inte.

Saken gäller kyrkans ämbete. Därmed handlar det om kyrkan som sådan, med alla ekumeniska implikationer som medföljer. Utredningen berör knappast alls dessa frågor. Vad ämbetet och vigningen egentligen är blir inte belyst, utan remissen rör sig kring utbildnings- och anställningsförhållanden. En stor del ägnas tystnadsplikten, men den kan knappast sägas vara den teologiskt mest centrala problematiken. Denna utredning öppnar dörren på vid gavel för en funktionell ämbetssyn. Bäst vore om den kunde lämnas utan vidare åtgärder.

Treledad vigningstjänst?

Utredningen utgår från tanken på en vigningstjänst som är treledad. Ett tiotal gånger i texten återkommer uttryck som ”de tre uppdragen är en del av en och samma vigningstjänst” och liknande. Såväl vigningstjänst, istället för ämbete, som treledat, istället för trefaldigt eller tredelat, är teologiskt svårhanterliga begrepp. Utredningens principiella svagheter bottnar till stor del här.

”Vigningstjänst” är Kyrkoordningens inte helt lyckade försöka att fånga in det dubbla i engelskans ministry – som syftar både på kyrkans uppdrag i sin helhet och på ämbetets specifika uppdrag därinom. Tanken är att kyrkan har en tjänst i världen och för att kyrkan ska kunna fullgöra denna tjänst finns en särskild vigningstjänst som ska bygga upp Kristi kropp. Ordet ”tjänst” kan dock leda tankarna fel, så att tjänsten – i betydelsen anställningen – istället för själva ämbetet kommer i fokus. Just termen ”ämbete” har den fördelen att den beskriver något man är oavsett tjänst; det gäller såväl kyrkliga som civila ämbeten.

”Tre-ledat” vill uttrycka att uppdragen som diakon, präst och biskop teologiskt är parallellställda. Utredningen skriver: ”Ordet treledat väljs för att markera att det inte handlar om en hierarkisk ordning.” Att vigningstjänsten är en enda men med tre uppdrag och inte hierarkiskt uppbyggd är Svenska kyrkan officiella hållning i teologiska dokument. Därför ska man kunna gå från präst till diakon, från diakon till präst.

Men om ämbetet nu är treledat, vart tog biskopen vägen i utredningen? Om remissen handlar om att reglera något som eventuellt uppstår i framtiden, nämligen att en präst skulle vilja bli diakon, behöver man väl också ta i beaktande att en biskop skulle kunna tänkas vilja dra sig tillbaka som diakon?

En fråga som heller inte besvaras är den om en biskop skulle vilja bli präst igen? I så fall finns dock inget hinder för det. Det finns ett flertal emeritibiskopar som gör förtjänstfulla insatser som prästvikarier i olika församlingar, både på kyrkoherde- och komministerbefattningar, och man behöver inte avsäga sig rätten att utöva uppdraget som biskop. Detta går alldeles utmärkt inom ramen för nuvarande kyrkoordning.

Detta är redan reglerat genom andra bestämmelser i Kyrkoordningen: alla biskopar är nämligen också prästvigda. När en person som inte är präst blir vald till biskop, sker först vigning till prästämbetet. Detta skedde när Manfred Björkquist blev vald till Stockholms stifts första biskop och är numera även kodifierat i Kyrkoordningen (30 kap 2 §). Man kan notera att vid Kyrkoordningens tillkomst var inte detta reglerat; kanske ville man på det sättet betona att vigningstjänsten inte är hierarkiskt uppbyggd. Redan på denna punkt kan därför noteras att Svenska kyrkans officiella teologi inte får genomslag i aktuell kyrkorätt.

I både praxis och kyrkoordning framkommer nämligen en tydlig hierarki. För biskopsvigning förutsätts alltså prästvigning – men inte diakonvigning. Därmed markeras en form av närmare relation mellan präster och biskopar. Så gott som alla biskopar har också haft prästtjänst och vet vad det innebär att vara präst. I flera funktioner är biskoparna och prästerna också likställda: det gäller mässan, de kyrkliga handlingarna – inklusive rätten att ge avlösning i bikten – och tystnadsplikten.

