Kategori: Okategoriserade

Mikael Isacson. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2020, s. 626-628.

I kyrkohandboken återges Vår Fader som enda alternativ i de utskrivna gudstjänstordningarna. Därtill noteras i de inledande anvisningarna: ”Samtliga gudstjänstordningar innefattar Herrens bön. […] Som alternativ utifrån pastorala behov i församlingen kan följande översättning av Herrens bön (”Fader vår”) användas: Fader vår […]” (s. 10).

I flertalet församlingar inom Svenska kyrkan kommer detta till uttryck genom att man använder Vår Fader i alla gudstjänster, men kanske gör undantag vid enstaka kyrkliga handlingar, framför allt begravningar, och gudstjänster på äldreboenden.

Men är det tillåtet att regelmässigt i huvudgudstjänsten använda Fader vår? Eller kräver detta att Domkapitlet beviljar dispens? Det enkla svaret är att en församling i samtliga sina gudstjänster, även söndagens, kan använda Fader vår och att det inte kräver domkapitlets medgivande. Det är istället den präst som leder gudstjänsten som formellt får fatta det beslutet. I det följande ska jag utveckla detta.

Fortsätt läsa ”Fader vår – när får man använda den?”

Mikael Löwegren. Publicerad i Kyrkans Tidning nr 40/2020.

”Alla upphovsrättsliga frågor är lösta” säger Svenska kyrkans rättschef Maria Lundqvist Norling i KT 36/2020. Det gäller Kyrkohandboken 2017, och hon är intervjuad med anledning av den träffade uppgörelsen med Harald Göranssons efterlevande. Antingen talar hon mot bättre vetande eller så har hon inte koll på sina saker.

Faktum är att det finns ännu obehandlade upphovsrättsfrågor kring handboken. I åtminstone två fall tycks det mig klart att Svenska kyrkan tagit notmaterial ur de så kallade specialmissalen som publicerats av arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF). Detta utan att konsultera vare sig tonsättarna, förlagen eller missalets redaktörer.

Fortsätt läsa ”Alla upphovsrättsfrågor kring handboken är inte lösta”

Mikael Isacson. Bearbetning av föredrag hållet på Biskopens prästdag i Göteborgs stift, 9 september 2019. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2020, s. 329-333.

Vad gör en bra liturg? Och hur kan man bli en bättre liturg? De två frågorna är föremål för reflektion i denna artikel. Liturg betyder här den präst som leder gudstjänsten – även om ordet nog borde ha en vidare definition. Och med gudstjänst förstår jag i första hand högmässa, i andra hand andra huvudgudstjänster eller kyrkliga handlingar. Förkunnelsemomenten i gudstjänsterna är inte föremål för reflektionen här.

Tre grundläggande utgångspunkter

Att vara liturg tillhör prästens innersta uppdrag. Inledningsorden vid prästvigning lyder:

En präst skall predika Guds ord och förvalta sakramenten, leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten, undervisa och utöva själavård och så vara en herde för Guds hjord.

Fortsätt läsa ”Vad gör en bra liturg?”

Mikael Löwegren. Tidigare opublicerad.

Om jag är sjuk och inte kan komma till mässan på söndag, eller om vi kommer till den punkt i dessa coronatider att alla söndagsmässor ställs in – vad kan vi då göra för att vidmakthålla den kristna söndagen? Vi har alla tillgång till gudstjänster på radio eller i teve. Jag vill lyfta fram tre andra sätt att hemma be och läsa skriften när vi är förhindrade att delta i söndagens högmässa.

1. Lyssna till Guds ord

Vi kan helt enkelt läsa söndagens bibelläsningar ur evangelieboken, be kollektbönen och Herrens bön. Vi kan också enskilt eller tillsammans i familjen praktisera mer utbyggd variant för andlig läsning (lectio divina):

• be om Guds Ande
• läs evangeliet två gånger (gärna två olika röster)
• reflektera i tystnad och lyssna till vad Gud säger i vårt hjärta
• dela någon tanke med varandra (om man är flera)
• samtala enskilt med Herren om det som träffat mig i Guds ord
• läs bibeltexten en gång till och låta den sjunka in
• avsluta med Herrens bön och välsignelsen.

