Handbokens anvisningar och handboksbrott. Några reflektioner för att försöka förstå HB 2017

Mikael Isacson och Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2018, s. 745-749.

Många präster och musiker är osäkra på vad man får och inte får göra enligt den nya handboken. Det finns i kyrkohandboken 2017 en mängd olika alternativ till varje enskilt moment och vilka moment som måste vara med skiftar dessutom. Samtidigt finns en uttalad vilja till större lojalitet mot handboken. Frågan vad som skulle kunna vara ett handboksbrott, det vill säga avsteg från kyrkohandboken som domkapitlet inte skulle tolerera och som en präst skulle kunna bli anmäld för, är knappast överspelad.

I en tidigare artikel har vi därför diskuterat begreppen ”huvudgudstjänst” och ”måltidens texter” (SPT 22/2018). Vi visade då att handboken är tvingande för huvudgudstjänsten och de kyrkliga handlingarna, men inte för andra gudstjänster – inte ens om de firas som mässa på söndag förmiddag. I denna artikel vill vi uppmärksamma vissa mer detaljerade saker, framförallt hur vissa av kyrkohandbokens anvisningar rimligen ska förstås.

Vi behöver då hålla i minnet att det har skett en stor förändring i Svenska kyrkans gudstjänstliv. HB 1942 hade få alternativ och gudstjänsten förväntades i princip vara likadan över hela landet oavsett kyrka. HB 2017 är däremot konstruerad för att gudstjänsten ska kunna gestaltas lokalt och därmed inte se likadan ut överallt. Den lämnar därmed större frihet till präst och församling – vilket också rimligen får konsekvenser för hur anvisningarna bör tolkas.

”Kan” är ett förrädiskt ord

Anvisningarna i HB 1942 angav, ofta i detalj, hur gudstjänsten skulle gestaltas, till exempel ”Prästen knäböjer vid altaret och beder: … Församlingen faller på knä eller böjer sig ned” (syndabekännelsen). Instruktionerna i HB 2017 innehåller däremot inte sällan det lilla ordet ”kan”. Det används också på ett flertal ställen i HB 1986, så det är inget nytt. Men ordet är förrädiskt eftersom betydelsen kan skifta högst markant; vad som faktiskt avses är därför ofta otydligt.

Ett första bruk av ordet ”kan” i handboken är när det är tillåtet att använda sig av en alternativ variant till den föreskrivna huvudordningen. Det framgår till exempel att trosbekännelsen kan ersättas av en trinitarisk psalm (HB s. 20, 24). Normalordningen är att den apostoliska eller nicenska trosbekännelsen används, men det finns en alternativ ordning som också är tillåten. Att helt utelämna trosbekännelsen eller att ersätta den med en egenskriven bekännelse är däremot inte möjligt. Det finns bara två möjligheter: trosbekännelse eller trospsalm. ”Kan” i denna typ av anvisningar kallar vi tillåtelse-kan. (Värt att notera är dock att den alternativa ordningen kan vara det normala i en församling. Det finns inget som hindrar en präst att konsekvent använda en trinitarisk psalm på trosbekännelsens plats.)

Ett andra bruk av ”kan” är att markera en möjlighet eller ge förslag till inspiration. I mässans samling står: ”Procession kan förekomma. Nattvardsgåvorna kan bäras fram” (HB s. 31, vår kurs.). Betydelsen är här inte att procession är ”tillåten”. Det skulle nämligen innebära att processioner vore förbjudna vid alla andra tillfällen i gudstjänsten – och i så fall skulle det vara ett handboksbrott att ha en evangelieprocession eftersom en sådan inte omnämns i HB. En sådan tolkning faller på sin egen orimlighet. Snarare markerar anvisningen att procession är en möjlighet i mässans början, liksom att bära fram nattvardsgåvorna. Men det finns inget som hindrar att man väntar med att bära fram bröd, vin och vatten tills offertoriet, även om det inte anges specifikt i handboken. ”Kan” i denna typ av instruktioner kallar vi möjlighets-kan.

