Högmässan är kyrkolivets centrum. Att leva med en sakramental grundsyn under pandemin

Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk kyrkotidning 2020, s. 342–345.

När jag sitter i prästgårdens arbetsrum och lägger sista handen vid denna artikel kommer beskedet från regeringen att de sista restriktionerna för allmänna sammankomster med anledning av Coronautbrottet kommer att lyftas den 29 september. Naturligtvis är det en stor glädje och lättnad men det kommer knappast att vara som att vrida på en strömbrytare och allt fungerar igen. Vägen tillbaka ser ut att bli lång och bitvis svår.

Ännu så länge går det inte att överblicka eller sammanfatta erfarenheterna av att vara kyrka under pandemin. Vad som här följer är reflektioner medan vi ännu är på väg.

Gudstjänsten konstituerar kyrkan

Laurentiistiftelsen är ett svenskkyrkligt studenthem med egen kyrka i Lund. Själv har jag varit föreståndare för Stiftelsen och präst i S:t Laurentii kyrka i ganska exakt ett år. Här har studenter och andra samlats till mässa och tidegärd sedan 1950. Det är ganska speciell församlingsbildning inom Svenska kyrkan där det bara är föreståndaren, som skall vara präst i Svenska kyrkan, som har en anställning. Det rika församlingslivet bärs därför nästan uteslutande av ideella insatser av de boende och gudstjänstfirarna.

På Laurentiistiftelsen var aldrig frågan om vi skulle fortsätta med mässan och tidegärden utan hur. Några grundövertygelser styrde våra val och överväganden. De kan sägas finnas formulerade i inledning till kapitlet om Svenska kyrkans gudstjänstliv i Kyrkoordningen (KO): ”Gudstjänsten är kyrkolivets centrum, där församlingen möter Gud i Ordet och sakramenten. Kyrkans dag för huvudgudstjänster är söndagen, eftersom Jesus Kristus uppstod på söndagen, Herrens dag. Gudstjänsten är hela församlingens gåva och uppgift. Alla i församlingen är kallade att delta i gudstjänsten …”

1. Gudstjänsten är kyrkolivets centrum. Den evangeliska traditionens magna charta, Augsburgska bekännelsen definierar den sanna kyrkan som ”de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” (art. V). Den fullödiga gudstjänsten framför alla andra med evangelieförkunnelse och sakramentsförvaltning är (hög)mässan. Mässans firande har därför en konstitutiv karaktär för kyrkans existens. Eller med Henri de Lubacs ord: ”Kyrkan gör eukaristin, och eukaristin gör kyrkan.” Om nattvardsfirandet upphör, upphör i någon mening kyrkan att existera som kyrka.

2. Kyrkans dag för huvudgudstjänster är söndagen. Det handlar dels om de teologiska skäl som KO anger: söndagen är som uppståndelsedagen för oss kristna en alldeles särskild dag. Men det fanns för oss förra hösten även pastorala skäl: att hjälpa de troende att i görligaste mån fortsätta med sin kyrkogång. Det är bara alltför lätt att tappa de goda vanorna, med långtgående konsekvenser på andra sidan pandemin för såväl den enskilde som församlingen.

3. Gudstjänsten är hela församlingens gåva och uppgift. Kyrkan är ett gudstjänstfirande folk, och prästens uppgift är inte att ensam fira liturgin utan att leda det som är allas bön och tillbedjan. Även då inte alla kan, vill eller vågar komma till kyrkan måste denna gudstjänstens offentliga och gemensamma karaktär värnas så långt möjligt. När restriktionerna var som snävast och vi bara kunde vara åtta deltagare, var det avgörande för oss att sex personer fick med och fira mässan utan att ha en särskild uppgift. Utöver prästen var det en ministrant som förberedde och agerade i gudstjänsten.

Under 1900-talet har det i Svenska kyrkan växt fram en djupare förståelse av eukaristin. Den förnyade liturgivetenskapliga forskningen och en fördjupad ekumenisk dialog har hjälpt oss att återerövra vårt katolska arv på den här och flera andra punkter. Många församlingar har åter börjat fira mässa varje söndag som normal ordning, och för en hel del svenskkyrkliga är det en naturlig del av det andliga livet att kommunicera varje vecka. De insikter som Svenska kyrkan fått, kom under pandemin att prövas. Att under en kortare period, säg några veckor, upphöra med nattvardsfirandet skulle nog låtit sig göras. Men att lägga ner mässan under oöverskådlig tid sänder tydligt signalen att eukaristin när allt kommer till allt inte är kyrkolivets centrum.