2. Andlig kommunion

Det finns många olika sätt att förenas med Kristus och bli delaktig av hans död och uppståndelse (Rom 6): martyriet, kyrkans nådemedel, bön och askes, goda gärningar … Andlig kommunion är ”medveten längtan efter Jesus i altarets sakrament när man inte har tillfälle att ta emot kommunionen”. Vi ber då en bön om att förenas med Kristi kropp och blod. Bönboken Oremus har en bön att bruka (sid. 362 i 2014 års upplaga):

Jesus, dig söker jag, min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, som ett kargt och uttorkat land. Fast jag inte kan ta emot din kropp och ditt blod i altarets sakrament, mätta ändå min hunger efter din närvaro, du som ensam kan fylla min tomhet, och låt de människor jag möter idag [denna kommande vecka] märka att du är i mig och jag i dig. Amen. 

3. Utsändande

Mässan slutar ju med ett utsändande: genom välsignelsen sänds församlingen ut att i världen ”frambära oss själva som ett levande och heligt offer” (Rom 12:1). Ja, själva ordet ”mässa” kommer av latinets missa som betyder just ”sändning”. Liksom Jesus sänds till världen för att världen skall leva (Joh 6:51), sänder han i sin tur kyrkan att helga världen (Joh 20:21–22). Även om vi inte kan delta i söndagens liturgi, kan vi medvetet låta oss sändas av Herren ut i veckan som kommer och ”älska världen tillbaka till Gud” (sv. ps. 62:2), genom att i Jesu efterföljd tjäna våra medmänniskor.

Detta är tre sätt att låta söndagen vara Herrens dag även när vi är förhindrade att delta i den ordinarie mässan. Detta gäller nu och alla andra söndagar då vi är sjuka, på resa eller av andra skäl inte har tillgång till en högmässa. Så kan vi utifrån givna omständigheter leva söndagens liv i maximal fullhet.

Markus Hagberg, Mikael Isacson och Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2020, s. 107-111.

Om en person är vigd både till präst och diakon, ska det då finnas möjlighet till ”byte av uppdrag inom vigningstjänsten”? Den frågan ställs i en utredning som i slutet av november kom från kyrkokansliet (Dnr Ks 2014–1310). Promemorian är ett uppdrag från kyrkomötet och ute på remiss fram till 29 februari 2020.

Bakgrunden till remissen är dels biskopsmötets brev Kallad till diakon och präst i Svenska kyrkan från 2014, dels biskop Ragnar Persenius motion till kyrkomötet senare samma år. I biskopsbrevet anges att det är möjligt för en diakon att bli präst och för en präst att bli diakon, men också att ”[n]är någon går in i ett nytt uppdrag finns inget tvång att lämna behörigheten i det tidigare uppdraget. Däremot är det viktigt för församlingens skull att en person enbart tjänstgör i ett uppdrag. Bland annat är tystnadsplikten olika för prästen och diakonen” (s. 73f.).

Biskopsmötets skrivning var oklar och saknade täckning i Kyrkoordningen. Persenius ville därför se en kyrkorättslig reglering. Hans huvudärende var att vigningstjänsten är kyrkans och inte den enskildes, och att en person vigd till både präst och diakon inte ska kunna växla mellan de båda uppdragen på eget bevåg genom att söka präst- respektive diakontjänst. Istället ville han se en ”vilande” behörighet till det uppdrag som inte utövas, och att domkapitlet måste förklara personen åter behörig till en tjänst inom det vilande uppdraget.

Kyrkomötet ville se frågorna genomlysta och nu föreligger en utredning om 33 sidor. Den mynnar ut i två olika förslag att ta ställning till. (1) Att den som är vigd både till diakon och präst under livet ska kunna växla mellan uppdragen efter domkapitlets godkännande, dvs. Persenius modell. (2) Att man endast skulle vara behörig till det uppdrag man vigts till senast.

En bristfull utredning

I förstone kan detta tyckas vara en begränsad, rent av enkel, fråga att ta ställning till. Det beror tyvärr på att utredningen är bristfällig: den ställer inte de avgörande frågorna och behandlar inte de frågor den faktiskt tar upp på ett tillräckligt djupgående sätt. Dessutom är utredningen egentligen helt onödig. Den reglering som föreslås behövs – som vi ser det – inte.