Även vad gäller olika ledningsfunktioner finns det avgörande skillnader mellan präster och diakoner relaterat till biskopsämbetet. För att kunna bli kyrkoherde eller församlingsherde är det en förutsättning att man är präst. Det är därför ett faktum att betydligt fler präster än diakoner är arbetsledare. I många fall kan en diakon vara arbetsledare, men däremot inte vara ledamot i ett kyrkoråd eller församlingsråd i kraft av sin tjänst. Det är vidare bara präster som kan utnämnas till kontraktsprostar – och på det sättet ha en närmare relation till biskopen.

I praxis framstår det därför som Svenska kyrkan har en del av ämbetet som är diakonens och en annan del av ämbetet som handlar om präst/biskop.

Inom de stora kyrkliga traditionerna – romersk-katolsk och ortodox – är det framför allt uppgifter inom kult och själavård som kyrkan genom biskopen delegerat till prästen. I svenskkyrklig tradition har delegationen varit större. Dels har förkunnelsen varit mer framträdande. Dels har även del i läroämbetet delegerats, vilket bland annat har kommit till uttryck i att präster suttit med i domkapitlet. Varje präst har i en mening ett eget läroansvar, och kyrkoherden har därtill ett särskilt tillsynsansvar avseende kyrkans tro, bekännelse och lära inom respektive pastorat. I internationell jämförelse har detta lett till att prästämbetet i Svenska kyrkan varit starkare och biskopsämbetet något svagare, och att ett större ansvar har lagts på prästen. Något läroansvar har emellertid över huvud taget inte delegerats till diakonatet.

Vad sker i vigningen?

En grundläggande fråga som aldrig ställs eller utreds i remissen är: Vad är en vigning? Vad sker i en diakonvigning, prästvigning respektive biskopsvigning med bön och handpåläggning? Några saker har vi redan pekat på. (1) Prästvigning är en förutsättning för biskopsvigning. (2) En präst har – till skillnad från diakoner – rätt att fira mässa och leda kyrkliga handlingar samt absolut tystnadsplikt. Till detta kommer (3) att en biskop – till skillnad från präster och diakoner – har möjlighet att viga såväl biskopar som präster och diakoner.

Diakonerna har däremot ingenting som är bundet till dem, som inte även präster och biskopar kan fullgöra. Merparten av de arbetsuppgifter en diakon har, kan också utföras av den som är lekman och inte vigd över huvud taget. (Man kan diskutera om det är en bra ordning, men den finns i realiteten.) Inom Svenska kyrkan kan vi klart och tydligt se att en diakon som blir präst får ett utökat ansvar och fler skyldigheter – men vad ges en präst som blir diakonvigd?

Utan att reda ut vad som egentligen sker i vigningen, kan man knappast besvara remissens frågeställningar. När det krävs en prästvigning för att bli biskopsvigd, följer detta såväl historisk som ekumenisk praxis bland flertalet samfund som har ett särskilt biskopsämbete. Och när en diakon blir prästvigd, följer detta också en ordning som finns i många andra kyrkor och som vi kan se i historien. Men om en präst skulle bli diakonvigd, finns, så vitt vi vet, inga prejudikat för detta historiskt eller i andra kyrkor. Vad är det egentligen som sker i en sådan vigning?

För att vigas till biskop ska kandidaten vara prästvigd, men det finns inget krav på att vederbörande ska vara diakonvigd. Biskopen kan alltså viga diakoner utan att själv vara diakonvigd. Betyder detta att den som är biskop också anses vara diakon och på så sätt kunna diakonviga? Hur kan biskopen annars förmedla något som vederbörande inte själv har del av – eller menar man att inget förmedlas?