En specialvariant av detta möjlighets-kan är när det markeras att vissa saker kan sjungas, till exempel textläsningarnas avslutningar eller nattvardsbönens församlingsacklamation. De finns där för att sätta strålkastarljuset på en möjlighet, som handboken särskilt vill uppmärksamma. Alla sångbara moment är nämligen inte försedda med sådana här instruktioner (kyrie, gloria etc.). Här handlar det nog om att melodierna till just dessa texter är nya i kyrkohandboken (även om de tidigare funnits med i exempelvis Noterias och Artos Missale). Markeringen att vissa moment ”kan sjungas” utesluter heller inte att även andra moment också kan sjungas, även om inga noter finns i handboken, till exempel nattvardsbönens avslutande Amen.

Gråzonen

Problemet uppstår när det inte är tydligt om ”kan” i en anvisning är ett tillåtelse-kan eller ett möjlighets-kan. Inte minst när det står att någon ”kan säga” någonting eller när ett moment ”kan” inledas/avslutas med vissa ord. Innebär detta att det bara finns två alternativ: att använda den formulering som finns i handboken eller att vara tyst (tillåtelse-kan)? Eller innebär det att det finns tre alternativ: att använda handbokens formulering, att använda en egen formulering eller att vara tyst (möjlighets-kan)?

I ett fåtal fall finns en klar vägledning, till exempel när det står att prästen kan använda ”följande eller liknande ord” eller liknande formulering. Då är det helt klart att det är ett möjlighets-kan med sina tre alternativ. Så är fallet till exempel vid bön när kollekt bärs fram (bön över gåvorna) eller växelläsningen vid brödsbrytelsen.

I andra fall är det inte lika tydligt. Vid anvisningarna för evangelieläsningen anges tre gånger att man ”kan” något. Läsningen kan inledas: ”Upplyft/öppna era hjärtan till/för Gud och hör dagens heliga evangelium. Så står skrivet i …”. Och den kan avslutas: ”Så lyder det heliga evangeliet.” Det anges därtill att såväl inledning som avslutning kan sjungas.

Spontant skulle många säkert tolka de två första som tillåtelse-kan (antingen använder man formuleringen för inledning/avslutning eller så använder man ingenting) och det sista som ett möjlighets-kan. En sådan tolkning har dock knappast något stöd i handbokens text, däremot i praxis. Inledningen och avslutningen används i stora delar av Svenska kyrkan och få församlingar/präster har egna varianter.

Samma anvisningar finns vid såväl GT-läsningens som epistelns inledning och avslutning: även där kan man säga på ett visst sätt. I detta fall finns däremot ingen etablerad praxis hur man inleder. Det är därför mer rimligt att se just dessa ”kan” som förslag från kyrkohandbokens sida på hur man kan säga. Detsamma gäller till exempel anvisningen före Herrens bön: ”kan inledas med följande ord:”. Här, och vid liknande formuleringar i anvisningarna, är det rimligt att tänka sig att prästen har tre alternativ: denna fras, annan ordalydelse som inte finns i handboken eller ingenting alls.

Trons mysterium

Vid åtminstone två ställen i handboken får dessa oklarheter avgörande betydelse.

(1) I handboken anges: ”Prästen kan efter instiftelseorden säga: Stort är trons mysterium” (s. 101). Frågan om det ska lyda ”Stort är trons mysterium”, ”Trons mysterium” eller ”Detta är trons mysterium” har varit föremål för diskussion i handboksarbetet. Det motionerades också i kyrkomötet att alla tre formuleringarna skulle finnas med i handboken; motionen avslogs dock. Frågan är om det spelar någon roll. Handboken är inte en lagtext, där man kan förvänta sig att brukarna känner till de förarbeten som ledde fram till bestämmelserna. Handboken har mer karaktären av kokbok, där man måste ha viss känsla för att kunna följa receptet samtidigt som alla väsentliga anvisningar måste vara utskrivna. Prästen skall kunna förlita sig på det som står i handboken.

Anvisningen här påminner om exempelvis introduktionen till Herrens bön och har samma karaktär som inledningen till episteln, det vill säga att det inte finns någon etablerad praxis. Då finns det, så vitt vi ser det, bara två vägar att gå. Antingen får man betrakta dessa fall som tillåtelse-kan, och därmed måste en präst strikt hålla sig till formuleringen i handboken och alltså alltid inleda Herrens bön med orden ”Vi ber tillsammans den bön som Jesus Kristus själv har lärt oss”, alternativt helt avstå från en sådan inledande formulering. Eller så får man betrakta dem som möjlighets-kan, där en präst kan förhålla sig fritt till dessa formuleringar och agera efter eget huvud. Och för de flesta ter sig nog Trons mysterium eller Detta är trons mysterium som likvärda alternativ till Stort är trons mysterium.