Saken gäller kyrkans ämbete. Därmed handlar det om kyrkan som sådan, med alla ekumeniska implikationer som medföljer. Utredningen berör knappast alls dessa frågor. Vad ämbetet och vigningen egentligen är blir inte belyst, utan remissen rör sig kring utbildnings- och anställningsförhållanden. En stor del ägnas tystnadsplikten, men den kan knappast sägas vara den teologiskt mest centrala problematiken. Denna utredning öppnar dörren på vid gavel för en funktionell ämbetssyn. Bäst vore om den kunde lämnas utan vidare åtgärder.

Treledad vigningstjänst?

Utredningen utgår från tanken på en vigningstjänst som är treledad. Ett tiotal gånger i texten återkommer uttryck som ”de tre uppdragen är en del av en och samma vigningstjänst” och liknande. Såväl vigningstjänst, istället för ämbete, som treledat, istället för trefaldigt eller tredelat, är teologiskt svårhanterliga begrepp. Utredningens principiella svagheter bottnar till stor del här.

”Vigningstjänst” är Kyrkoordningens inte helt lyckade försöka att fånga in det dubbla i engelskans ministry – som syftar både på kyrkans uppdrag i sin helhet och på ämbetets specifika uppdrag därinom. Tanken är att kyrkan har en tjänst i världen och för att kyrkan ska kunna fullgöra denna tjänst finns en särskild vigningstjänst som ska bygga upp Kristi kropp. Ordet ”tjänst” kan dock leda tankarna fel, så att tjänsten – i betydelsen anställningen – istället för själva ämbetet kommer i fokus. Just termen ”ämbete” har den fördelen att den beskriver något man är oavsett tjänst; det gäller såväl kyrkliga som civila ämbeten.

”Tre-ledat” vill uttrycka att uppdragen som diakon, präst och biskop teologiskt är parallellställda. Utredningen skriver: ”Ordet treledat väljs för att markera att det inte handlar om en hierarkisk ordning.” Att vigningstjänsten är en enda men med tre uppdrag och inte hierarkiskt uppbyggd är Svenska kyrkan officiella hållning i teologiska dokument. Därför ska man kunna gå från präst till diakon, från diakon till präst.

Men om ämbetet nu är treledat, vart tog biskopen vägen i utredningen? Om remissen handlar om att reglera något som eventuellt uppstår i framtiden, nämligen att en präst skulle vilja bli diakon, behöver man väl också ta i beaktande att en biskop skulle kunna tänkas vilja dra sig tillbaka som diakon?

En fråga som heller inte besvaras är den om en biskop skulle vilja bli präst igen? I så fall finns dock inget hinder för det. Det finns ett flertal emeritibiskopar som gör förtjänstfulla insatser som prästvikarier i olika församlingar, både på kyrkoherde- och komministerbefattningar, och man behöver inte avsäga sig rätten att utöva uppdraget som biskop. Detta går alldeles utmärkt inom ramen för nuvarande kyrkoordning.

Detta är redan reglerat genom andra bestämmelser i Kyrkoordningen: alla biskopar är nämligen också prästvigda. När en person som inte är präst blir vald till biskop, sker först vigning till prästämbetet. Detta skedde när Manfred Björkquist blev vald till Stockholms stifts första biskop och är numera även kodifierat i Kyrkoordningen (30 kap 2 §). Man kan notera att vid Kyrkoordningens tillkomst var inte detta reglerat; kanske ville man på det sättet betona att vigningstjänsten inte är hierarkiskt uppbyggd. Redan på denna punkt kan därför noteras att Svenska kyrkans officiella teologi inte får genomslag i aktuell kyrkorätt.

I både praxis och kyrkoordning framkommer nämligen en tydlig hierarki. För biskopsvigning förutsätts alltså prästvigning – men inte diakonvigning. Därmed markeras en form av närmare relation mellan präster och biskopar. Så gott som alla biskopar har också haft prästtjänst och vet vad det innebär att vara präst. I flera funktioner är biskoparna och prästerna också likställda: det gäller mässan, de kyrkliga handlingarna – inklusive rätten att ge avlösning i bikten – och tystnadsplikten.

Även vad gäller olika ledningsfunktioner finns det avgörande skillnader mellan präster och diakoner relaterat till biskopsämbetet. För att kunna bli kyrkoherde eller församlingsherde är det en förutsättning att man är präst. Det är därför ett faktum att betydligt fler präster än diakoner är arbetsledare. I många fall kan en diakon vara arbetsledare, men däremot inte vara ledamot i ett kyrkoråd eller församlingsråd i kraft av sin tjänst. Det är vidare bara präster som kan utnämnas till kontraktsprostar – och på det sättet ha en närmare relation till biskopen.