Restriktioner skall följas – varken mer eller mindre

Om den ena utgångspunkten var mässans konstitutiva karaktär, söndagens teologiska och pastorala betydelse och gudstjänsten som hela församlingens gemensamma firande, var den andra att gällande restriktioner skall följas – varken mer eller mindre.

Det finns naturligtvis principiellt viktiga frågor som rör inskränkningar i mötes- och religionsfriheten där det inte är självklart att kyrkorna i Sverige borde ha gett med sig. Se exempelvis Andreas Stenkar Karlgren, Per Eriksson och Johan Sundeen ”Orimligt att bara åtta får fira gudstjänst”, SvD 2021-04-29. Denna artikel är dock inte platsen att ytterligare diskutera den frågan.

Myndigheterna har att värna liv och hälsa och utgör en del av den överhet varje människa skall underordna sig (Rom 13:1–10). Viktigt för oss var också att avvägningarna och besluten baseras på en sakkunskap som vi själva inte besatt. De bedömningar som medicinsk expertis gör och de råd och riktlinjer som ansvariga utfärdar har också kyrkan att följa.

Däremot fanns ingen anledning att gå längre i nedstängningar och begränsningar. Vi hade som redan sagts inte tillräcklig kunskap att själv göra medicinska bedömningar. Den gyllne medelvägen blev för oss att inom de ramar som gällande riktlinjer ställde upp att göra så mycket som är möjligt[ML1] .

Maximera möjligheterna

När jag tillträdde som föreståndare sommaren 2020 gällde en gräns på femtio ”deltagare” vid offentliga sammankomster utöver ”medverkande”. Trots att många av våra sommarlediga studenter inte var i staden fick människor vända i dörren varje vecka, alternativt följa högmässan live som sändes live via Facebook och ta emot kommunionen på kyrktrappan vid slutet av nattvardsgången.

Då höstterminen 2020 drog igång valde vi därför att lägga in en kompletterande högmässa kl. 18 på söndagskvällen. Det var angeläget att bereda plats för fler och göra det möjligt inte minst för de nyinflyttade studenterna att hitta in i gudstjänstgemenskapen. Under hösten samlade högmässan kl. 10 femtio deltagare och den kl. 18 runt tjugofem. I terminerna firas i kyrkan också en läst mässa på tisdagsmorgnar och en lovsångsmässa på torsdagskvällar; för en del av våra gudstjänstfirare blev detta deras primära mässa under veckan. Terminstid beds också dagligen tidegärden i S:t Laurentii kyrka och för ytterligare några blev detta sättet att delta i kyrkans gemensamma bön.

När de skärpta restriktionerna trädde i kraft från den 1 söndagen i advent fick vi tänka om igen. Tidebönerna begränsades till åtta bedjare, och vad gäller mässan gjorde vi två saker.

För det första började vi fira vi en daglig enkel läst mässa med upp till sex deltagare utöver präst och en ministrant och med föranmälan via sms till mig; detta för att bereda plats för så många som möjligt att åtminstone en gång i veckan få kommunicera i kyrkan. Med det kalendarium som finns i Artos Mässbok och det Lektionarium för Svenska kyrkan som samma förlag gett ut med Mikael Isacson som redaktör, hade vi bibelläsningar och böner för alla mässor med firande av den aktuella kyrkoårstiden och de större helgondagarna.

För det andra fick på söndagarna åtta personer representera församlingen i en livesänd högmässa med förlängd kommunion: efter sändningens slut kunde de som firat mässan i realtid via skärmen komma till det som är deras hemmakyrka och ta emot sakramentet.

Förlängd kommunion är inte ett ideal, utan vi såg det hela tiden som en praktisk nödlösning. Det var inte att betrakta som en egen fristående kommunionsgudstjänst, utan en fortsättning av församlingsgudstjänsten i kyrkan. Mässan är ett sammanhållet helt, och den som deltog i en mässa digitalt hade det sammanhanget när han eller hon i direkt anslutning till högmässan begav sig till kyrkan för att kommunicera. Förlängd kommunion är därför något annat än en ”drive in-nattvard”. Den är också något annat än en sjukkommunion, som sker därför att någon inte kan komma till kyrkan på grund av fysiska eller psykiska hinder. Den förlängda kommunionen handlar däremot om en församling som inte får komma samman i sitt fulla antal.

I mässan är alla deltagare i ett pågående skeende, och vi deltar i det med hela vårt jag: kropp, själ och ande. Av nödtvång blev det under den här perioden med förlängd kommunion så klart lite halvdant: under en del av gudstjänsten för de flesta på distans och medierat via internet. Så långt det låter sig göras var det dock att vara i ett gemensamt ”nu”. Bättre haltande på det sätt som gick än inte alls, tänkte vi.