(2) På ett liknande sätt förhåller det sig i konfirmationsordningen, där det står att ”Trosbekännelsen kan avslutas på följande sätt: Detta är den tro som vi är döpta till i Kristi världsvida kyrka. I den får vi leva och dö för att uppstå till evigt liv.” Även här torde en präst kunna förhålla sig fritt, och till exempel låta trosbekännelsen följas av den traditionella konfirmationsfrågan. Annars måste man rimligen argumentera för att GT-läsningen – i den mån den introduceras – alltid ska inledas med ”Vi lyssnar till den gammaltestamentliga läsningen från/som är hämtad från …”. Tolkningen av ordet i ”Trosbekännelsen kan avslutas på följande sätt”, bör inte skilja sig från tolkningen i ”Läsningen kan inledas med orden”. Antingen är båda tillåtelse-kan eller båda möjlighets-kan.

Fler anvisningar med det lilla ordet ”kan” skulle kunna beröras, men detta får räcka som exempel.

Handbokens anvisningar – en bokstavlig läsning

En annan fråga är hur bokstavligt andra av kyrkohandbokens anvisningar ska uppfattas. Vissa av dem framstår som dåligt genomtänkta, alternativt som rena korrekturfel. En bokstavlig tolkning framstår inte som rimlig.

När dop infogas i Gudstjänst/Mässa/Högmässa lämnar kyrkohandboken två förslag på gudstjänstordning (s. 199). Dessa är rimligen att uppfatta som just förslag, det vill säga att man kan göra på annat sätt. När dopet sker i gudstjänstens inledning föreslås: ”1. Ordning för dopgudstjänst följs till och med Välkomnande (och överlämnande av dopljus). 2. Psalm. 3. Gudstjänsten fortsätter enligt ordning för Högmässa eller Mässa/Gudstjänst, men med färre bibelläsningar. Trosbekännelsen, som ingår i punkt 1 ovan, utgår här. I förbönen infogas bön för nydöpta (och deras familjer).”

På vissa punkter är förslaget glasklart: Hur gudstjänsten börjar och hur långt man använder dopordningen, att man inte dubblerar trosbekännelsen och att bön för nydöpta infogas i förbönen. Men på andra punkter reser sig många frågor: Vilket moment i högmässa/mässa/gudstjänst ska vara det första? Klockringningen? Första psalmen? I Faderns och Sonens …? Är avsikten att man inte ska dubblera moment och därmed gå på inledningsorden/syndabekännelsen? Eller kan man helt tänka sig att skippa Samlingen och gå direkt på bibelläsningarna? Och hur många ska de vara? Kan man nöja sig med en enda även i högmässan om det är dop, trots att det är föreskrivet tre? Och hur förhåller sig detta till bestämmelserna för hur en huvudgudstjänst ska vara utformad i kyrkohandboken – kan man avstå från vissa obligatoriska moment om dopet infogas (och vill man inte ha klockringning två gånger, så måste man ju just detta)?

Liknande problem finns när dopet infogas i Ordets gudstjänst: ”1. Ordning för Högmässa eller Mässa/Gudstjänst följs till och med Predikan, men med färre bibelläsningar. 2. Psalm. 3. Ordning för dopgudstjänst följs därefter till och med Välkomnande (och överlämnande av dopljus). 4. Psalm. 5. Gudstjänsten fortsätter från Förbön enligt ordning för Högmässa eller Mässa/Gudstjänst. I förbönen infogas bön för nydöpta (och deras familjer).”

Hur är det här med antalet läsningar om dopet firas i en huvudgudstjänst? Under punkt 3 måste man även denna gång ställa sig frågan vilket moment som är det första som ska användas från dopgudstjänsten: är det klockringningen, psalmen, I Faderns och Sonens …, eller något annat? Och så vidare.

En bokstavlig läsning leder i båda förslagen till att klockringning – som är första moment i såväl högmässa/mässa/gudstjänst som dopgudstjänst – skulle förekomma två gånger, i början såväl som i mitten av gudstjänsten. Och det är knappast vad som är avsikten. I HB 1986 – för att ha något att jämföra med – så var det mycket tydligare vilka moment som tas med (HB 1986, s. 165). (Instruktionerna för hur konfirmation kan infogas i huvudgudstjänst och hur vigsel respektive begravning kan firas med mässa är i kyrkohandboken däremot tydligare.)