I praxis framstår det därför som Svenska kyrkan har en del av ämbetet som är diakonens och en annan del av ämbetet som handlar om präst/biskop.

Inom de stora kyrkliga traditionerna – romersk-katolsk och ortodox – är det framför allt uppgifter inom kult och själavård som kyrkan genom biskopen delegerat till prästen. I svenskkyrklig tradition har delegationen varit större. Dels har förkunnelsen varit mer framträdande. Dels har även del i läroämbetet delegerats, vilket bland annat har kommit till uttryck i att präster suttit med i domkapitlet. Varje präst har i en mening ett eget läroansvar, och kyrkoherden har därtill ett särskilt tillsynsansvar avseende kyrkans tro, bekännelse och lära inom respektive pastorat. I internationell jämförelse har detta lett till att prästämbetet i Svenska kyrkan varit starkare och biskopsämbetet något svagare, och att ett större ansvar har lagts på prästen. Något läroansvar har emellertid över huvud taget inte delegerats till diakonatet.

Vad sker i vigningen?

En grundläggande fråga som aldrig ställs eller utreds i remissen är: Vad är en vigning? Vad sker i en diakonvigning, prästvigning respektive biskopsvigning med bön och handpåläggning? Några saker har vi redan pekat på. (1) Prästvigning är en förutsättning för biskopsvigning. (2) En präst har – till skillnad från diakoner – rätt att fira mässa och leda kyrkliga handlingar samt absolut tystnadsplikt. Till detta kommer (3) att en biskop – till skillnad från präster och diakoner – har möjlighet att viga såväl biskopar som präster och diakoner.

Diakonerna har däremot ingenting som är bundet till dem, som inte även präster och biskopar kan fullgöra. Merparten av de arbetsuppgifter en diakon har, kan också utföras av den som är lekman och inte vigd över huvud taget. (Man kan diskutera om det är en bra ordning, men den finns i realiteten.) Inom Svenska kyrkan kan vi klart och tydligt se att en diakon som blir präst får ett utökat ansvar och fler skyldigheter – men vad ges en präst som blir diakonvigd?

Utan att reda ut vad som egentligen sker i vigningen, kan man knappast besvara remissens frågeställningar. När det krävs en prästvigning för att bli biskopsvigd, följer detta såväl historisk som ekumenisk praxis bland flertalet samfund som har ett särskilt biskopsämbete. Och när en diakon blir prästvigd, följer detta också en ordning som finns i många andra kyrkor och som vi kan se i historien. Men om en präst skulle bli diakonvigd, finns, så vitt vi vet, inga prejudikat för detta historiskt eller i andra kyrkor. Vad är det egentligen som sker i en sådan vigning?

För att vigas till biskop ska kandidaten vara prästvigd, men det finns inget krav på att vederbörande ska vara diakonvigd. Biskopen kan alltså viga diakoner utan att själv vara diakonvigd. Betyder detta att den som är biskop också anses vara diakon och på så sätt kunna diakonviga? Hur kan biskopen annars förmedla något som vederbörande inte själv har del av – eller menar man att inget förmedlas?

Varje beslut kring kyrkans ämbete måste förankras i en vidare ekumenisk kontext. Detta har Svenska kyrkan förpliktigat sig till genom ingångna överenskommelser, och detta ekumeniska ansvarstagande har tydlig bäring på de frågor som remissen framställer: Om möjlighet ges till byte av uppdrag inom vigningstjänsten, hur påverkar det igenkännandet av Svenska kyrkans ämbete ur ett allmänkyrkligt perspektiv?

Allt detta är frågor som utredningen behandlar bristfälligt eller inte alls.

Funktionell ämbetssyn

Istället för att ta sin utgångspunkt i ämbetet och vigningen som sådana, baserar utredningen sig i stor utsträckning på resonemang om utbildning och anställning. Här blottläggs kanske det riktigt stora problemet: när utövandet av ämbetet bara blir en fråga om behörighet, då riskerar ämbetet att förstås som en funktion och därmed riskerar Svenska kyrkan att stadfästa en helt eller delvis funktionell ämbetssyn.