Hur gick det sen?

Gensvaret på våra initiativ var initialt överväldigande. Det hade ett mycket starkt symbolvärde att vi värdesatte och värnade mässans och tidegärdens firande. Även om vi blev färre så var det hela tiden ett offentligt och maximalt tillgängligt gudstjänstliv som upprätthölls. Också de som inte kunde eller ville delta kunde dagligen höra klockarna ringa och visste att kyrkans bön fortgick och inneslöt också dem.

De dagliga lästa mässorna fungerade väldigt väl genom hela advent och en bit på det nya året. Ibland var det fullsatt, ibland något färre, vid något enstaka tillfälle kunde de vara bara prästen och ministranten. Vissa valde att abonnera på en plats i mässan en särskild veckodag som blev deras dag för att fira mässa, andra ville hellre boka en plats vecka för vecka.

Långsamt var det dock som att luften gick ur. När vi trodde att det handlade om en kortare tid med dessa hårda restriktioner – fram till jul – kunde många tänka sig detta som en temporär lösning. Men då undantagstillståndet permanentades in i fastan och påsktiden var det för en del svårare. Den allmänna tröttheten slog också igenom. Alla var heller inte vana vid den ganska avskalade mässformen, och för den som kommer till gudstjänsten mycket för den gemensamma sångens skull eller för förkunnelsens passar den så klart inte alls. Man ska dessutom nog inte underskatta den lilla tröskel som en även ack så enkel anmälan innebar.

På söndagarna kom det något färre till förlängd kommunion än det gjort till höstens högmässor. Att fira gudstjänst via skärm och ta sig till nattvardsgången var för många inte något alternativ. Det gällde både äldre och yngre, som helt enkelt föll ifrån. Vi såg bland kommunikanterna däremot en del människor som vanligtvis firar sin mässa i någon annan av stadens kyrkor men som berövats alla andra möjligheter att ta emot sakramentet.

Vi vet också genom kommentarer och hälsningar att en hel del människor runt om i landet firade sin mässa med oss via skärm utan att ha möjlighet att delta i den förlängda kommunionen. Även om våra sändningar i första hand var ett substitut för dem som annars skulle firat högmässa men nu inte kunde komma till kyrkorummet, kunde de fungera väl även för andra.

På julafton kompletterade vi också med ett par förinspelade och klippta sändningar: en julkrubbeandakt och en julbön. Målgruppen kunde då delvis tänkas vara en annan, vilket förändrade förutsättningarna för produktionen. Dessa andakter hade ett annat syfte än söndagssändningarna och var framförallt inte kopplade till mässfirande.

Allteftersom gudstjänstlivet stegvis öppnades upp under våren och sommaren, öppnade vi successivt högmässorna. När påsktiden nått sitt slut var vi i slutet av vårterminen, och det blev en naturlig brytpunkt för de dagliga mässorna. Under sommaren är det ändå lågsäsong i S:t Laurentii kyrka; då firas bara söndagens högmässa. Med ökad vaccinationsgrad och låg smittspridning under sommaren har redan många, men inte alla, av våra gudstjänstfirare nu återvänt till kyrkbänkarna.

En sakramental kyrkosyn

I kristider som en pandemi tycks det fungera så att förändringsprocesser som redan är igång accelereras. För kyrkornas del har vi exempelvis digitaliseringen av gudstjänstlivet – på gott och ont. Andra tendenser som accentuerats är enligt professor Sven-Erik Brodd bland annat kyrkans tilltagande osynlighet i offentligheten, sjunkande dop- och nattvardssiffror och en individualisering och teologisk uttunning av de kyrkliga handlingarna.

För min del har det gångna ett och ett halvt året tydliggjort olika tendenser som funnits länge i Svenska kyrkan, och linjerna framstår idag klarare. När jag reflekterar över de vägval vi gjort hos oss och ser hur andra gudstjänstfirande församlingar gjort, uppfattar jag en helt avgörande skiljelinje mellan å ena sidan en budskapsorienterad syn på gudstjänsten och å andra sidan en sakramental.

Den budskapsorienterade synen på kyrkan och hennes gudstjänst utgår just från att kristen tro är ett budskap som skall förmedlas. I centrum kommer då naturligtvis predikanten och dennes predikan. Hela gudstjänsten kan förstås som ett pedagogiskt verktyg för väcka intresse och engagemang och för att kommunicera med åhörarna. Kyrkorummet får gärna karaktären av lärosal, med en mer eller mindre tydlig uppdelning mellan sändare och mottagare. Grundkategorin kan sägas vara läran: Jesu lära och läran om honom.

