Kan kroppen skiljas från sitt huvud. En tanke med anledning av Johan Herbertssons artikel

Henrik Glamsjö, Mikael Isacson & Mikael Löwegren. Svensk pastoraltidskrift 2010, s. 396.

Johan Herbertssons artikel i SPT 8/2010 är en förtjänstfull redogörelse för den svenska reformatoriska traditionens försök att hitta ett bibliskt sätt att tala om mässan som offer. Särskilt framhålls, med rätta, ärkebiskop Laurentius Petri. Uppbackad av ingen mindre än Gustaf Aulén och dennes tolkning av Laurentius Petri i boken För eder utgiven framhåller Herbertsson distinktionen mellan att i mässan ”frambära” respektive ”åberopa” Kristi offer i nattvarden.

Detta är i grunden ett sätt att vilja värna det unika i Kristi enda och en gång för alla gjorda offer. All antydning till gärningslära hålls stången genom att strikt skilja mellan Guds och människors verk. I gudstjänstsammanhang leder detta till det i luthersk tradition tydliga åtskiljandet mellan sacramentum och sacrificium.

Vi förstår vad Johan Herbertsson med Laurentius Petri vill åt. Det är ett vällovligt syfte. Men samtidigt som denna tankemodell löser en del, skapar den andra problem.

Tankemodellens grundläggande svaghet är att Kristi närvarande offer i nattvarden blir en sak för sig, medan kyrkans offer i nattvarden blir något helt annat. Aulén uttrycker det: ”Visserligen kan och skall det också talas om det ’offer’, som vi frambär i nattvarden. Nattvarden är ju inte bara en Kristi gärning, utan också en gärning, som vi, som Kristi kyrka på jorden, utför i åtlydnad av Herrens ord: gören detta. Med det som vi brukar benämna vårt offer ligger då på ett helt annat plan och har en helt annan innebörd än Kristi eget offer.”[1]

Denna absoluta åtskillnad mellan Kristi offer och kyrkans offer i måltiden gör att nattvardshandlingen sönderfaller i olika handlingar istället för att hållas samman i ett skeende. Därmed slås det in en kil mellan kyrkan och Kristus; kyrkans handlingar skiljs från hennes Herres handlingar. Men tänker man i enlighet med Pauli bild på kyrkan som Kristi kropp, blir detta orimligt: kroppen kan inte skiljas från sitt huvud.

[1] Gustaf Aulén För eder utgiven. En bok om nattvardens offermotiv (SKBD 1956), s 226. Våra kursiveringar.

Rulla till toppen