Även om det inte är svårt att hitta teologer i Svenska kyrkans historia som gett uttryck för en sådan ämbetssyn, så är det uppenbart att denna syn hittills inte har fått fäste i hennes grundläggande dokument och ordningar. Vigningen till biskop, präst eller diakon syftar till livslång tjänst. Att vara biskop, präst eller diakon är inte knutet till innehav av en tjänst: en präst som arbetar som lärare på en skola är lika mycket präst som den som har församlingstjänst, liksom en biskop inte upphör att vara biskop när vederbörande lägger ned staven. En präst som utför en diakonal tjänst blir för den skull inte en diakon, och den präst eller diakon som allvarligt skadar det anseende en präst eller diakon förväntas ha, kan inte fråntas ämbetet utan endast rätten att utöva det. ”Är man så är man”, skulle man sammanfattningsvis kunna säga, dvs. man blir inte biskop, präst eller diakon genom vad man gör, utan man gör något utifrån vad man är.

Redan formuleringen i biskopsbrevet 2014 – ”[n]är någon går in i ett nytt uppdrag finns inget tvång att lämna behörigheten i det tidigare uppdraget” – öppnar upp för en funktionell syn, som får fullt utlopp i den nu aktuella utredningen. När biskopsmötet liksom utredningen talar om ”behörighet” så innebär det en försnävning. Att vara biskop, präst eller diakon innebär inte främst att inneha en behörighet, utan om identitet. Denna identitet växer fram och fördjupas i en växelverkan mellan vad man är och vad man gör; det är både märkligt och vanskligt att ge möjlighet till byten fram och tillbaka inom vigningstjänsten.

En underliggande tanke tycks vara att det finns ett abstrakt kyrkans ämbete som tar sig tre olika former. Men ingen vigs till en sådan teoretisk ”kyrkans vigningstjänst” – man vigs till biskop, präst eller diakon. Dessa uppdrag är inte funktioner av något slags övergripande och fritt svävande ”vigningstjänst”.

En alternativ linje

Här finns som synes flera och stora oklarheter i den svenskkyrkliga ämbetsteologin. Mycket går tillbaka på tanken på en treledad vigningstjänst. Dragen till sin spets, som nu sker i remissen, får vi ett slags ämbetsteologins motsvarighet till modalismen. När den uppträder på 200-talet, menar man att Fadern, Sonen och Anden är olika uppenbarelsesätt (modi) för den ende Guden. Läran fördömdes år 261 men har återkommit. Tankefiguren är som synes en parallell till utredningens ämbetsteologi: bakom framträdandeformerna finns ett gudomligt väsen respektive ett kyrkans ämbete/vigningstjänst.

Reformationen ärvde nog tanken på ett ämbete från den senmedeltida teologin, där biskopsämbetet härleddes ur prästämbetet och de lägre vigningarna ledde fram till prästvigning. I ljuset av de ekumeniska dialogerna och den patristiska renässansen finns här både behov av och möjligheter till en nytolkning. Inom den romersk-katolska kyrkan innebar Andra vatikankonciliet ett slags återupptäckts och uppvärdering av biskopsämbetet. Också inom Svenska kyrkan har ämbetets teologi omvärderats inom ramen för den förnyade kyrkotanken. Det arbetet behöver fortsätta.

Kyrkan är en återspegling av den Treenige, och kyrkans ämbete är i sin tur en återspegling av kyrkans väsen. En teologiskt bärkraftig ämbetsteologi grundas i en hållbar ecklesiologi som bottnar i en trinitarisk vision.

En alternativ linje skulle kunna vara att se biskopen som innehavare av ämbetet i dess fullhet. Det finns alltså fortfarande ett ämbete – i biskopens person. Biskopen har sedan två händer: präster och diakoner. Detta sätt att resonera ligger nära Irenaeus bild av Treenigheten, men förutsätter också det som brukar kallas ”Faderns monarki”. Tanken på Faderns monarki betyder att Fadern i evigheten är ursprunget till Sonen, som Fadern föder, och till Anden, som utgår av Fadern. Gudomens enhet är därför inte i ett gudomligt väsen utan i en person. Detta medför att det finns ett slags hierarki inom treenigheten – därmed också i ämbetet.

Utredningens största brist är dess teologiska svaghet. Det är just dessa ecklesiologiska och trinitariska perspektiv som saknas. Med felaktiga premisser blir såväl frågeställningar som lösningsförslag felaktiga.

Behövs en reglering?

