Det viktigaste med livesändning högmässa är inte att ”kommunicera”

Mikael Löwegren. Publicerad i Kyrkans tidnings webbupplaga 2021-02-09.

Nöden har tvingat fram en digitalisering av gudstjänstlivet. Många debatterar och diskuterar det vi just nu är med om. De nödvändiga val som måste göras i det lokala sammanhanget tydliggör olika tendenser som funnits länge i Svenska kyrkan, och skiljelinjerna framstår klarare.

Eva Cronsioe bidrar till detta klargörande med sin debattartikel (KT nr 3/2021). I en replik till Jonas Eek ställer hon två gånger frågan: ”Vad ska Svenska kyrkan sända ut, för vem och varför?” Det är relevanta frågor som är nödvändiga att ställa.

Hennes eget svar på vad, vem och varför formulerar hon som att ”det handlar om att göra så bra TV som möjligt med de resurser som står till buds – för att i sann public service-anda göra gudstjänstens centrala värden så tillgängliga som möjligt för människor som frågar efter dem. Och förhoppningsvis även för dem som inte vanligtvis går i kyrkan … 

Med denna utgångspunkt ifrågasätter Cronsioe att livesändning skulle vara något avgörande. Utifrån sina erfarenheter som präst och före detta tv-producent skriver hon: ”Det är inte livesändning eller förinspelat som är den avgörande skillnaden, utan i vad mån man lyckas ’gå genom rutan’ och väcka intresse och engagemang hos den som sitter framför tv:n.”

Om utgångspunkten däremot är att en viss sändning i första hand är ett substitut för dem som annars skulle firat högmässa men nu inte kan komma till kyrkorummet, måste man dra andra slutsatser.

I den kyrka där jag tjänstgör har vi valt att möta den senaste tidens utmaningar för det ordinarie gudstjänstfirandet på två sätt. Dels firar vi en daglig enkel läst mässa med upp till åtta deltagare inklusive prästen och med föranmälan; detta för att möjliggöra för så många som möjligt att åtminstone en gång i veckan få kommunicera i kyrkan. Dels får på söndagarna åtta personer representera församlingen i en livesänd högmässa med förlängd kommunion: efter sändningens slut kan de som firat mässan i realtid via skärmen komma till det som är deras hemmakyrka och ta emot sakramentet.

Det handlar om att hjälpa den gudstjänstfirande församlingen att hålla fast vid kyrkogångsseden. Alltså att rent konkret ta på sig jacka och skor och gå till den lokala kyrka som man känner till ­– samma kyrka som man nyss sett i bild. På detta sätt kan de troende fortsätta att helga söndagen som den särskilda gudstjänstdagen för oss kristna.

Naturligtvis kan man även ha också andra sändningar som är förinspelade och klippta. Vi lade själva ut ett par sådana från vår kyrka på julafton. Målgruppen kan då delvis vara en annan, vilket förändrar förutsättningarna för produktionen. Dessa andakter har ett annat syfte än söndagssändningarna och är framförallt inte kopplade till mässfirande.

I mässan är vi alla deltagare i ett pågående skeende, och vi deltar i det med hela vårt jag: kropp, själ och ande. Med det undantagstillstånd vi befinner oss i blir det av nödtvång lite halvdant: under en del av gudstjänsten för de flesta på distans och medierat via internet. Så långt det låter sig göras är det dock att vara i ett gemensamt ”nu”. Bättre haltande på det sätt som går än inte alls.
”Men kanske handlar det allra mest om hur vi uppfattar uppgiften – och om vi verkligen vill kliva fram och kommunicera” skriver Cronsioe – och slår huvudet på spiken. Om uppgiften i mässan vore att gå genom rutan och skapa kontakt, då skulle det räcka med det föreslagna receptet: ”ett levande ansikte, en stadig blick, en klar tanke och ett varmt hjärta.”

Här går, uppfattar jag, en helt avgörande skiljelinje mellan å ena sidan en budskapsorienterad syn på gudstjänsten och å andra sidan en sakramental.
Man kan ju fråga sig vad det tillför att delta i något live. Varför det är så angeläget att se sitt fotbollslag spela att man tar sig till stadion fastän man kan se sammandraget i efterhand med de bästa chanserna, målen och missarna? Eller hur kommer det sig att det blivit så populärt med teater- och operaföreställningar som direktsänds och kan ses på den lokala biografen? Eller varför går människor på konsert när all musik redan finns att tillgå på Spotify?
Det gemensamma med matchen och musiken är att de egentligen bara finns när de pågår i nuet. Man vet därför som åskådare och åhörare inte hur det kommer att sluta, om det bär eller brister. Det är väl just detta som avses med begreppet ”levande musik”?

Nej, jag vill med livesända högmässa inte kommunicera, annat än när jag predikar: jag vill fira Herrens måltid med mitt folk. Egentligen haltar mina bilder och exempel ovan. Vi är i mässan inte åskådare till en match eller åhörare till ett musikstycke – vi är medagerande och aktiva deltagare. Inför vår Herre är vi alla medspelare.

Rulla till toppen