Varje beslut kring kyrkans ämbete måste förankras i en vidare ekumenisk kontext. Detta har Svenska kyrkan förpliktigat sig till genom ingångna överenskommelser, och detta ekumeniska ansvarstagande har tydlig bäring på de frågor som remissen framställer: Om möjlighet ges till byte av uppdrag inom vigningstjänsten, hur påverkar det igenkännandet av Svenska kyrkans ämbete ur ett allmänkyrkligt perspektiv?

Allt detta är frågor som utredningen behandlar bristfälligt eller inte alls.

Funktionell ämbetssyn

Istället för att ta sin utgångspunkt i ämbetet och vigningen som sådana, baserar utredningen sig i stor utsträckning på resonemang om utbildning och anställning. Här blottläggs kanske det riktigt stora problemet: när utövandet av ämbetet bara blir en fråga om behörighet, då riskerar ämbetet att förstås som en funktion och därmed riskerar Svenska kyrkan att stadfästa en helt eller delvis funktionell ämbetssyn.

Även om det inte är svårt att hitta teologer i Svenska kyrkans historia som gett uttryck för en sådan ämbetssyn, så är det uppenbart att denna syn hittills inte har fått fäste i hennes grundläggande dokument och ordningar. Vigningen till biskop, präst eller diakon syftar till livslång tjänst. Att vara biskop, präst eller diakon är inte knutet till innehav av en tjänst: en präst som arbetar som lärare på en skola är lika mycket präst som den som har församlingstjänst, liksom en biskop inte upphör att vara biskop när vederbörande lägger ned staven. En präst som utför en diakonal tjänst blir för den skull inte en diakon, och den präst eller diakon som allvarligt skadar det anseende en präst eller diakon förväntas ha, kan inte fråntas ämbetet utan endast rätten att utöva det. ”Är man så är man”, skulle man sammanfattningsvis kunna säga, dvs. man blir inte biskop, präst eller diakon genom vad man gör, utan man gör något utifrån vad man är.

Redan formuleringen i biskopsbrevet 2014 – ”[n]är någon går in i ett nytt uppdrag finns inget tvång att lämna behörigheten i det tidigare uppdraget” – öppnar upp för en funktionell syn, som får fullt utlopp i den nu aktuella utredningen. När biskopsmötet liksom utredningen talar om ”behörighet” så innebär det en försnävning. Att vara biskop, präst eller diakon innebär inte främst att inneha en behörighet, utan om identitet. Denna identitet växer fram och fördjupas i en växelverkan mellan vad man är och vad man gör; det är både märkligt och vanskligt att ge möjlighet till byten fram och tillbaka inom vigningstjänsten.

En underliggande tanke tycks vara att det finns ett abstrakt kyrkans ämbete som tar sig tre olika former. Men ingen vigs till en sådan teoretisk ”kyrkans vigningstjänst” – man vigs till biskop, präst eller diakon. Dessa uppdrag är inte funktioner av något slags övergripande och fritt svävande ”vigningstjänst”.

En alternativ linje

Här finns som synes flera och stora oklarheter i den svenskkyrkliga ämbetsteologin. Mycket går tillbaka på tanken på en treledad vigningstjänst. Dragen till sin spets, som nu sker i remissen, får vi ett slags ämbetsteologins motsvarighet till modalismen. När den uppträder på 200-talet, menar man att Fadern, Sonen och Anden är olika uppenbarelsesätt (modi) för den ende Guden. Läran fördömdes år 261 men har återkommit. Tankefiguren är som synes en parallell till utredningens ämbetsteologi: bakom framträdandeformerna finns ett gudomligt väsen respektive ett kyrkans ämbete/vigningstjänst.

Reformationen ärvde nog tanken på ett ämbete från den senmedeltida teologin, där biskopsämbetet härleddes ur prästämbetet och de lägre vigningarna ledde fram till prästvigning. I ljuset av de ekumeniska dialogerna och den patristiska renässansen finns här både behov av och möjligheter till en nytolkning. Inom den romersk-katolska kyrkan innebar Andra vatikankonciliet ett slags återupptäckts och uppvärdering av biskopsämbetet. Också inom Svenska kyrkan har ämbetets teologi omvärderats inom ramen för den förnyade kyrkotanken. Det arbetet behöver fortsätta.