Till sist måste också den impertinenta frågan ställas om det över huvud taget behövs ytterligare regleringar? Under lång tid har i vår kyrka diakoner vigts till präster. Utredningen konstaterar att det finns ett trettiotal sådana personer idag. Uppenbarligen klarar den nuvarande regleringen i Kyrkoordningen att hantera dessa frågor. Dessa personer har blivit präster, med samma ansvar och skyldigheter som andra präster. Det som möjligen skilt dessa präster från andra är att de har dubbel utbildning, att de kanske har en annan blick och insikt i diakonala frågeställningar och att de fått del av en mer allmänkyrklig praxis att man innan prästvigning också har vigts till diakon.

Återkommande frågas i remissen varför det inte finns exempel på präster som blivit diakoner – man har nämligen inte kunnat hitta några sådana exempel vare sig i nutid eller i Svenska kyrkans historia. Läsaren av dessa rader kanske vet något sådant fall; både vi och kyrkokansliet är i så fall intresserade av att höra vem detta var och hur domkapitel och biskop hanterade det.

Från vår horisont tror vi inte att det finns något behov för präster att bli diakoner. Det finns många präster som arbetar med diakonala frågor inom ramen för sin tjänst. Likaså finns många församlingar som utannonserar sådana prästtjänster; ibland för att man inte har råd med en diakon men behöver någon som delvis arbetar med de frågorna och samtidigt kan ta hand om mässor och kyrkliga handlingar. Rent krasst kan också en präst söka en diakontjänst. Visserligen kan prästen inte tillträda tjänsten, men om församlingen omvandlar den till en prästtjänst med diakonal inriktning – utan att för den saken skulle ändra arbetsuppgifterna alls – så är det inga problem. Allt som en diakon får göra, får också en präst göra. För präster finns därför inga incitament att bli diakon.

Däremot finns krafter som kan dra i motsatt riktning. I många diakontjänster kan finnas viss förkunnelse och undervisning, men bara en präst kan förvalta sakramenten och handha de kyrkliga handlingarna. Och det är bara en präst som kan ha uppdragen som församlingsherde, kyrkoherde eller kontraktsprost. För en diakon kan därmed finnas tydliga incitament att bli präst.

Den enklaste vägen vore att konstatera att det inte finns något som hindrar att en präst också har diakonala uppgifter, och i sak inget som hindrar en församling att omvandla en diakontjänst till en prästtjänst med samma arbetsuppgifter. På det sättet kan promemorian om byte av uppdrag inom vigningstjänsten, med dess öppet funktionalistiska ämbetssyn, begravas i stillhet.

Vi fick en fråga kring melodin till ”Din död förkunnar vi”. Här följer det svar som Mikael Löwegren skrev. Eftersom frågan är av större intresse kommer svaret att bearbetas och utvidgas till en kommande artikel kring denna och andra frågor som är relaterade till denna acklamation.

I det missale som Pahlmblad & Ekenberg utifrån GO76 gav ut 1977 finns på sid. 79 en tonsättning av acklamationen ”Hans död förkunnar vi …”, den anges i en fotnot nederst på sidan vara komponerad av Eric Wreding (jag återkommer till honom). Man kan notera två saker vad gäller texten: dels att acklamationen inte introduceras genom ”mysterium fidei” (”trons mysterium”) av prästen utan bara följer direkt på Herrens egna ord, dels att formuleringen är ”hans död” och inte din ”din död”. 

I det pahlmbladska missalet 1988 (det s.k. Noteria-missalet), utifrån HB86, finns i samtliga nattvardsböner I-V (s. 291ff) acklamationen med, liksom den gör i själva HB (i nattvardsbön B är den dock satt inom parentes), nu med formuleringen ”Din död …”. Här finns i missalet, men inte i HB, prästens introduktion (satt inom parentes): ”Därför firar vi detta trons mysterium.” Såväl prästens parti som församlingsacklamationen finns med noter i nattvardsbönerna; på sid. 32 anges Erik (sic!) Wreding som kompositör till acklamationen; vem som tonsatt prästens parti framgår inte. 

Missalet 2008 (Glamsjö, Isacson & Löwegren; det s.k. Artos missale) har samma introduktion och samma acklamation. Introduktionen är inte satt inom parentes nu, däremot finns en annan parentes som möjliggör en kortare och en längre version av prästens parti: ”(Därför firar vi detta) trons mysterium.” Kompositör till acklamationen anges på sid. 39 vara Erik Wreding. Vi tog bara över det som stod i 1988 års upplaga. 

