Handboken: Alla översättningar lämpar sig inte i liturgin

Kyrkans Tidnings webbupplaga 27 maj 2016.

Ärkebiskopen har svarat på Svenska Akademiens remissvar på förslaget till ny kyrkohandbok. I hennes svar – inte minst i resonemanget hur välsignelsen ska formuleras – kan man få intrycket, att det är nödvändigt att förslaget följer de ordalydelser som finns i Bibel 2000 och att det är bibelkommissionen som bestämt hur delar av förslaget ska vara. Så är inte fallet, vilket också tydligt framgår i handboksförslaget.

I direktiven till arbetet med kyrkohandboken framgår att man ska anpassa den till Bibel 2000. Detta är helt rimligt vad gäller längre bibeltexter, där det klart framgår att det är en bibelläsning i strikt mening. Men det är knappast självklart att de liturgiska moment som hämtar sin inspiration eller större delen av sin ordalydelse från ett bibelställe också ska hämtas från en bestämd bibelöversättning. I kommentardelen heter det: ”Däremot finns historiskt inget givet samband mellan liturgisk text och särskilda bibelöversättningar. Böner och andra gudstjänsttexter har förhållit sig förhållandevis fria till den eller de översättningar som vid en viss tid varit allmänt använda” (s. 23).

I kommentardelen till förslaget 2012 – till vilken man hänvisas för att få reda på vilka överväganden som gjorts med anledning av Bibel 2000 – står det också att ”[b]ibelkommissionens uppdrag avseende bibelöversättning var … ett annat än kyrkohandboksrevisions avseende kyrkohandboken” och att man i revisionsarbetet även måste relatera till liturgiska och musikaliska avvägningar. (s. 27) I korthet: Alla översättningar – även om de är troliga eller rimliga utifrån grundtexten – är inte lämpliga i liturgin. Där finns också andra avvägningar som måste göras. Låt mig ge tre exempel:

Gloria/lovsången är traditionellt formulerad i anslutning till Luk 2:14. I Bibel 2000:s översättning talas det om ”åt dem han har utvalt”. Handboksförslaget har trots det, i anslutning till nuvarande handbok, valt ”Ära åt Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar”. Man har bland annat bedömt att formuleringen i Bibel 2000 är för exkluderande för att kunna användas i liturgin och att den kan tolkas som uttryck för en predestinationstanke. (Kommentar till HBF 2012, s. 26–27, 76–77.)

Instiftelseorden används i varje nattvardsbön. En van bibelläsare kan enkelt se att de är utformade utifrån bibeltexten, men också att de inte följer någon av de fyra bibeltexterna som finns (Matt 26:26–29, Mark 13:22–25, Luk 22:14–23 och 1 Kor 11:23–25). I Luk och 1 Kor, men inte i Matt och Mark, finns orden ”till minne av mig” i Bibel 2000. Trots det väljer handboksförslaget att bevara nuvarande handboks formulering ”till min åminnelse”; samma ordalydelse finns i 1917 års bibelöversättning. Det innebär inte ett underkännande av översättningen i Bibel 2000, utan bara att man gör bedömningen att den översättningen inte är tillämplig i liturgin. ”Nattvarden är inte endast ett ’minne av’ något som skett utan en handling som aktualiseras och blir närvarande” (a.a. s. 92). ”Åminnelse” är därför i det liturgiska sammanhanget ett bättre ordval enligt handbokskommittén.

Herrens bön följer inte heller Bibel 2000:s text. Till att börja med finns den avslutande doxologin med i kyrkohandboken (Ditt är riket etc.). Den återfinns som bekant överhuvudtaget inte i bibeltexten (Matt 6:9–13). Doxologin fanns för övrigt inte i kyrkohandboken förrän 1811. Men även den så kallade brödbönen är ändrad. I Bibel 2000 lyder den ”Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer”, medan handboksförslaget följer den ekumeniska översättningen ”Ge oss i dag det bröd vi behöver”. Det är så självklart att det knappast kommenteras i handboksarbetet. Bakgrunden till den senare formuleringen var ju att bibelkommissions översättning inte ansågs vara lämplig för liturgin: den gav inte utrymme för kyrkans traditionella utläggningar av brödbönen. Utifrån ett ekumeniskt samarbete, gjordes därför en ny översättning som både är exegetiskt rimlig och liturgiskt lämplig. (För vidare läsning se Anders Ekenberg, Låt oss be och bekänna, 1996; finns på www.skr.org).

Exemplen ovan visar att man i handboksarbetet inte har sett sig tvungen att använda de formuleringar som finns i Bibel 2000. Frågan måste bedömas från fall till fall. När det kommer till välsignelsen kan man även där konstatera att handboksförslaget faktiskt inte följer översättningen i Bibel 2000. Där står nämligen ”… välsignar dig …” (4 Mos 6:24), medan välsignelsen i HBF riktas till ”er” eller till ”oss”. Bibelkommissionen har naturligtvis välgrundade skäl för den svenska översättning som är vald. Men det innebär inte med nödvändighet att den ordalydelsen också är lämplig i liturgin. För det krävs ytterligare skäl. För nog är det skillnad på indikativ (välsignar) och optativ (välsigne). Och kyrkans liturgi är visserligen baserad på Bibeln, men inte på en särskild bibelöversättning.

Rulla till toppen