Kyrkan är en återspegling av den Treenige, och kyrkans ämbete är i sin tur en återspegling av kyrkans väsen. En teologiskt bärkraftig ämbetsteologi grundas i en hållbar ecklesiologi som bottnar i en trinitarisk vision.

En alternativ linje skulle kunna vara att se biskopen som innehavare av ämbetet i dess fullhet. Det finns alltså fortfarande ett ämbete – i biskopens person. Biskopen har sedan två händer: präster och diakoner. Detta sätt att resonera ligger nära Irenaeus bild av Treenigheten, men förutsätter också det som brukar kallas ”Faderns monarki”. Tanken på Faderns monarki betyder att Fadern i evigheten är ursprunget till Sonen, som Fadern föder, och till Anden, som utgår av Fadern. Gudomens enhet är därför inte i ett gudomligt väsen utan i en person. Detta medför att det finns ett slags hierarki inom treenigheten – därmed också i ämbetet.

Utredningens största brist är dess teologiska svaghet. Det är just dessa ecklesiologiska och trinitariska perspektiv som saknas. Med felaktiga premisser blir såväl frågeställningar som lösningsförslag felaktiga.

Behövs en reglering?

Till sist måste också den impertinenta frågan ställas om det över huvud taget behövs ytterligare regleringar? Under lång tid har i vår kyrka diakoner vigts till präster. Utredningen konstaterar att det finns ett trettiotal sådana personer idag. Uppenbarligen klarar den nuvarande regleringen i Kyrkoordningen att hantera dessa frågor. Dessa personer har blivit präster, med samma ansvar och skyldigheter som andra präster. Det som möjligen skilt dessa präster från andra är att de har dubbel utbildning, att de kanske har en annan blick och insikt i diakonala frågeställningar och att de fått del av en mer allmänkyrklig praxis att man innan prästvigning också har vigts till diakon.

Återkommande frågas i remissen varför det inte finns exempel på präster som blivit diakoner – man har nämligen inte kunnat hitta några sådana exempel vare sig i nutid eller i Svenska kyrkans historia. Läsaren av dessa rader kanske vet något sådant fall; både vi och kyrkokansliet är i så fall intresserade av att höra vem detta var och hur domkapitel och biskop hanterade det.

Från vår horisont tror vi inte att det finns något behov för präster att bli diakoner. Det finns många präster som arbetar med diakonala frågor inom ramen för sin tjänst. Likaså finns många församlingar som utannonserar sådana prästtjänster; ibland för att man inte har råd med en diakon men behöver någon som delvis arbetar med de frågorna och samtidigt kan ta hand om mässor och kyrkliga handlingar. Rent krasst kan också en präst söka en diakontjänst. Visserligen kan prästen inte tillträda tjänsten, men om församlingen omvandlar den till en prästtjänst med diakonal inriktning – utan att för den saken skulle ändra arbetsuppgifterna alls – så är det inga problem. Allt som en diakon får göra, får också en präst göra. För präster finns därför inga incitament att bli diakon.

Däremot finns krafter som kan dra i motsatt riktning. I många diakontjänster kan finnas viss förkunnelse och undervisning, men bara en präst kan förvalta sakramenten och handha de kyrkliga handlingarna. Och det är bara en präst som kan ha uppdragen som församlingsherde, kyrkoherde eller kontraktsprost. För en diakon kan därmed finnas tydliga incitament att bli präst.

Den enklaste vägen vore att konstatera att det inte finns något som hindrar att en präst också har diakonala uppgifter, och i sak inget som hindrar en församling att omvandla en diakontjänst till en prästtjänst med samma arbetsuppgifter. På det sättet kan promemorian om byte av uppdrag inom vigningstjänsten, med dess öppet funktionalistiska ämbetssyn, begravas i stillhet.