I många andra passager blir också en bokstavlig läsning orimlig, till exempel avskedstagandet i samband med begravning som då måste ske vid graven om gudstjänsten avslutas där, eller prefationen för begravning som då inte kan brukas i en huvudgudstjänst på Alla själars dag. Det sagda får räcka som exemplifieringar.

Att lägga till moment

Ytterligare en fråga är hur mycket man får lägga till i en gudstjänst/mässa/högmässa som är huvudgudstjänst? På den frågan finns knappast något entydigt svar. Kyrkohandbokens ordning för huvudgudstjänst anger ju vilka moment som ska vara med, det vill säga vilka moment som inte får uteslutas. Så vitt vi vet har handboksarbetet över huvud taget inte behandlat frågan om – och i sådana fall hur – man kan lägga till fler moment.

Samtidigt finns vissa tillägg till gudstjänstordningen som är allmänt accepterade. Hit hör inte minst körsång. I handboken finns inga anvisningar om när det är lämpligt med körsång. Vår erfarenhet är att präster och musiker lägger sådant där de tycker att det fungerar bäst. Även sång under kommunionen, och kanske även efter kommunionen, torde vara vanligt i de flesta kyrkor. Inte heller det finns angivet i handboken, inte ens med ett ”kan”, men är dock allmänt accepterade i praxis på såväl församlings- som stiftsnivå.

Men hur är det med böner? Kan prästen eller församlingen utan vidare lägga till egna böner i gudstjänstordningen, exempelvis att välsigna olja för de sjukas smörjelse efter nattvardsbönen? Eller är det att betrakta som en alternativ gudstjänstordning som kräver anmälan till domkapitlet enligt Kyrkoordningen 18 kap. 6 §? Och hur är det om man skulle vilja ha en barnsamling med en predikan för barnen mellan Samlingen och den första bibelläsningen – kräver det också en anmälan, eller är det bara ett inskott som är accepterat? Kyrkohandboken ger inga svar. Praxis tycks dock ge vid handen att präst och församling är fri att göra många tillägg till huvudgudstjänstens ordning, så länge ordningen följs och domkapitlet inte bedömer att det strider mot Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse.

Enskilda ord och fraser

Slutligen finns anledning att fundera kring enskilda ord och fraser i handbokens texter. Måste man använda ordet ”bägare” istället för ”kalk”? Måste man sjunga ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor som Gud älskar”? I en bemärkelse är svaret naturligtvis jakande – om det är huvudgudstjänst. Där finns ett krav att använda kyrkohandboken. Samtidigt måste man se proportionerna i detta. Att istället, som i HB 1986, använda ”kalk” eller ”som han älskar” är inte något som är ett avsteg från Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse.

För många präster kan det också – åtminstone när man varit i tjänst åtskilliga år – vara svårt att lära om formuleringar som man helst ber ur minnet och utan att ha blicken i mässboken. Själva kan vi dra oss till minnes präster under vår studietid som långt efter att HB 1986 kommit i bruk delade ut ”Kristi lekamen” – och inte ”Kristi kropp”. Det var knappast någon skada skedd därmed. För oss som kom efter var det däremot naturligt att säga ”Kristi kropp”.

För att återkomma till liknelsen av handboken som en kokbok och inte som en lagbok, så behöver man inse att knappast någon präst – inte heller vi – helt och fullt följer handbokens exakta formuleringar. Många av oss gör mindre eller större förändringar av enskilda ordalydelser, kanske utan att ens lägga märke till det. Lyssnar man noga till en präst under en högmässa och sitter med handbokens text framför sig, kommer man alltid att hitta avsteg från kyrkohandbokens ordalydelse, även där handboken inte avsett det. Ibland sker det med vett och vilja, ibland av andra skäl – vanans makt, ouppmärksamhet, villrådighet …

Kyrkoledningen behöver också inse att om man konstruerar en kyrkohandbok som i så många avseenden ska vara lokalt utformad, så kommer också prästers trohet mot de enskilda formuleringarna att minska. Om man kan välja vilka moment som tas med och dessa olika moment dessutom finns i en mängd varianter, varför skulle man inte kunna välja hur de enskilda formuleringarna ska låta?

Rulla till toppen