När mässboken 2018 var under utarbetande blev ju upphovsrättsfrågorna brännande. Jag fick kontakt med Eric Wreding, numera adlad och bosatt i Frankrike. Han inte bara gav sitt tillstånd till oss att använda hans melodi, han visste också att berätta historien. 1969 arbetade han som organist i Kristus Konungen i Göteborg och tonsatte på order av den egensinnige Monsignor van Pottelsbergher de la Potterie den då nya acklamationen bokstavligen fem minuter innan mässan skulle till att börja. Anders Ekenberg har för mig berättat det i ett senare skede var han som tonsatte prästens parti. Vi återgav texterna sådana de återfinns i HB17: ”Stort är trons mysterium — Din död …” och anger på sid. 46 kompositörerna: Eric (sic!) A. J. Wreding de Évora resp. Anders Ekenberg. 

Mikael Isacson och Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2019, s. 262-265.

Ett förslag om gemensam ordning för nattvardsgudstjänster inom Svenska kyrkan är ute på remiss. Kyrkokansliets rättsavdelning har efter biskopsmötets önskemål upprättat en promemoria som redovisar rättsläget samt föreslår vissa förändringar i kyrkoordningen (Ks 2019-0058). Förslaget innebär att kyrkohandboken skall användas för Måltidens moment i samtliga mässor som firas. Går det igenom innebär det stora förändringar av svenskkyrkligt gudstjänstliv.

Måltidens texter ännu en gång

Vi har tidigare uppmärksammat diskrepansen mellan kyrkohandbok och kyrkoordning vad gäller Måltidens texter (SPT 2018/22). I kyrkohandboken uttrycks att ”momenten i Måltiden ska följa kyrkohandbokens texter” (s. 14). Underförstått gäller detta även när högmässa/mässa inte firas som huvudgudstjänst. Problemet är att det i kyrkoordningen framgår att kyrkohandboken, texter såväl som anvisningar, bara är obligatorisk vid huvudgudstjänster och kyrkliga handlingar (KO 18 kap. 3 §). När begreppet huvudgudstjänst infördes 1974 blev den praktiska effekten en avreglering av alla andra gudstjänster och mässor. Dessa behöver inte – även om de firas på söndag förmiddag – följa handboken.

Fortsätt läsa ”Gemensam ordning för nattvardsgudstjänster? Ett förslag med stora förändringar”

Mikael Löwegren. Publicerad i Stina Fallberg Sundmark (red.) Kristen gudstjänst – en introduktion, Artos 2018, s. 103-135 .

Svenska kyrkans gudstjänstliv kännetecknas idag av stor pluralitet. Vilken typ av gudstjänst det är man firar, hur den gestaltas och vilken musik man använder skiftar i hög grad från församling till församling. Utvecklingen har de senaste decennierna huvudsakligen gått mot att varje lokal gemenskap formar sin egen liturgi. Det är en radikalt annorlunda situation jämfört med för några generationer sedan, då gudstjänsten var hårt reglerad också i detaljer.

Inte bara på liturgins område har Svenska kyrkan gått från en enhetskultur till dagens mångkulturella verklighet. Med början vid mitten av 1800-talet började det gamla enhetssamhället successivt att upplösas. Den principiella skilsmässan mellan kyrka och stat år 2000 markerade slutpunkten för en tusenårig historia av stor religiös enhetlighet. Ett synbart tecken på denna förändrade ställning är att då nya gudstjänstordningar antogs 2017 fick de namnet Kyrkohandbok för Svenska kyrkan; det tidigare Den svenska kyrkohandboken osynliggjorde de andra samfunden i Sverige.

Med kristendomens genomslag 900–1000 gjordes det som senare skulle bli riket Sverige till en del av den västliga katolska kyrkans internationella gemenskap. Dess latinska rit hade då sedan länge funnit sin utformning, och detta medeltid arv utgör ännu en bas för Svenska kyrkans gudstjänst. Reformationstidens strävanden från och med tidigt 1500-tal ställde Svenska kyrkan i en luthersk tradition, med reformer också av gudstjänstlivet. Den tidiga evangeliska gudstjänsten kan kallas för en försiktig omgestaltning av den ärvda mässan och dess bruk. Med tiden följde mer radikala omformningar.