Den sakramentala synen på kyrkan och gudstjänsten utgår istället från Jesus som person och hans närvaro. Jesus Kristus själv är Ursakramentet. Han ”har tagit mandom genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa”, som det heter i trosbekännelsen. Sakramentaliteten kommer av att kristendomen är inkarnatorisk. Genom Sonens nedstigande har gudomligt och mänskligt förenats, ”utan sammanblandning, åtskillnad eller förvandling” (konciliet i Kalcedon 451). Frälsningen vanns genom Jesu kropp som offrades för vår och hela världens skuld, och förmedlas till den troende genom de kroppsliga medel vi kallar sakrament. Kyrkan har såsom varande Kristi kropp (1 Kor 12:27) och Andens tempel (1 Kor 6:19) kallats grundsakramentet och ”en förlängning av inkarnationen” (Charles Gore).

På frågan vad ett sakrament är svarar 1878 års katekesutveckling: ”Sakrament är en helig av Kristus instiftad handling, där han genom synliga och jordiska ting meddelar osynliga och himmelska gåvor” (fråga 214). Den sakramentala principen består i föreningen av det materiella och det andliga.

Som skapad av jordens stoft till att vara Guds avbild (1 Mos 2:7, 1:26) kan människan själv betraktas som ett sakrament. Hon är en yttre kropp och en inre själ/ande som är oupplösligt förenade på ett sätt som vi inte kan fullt ut förstå. Människan kan inte reduceras till en anhopning materia; vi är å andra sidan inte heller inte kroppslösa änglar.

Det är en huvudpunkt i luthersk nattvardsuppfattning att Herren instiftat altarets sakrament ”till att äta och dricka”. Luther säger i Lilla katekesen: ”Orden ’För er utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse’ är tillsammans med det lekamliga ätandet och drickandet huvudsaken i sakramentet.” Genom att ta upp nattvardens bröd och vin i vår egen kropp, förenas vi med Kristi kropp och blod.

Detta betyder att det yttre och det inre inte kan skiljas åt i liturgin. Det helgande brödet och vinet har del i det som det betecknar: de åstadkommer och förmedlar Guds nåd. Den materiella sidan av saken är inte bara en symbolik man kan ha eller mista. Det skulle innebära en spiritualisering av sakramentet som är främmande för de svenska reformatorernas teologiska tradition.

Just avsaknaden av möjligheter att kunna leva ett fullödigt sakramentalt liv under pandemin har gjort att jag längtar efter det mer än någonsin. Det har också och inte minst stärkt mig i min sakramentalteologiska grundsyn.

Vägen tillbaka

Under pandemin fick vi hela tiden tänka om vartefter restriktionerna ändrades och laga efter läge. I längden blev det ganska tröttande att hela tiden hitta nödlösningar med syfte att räddas vad som räddas kan. Inget var omedelbart framåtsyftande eller uppbyggande utan handlade mer om skademinimering. Samtidigt har vi gjort vägval som vi är övertygade om nu ger oss ett bättre utgångsläge jämfört med om vi stängt ner. 

Att hitta de lösningar som är möjliga för tillfället kommer säkerligen att prägla den fas av återuppbyggnad som nu väntar. Det går som bekant långsamt att bygga upp men snabbt att riva ner. Hur mycket av kyrkogångssed har raserats? Hur många har etablerat andra söndagsvaror efter månader av bortavaro? Hur länge kommer de mentala gränserna att sitta i fastän de yttre begränsningarna försvunnit?

Vi står inför att återerövra högmässan som kyrkolivets centrum och söndagen som de kristnas särskilda dag med en liturgi som är hela församlingens gemensamma firande. Vägen tillbaka behöver vara en väg som pekar framåt. Om samma kreativitet, omställningsförmåga och kärlek till kyrkans gudstjänst som rått under Coronautbrottet kan prägla även tiden post pandemi finns det hopp.

För vidare läsning:

Sven-Erik Brodd ”Spaning visar allvarliga problem för kyrkorna”, Kyrkans Tidning 2020-05-20.

Sven-Erik Brodd ”På spaning efter Svenska kyrkan i skuggan av en pandemi”, Kyrkans Tidning 2020-08-13.

Mikael Isacson & Mikael Löwegren, ”Förlängd kommunion – en rimlig nödlösning”, Svensk Pastoraltidskrift nr 8/2021.

Mikael Löwegren ”Det viktigaste med livesänd högmässa är inte att ’kommunicera’”, Kyrkans Tidning, nätupplagan 2021-02-09.


 [ML1]