I denna brytning mellan arvet och förändringarna uppstår Svenska kyrkan sådan hon framträder: en samtidigt evangelisk och katolsk kyrka. Vilken av dessa strömningar som mest betonats har skiftat och det har alltid pågått en viss kamp om denna kyrkas själ. I nyare tid har arvet från medeltid och reformationstid korsbefruktats med nya influenser från kontinenten och England och så småningom hela den världsvida kyrkan.

Läs fortsättningen här (pdf)

Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2019, s. 5-10, 37-42. Texten bygger till stor del på bearbetade delar av artikeln ”Gudstjänst i Svenska kyrkan” i Stina Fallberg Sundmark (red.) Kristen gudstjänst: en introduktion, Artos förlag 2018.

Svenska kyrkans anspråk på katolicitet kan inte skiljas från hennes mässfirande. Vill hon verkligen förstå sig själv som en evangelisk-katolsk kyrka, måste hon fira en evangelisk-katolsk gudstjänst. Eftersom katoliciteten har med helheten att göra är denna evangeliskt katolska liturgi med nödvändighet ekumenisk. Så kan vår kyrkas gudstjänstliv tjäna kyrkornas enhetssträvanden.ⁱ

I arbetet med överenskommelsen om interkommunion mellan Svenska kyrkan och Church of England 1922 blev den svenska mässan föremål för uppmärksamhet. Eric Esskildsen Yelverton gav 1920 ut sin studie The Mass in Sweden: Its Development from the Latin Rite from 1531 to 1917. Den publicerades av det ansedda Henry Bradshaw Society, ”founded in the year of Our Lord 1890 for the editing of rare liturgical texts”. Att Svenska kyrkan kunde göra anspråk på att ha en evangelisk mässa som stod i kontinuitet med det katolska arvet, och särskilt att den verkligen innehöll en konsekration av nattvardselementen, var en avgörande enhetsfaktor.ⁱⁱ

Fortsätt läsa ””Vi har del i den västliga kristenhetens liturgiska arv” Om Svenska kyrkans evangelisk-katolska gudstjänst”

Mikael Isacson och Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2018, s. 745-749.

Många präster och musiker är osäkra på vad man får och inte får göra enligt den nya handboken. Det finns i kyrkohandboken 2017 en mängd olika alternativ till varje enskilt moment och vilka moment som måste vara med skiftar dessutom. Samtidigt finns en uttalad vilja till större lojalitet mot handboken. Frågan vad som skulle kunna vara ett handboksbrott, det vill säga avsteg från kyrkohandboken som domkapitlet inte skulle tolerera och som en präst skulle kunna bli anmäld för, är knappast överspelad.

I en tidigare artikel har vi därför diskuterat begreppen ”huvudgudstjänst” och ”måltidens texter” (SPT 22/2018). Vi visade då att handboken är tvingande för huvudgudstjänsten och de kyrkliga handlingarna, men inte för andra gudstjänster – inte ens om de firas som mässa på söndag förmiddag. I denna artikel vill vi uppmärksamma vissa mer detaljerade saker, framförallt hur vissa av kyrkohandbokens anvisningar rimligen ska förstås.

Vi behöver då hålla i minnet att det har skett en stor förändring i Svenska kyrkans gudstjänstliv. HB 1942 hade få alternativ och gudstjänsten förväntades i princip vara likadan över hela landet oavsett kyrka. HB 2017 är däremot konstruerad för att gudstjänsten ska kunna gestaltas lokalt och därmed inte se likadan ut överallt. Den lämnar därmed större frihet till präst och församling – vilket också rimligen får konsekvenser för hur anvisningarna bör tolkas.

”Kan” är ett förrädiskt ord

Anvisningarna i HB 1942 angav, ofta i detalj, hur gudstjänsten skulle gestaltas, till exempel ”Prästen knäböjer vid altaret och beder: … Församlingen faller på knä eller böjer sig ned” (syndabekännelsen). Instruktionerna i HB 2017 innehåller däremot inte sällan det lilla ordet ”kan”. Det används också på ett flertal ställen i HB 1986, så det är inget nytt. Men ordet är förrädiskt eftersom betydelsen kan skifta högst markant; vad som faktiskt avses är därför ofta otydligt.

Fortsätt läsa ”Handbokens anvisningar och handboksbrott. Några reflektioner för att försöka förstå HB 2017”