Några frågor kring dop i krissituation samt förslag på ordning för dess bekräftelse

Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2016, s. 741-748.

Jag hade anledning att tala med en sjukhuspastor som döpt ett barn i krissituation. Barnet hade sedan överlevt och föräldrarna önskade en bekräftelse av dopet tillsammans med en större krets av närstående. Inledningsvis verkade det osäkert om det verkligen var ett dop som ägt rum; det kunde uppfattas som att vattnet endast brukats utanpå en kuvös eftersom barnet inte fick vidröras. När jag efter ett par dagar fick tag i pastorn kunde det dock klarläggas att dopet och handhavandet kring det var helt korrekt.

Undersökningen av fallet fick mig att fundera över flera olika frågor. Bland annat sakramentens materialitet, vad som utgör ett giltigt dop och hur man på lämpligt sätt kan möta familjens önskemål. Överhuvudtaget finns här ganska lite av pastorala råd och riktlinjer att hålla sig till som präst. Dop i krissituation, det som tidigare kallades nöddop, och dess efterarbete är känsliga situationer som behöver hanteras vist. Mina funderingar har kretsat kring två huvudsakliga områden: dels en sakramentalteologisk fråga, dels en pastoral-liturgisk.

1. Den sakramentalteologiska frågan
Den sakramentalteologiska fråga som omedelbart infinner sig är vad som kan betraktas som ett giltigt dop. Eller i varje fall, för att formulera sig lite försiktigare, vad man med säkerhet kan hävda är det. Den ställda frågan behöver besvaras: varken föräldrarna eller den församling som har att föra in ett barn som döpt i registret får sväva i tvivelsmål om vad det är som skett. I sådant som gäller sakramentens giltighet får det inte finnas några tveksamheter.

Först är det viktigt att notera att ”giltighet” är ett kyrkorättsligt och inte ett ontologiskt begrepp. Det handlar alltså mindre om sanningsfrågan inför Gud och mer om vad som kan igenkännas som ett kristet dop i enlighet med Herrens instiftelse. Såväl kyrkan som den enskilde måste kunna vila i en förvissning om att detta verkligen är ett dop som erkänns inom stora kyrkliga traditionen. Det är dopet som ger medlemskap och därmed tillträde till övriga sakrament och sakramentala handlingar. För den enskildes är det också en själavårdsfråga.

Kyrkoordningen för Svenska kyrkan ställer upp följande kriterier: ”Dopet ska ske i Faderns och Sonens och den helige Andes namn med rent vatten genom begjutning eller nedsänkning.” (KO 19 kap., 1 §). I gällande Kyrkohandbok från 1986 och dess ordning för Dop i krissituation stipuleras på motsvarande sätt som ett absolut minimum: ”Vid yttersta brådska begjutes barnet med rent vatten och den som förrättar dopet säger: Jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.”

I Kyrkohandboken stipuleras dessutom att dop normalt skall ske med begjutning tre gånger. Instruktionerna för krissituation anger dock inte något antal gånger och detta är en nyordning från och med 1986. Den normala trefalden är alltså numera önskvärd men inte ovillkorlig.

Den trefaldiga vattenösningen kan beläggas redan i Didaché (c:a år 70–90), kap. 7: ”…döp i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn i rinnande vatten. Om du inte har rinnande vatten, döp då i annat vatten. Om du inte kan döpa i kallt, så döp i varmt. Om du inte har någotdera, gjut då vatten tre gånger över huvudet i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.”[i] Det just nu aktuella handboksförslaget återför den äldre ordningen att dopet även i akut krissituation skall ske med begjutning tre gånger.[ii]

Alltså uppställs i praktiken idag två absoluta villkor: (1) Den trinitariska dopformeln i enlighet med Herrens ord i Matt 28:19. Detta är dopets form. (2) Vatten genom begjutning/nedsänkning, det vill säga någon form av ösning där vattnet vidrör dopkandidaten. Detta är dopets materia.

Kyrkorättsligt sett finns inget utrymme att godkänna några andra dop än där dessa dubbla villkor är uppfyllda. Inte ett dop som skett med andra så kallade alternativa trinitetsformuleringar. Kanske inte heller ett dop där man hypotetiskt till exempel bara bestänkt dopkandidaten med en aspergil.

Så vitt jag kunnat utröna är förhållandet detsamma i de stora kyrkorna i världen. Eftersom dopet utgör ett sammanhållande band mellan alla kristna är det avgörande att ordningarna är ekumeniskt erkända. Dopet kan inte betraktas eller behandlas som ett enskilt samfunds angelägenhet.[iii]

Utöver rätt form och materia förutsätts även en intention att förrätta ett kristet dop. Med lutherskt språkbruk skulle man kanske snarare tala om att det krävs en tro. Vilken terminologi man än håller sig till är poängen densamma: sakramenten är inte magi. Det är i själva dopordningen som kyrkans intention/tro kommer till uttryck. I de allra flesta fall utförs även ett krisdop enligt Kyrkohandbokens ordning av en vigd präst som tillkallats. Vid ett dop som är brådskande utfört av en lekman enligt de mest minimalistiska instruktionerna, kommer intentionen ändå till uttryck i dopformelns ”Jag döper dig i Faderns…”

Intentionen hos dopförrättaren förutsätter något slags medvetenhet om dopets innebörd. Detta är förmodligen bakgrunden till att handboken 1986 reglerar att den som förrättar ett krisdop skall vara en ”döpt och konfirmerad lekman”. Kraven har formulerats på liknande sätt i tidigare handböcker: laga ålder, konfirmerad, gudfruktig.[iv] Eftersom Kyrkoordningens bestämmelser gäller framför anvisningarna i Kyrkohandboken har dock kravet på konfirmation numera satts ur spel när Kyrkoordningen skriver: ”Ett dop i krissituation får förrättas av någon som är döpt.” (19 kap., 5 §).[v]

Det är värt att notera att den Romersk-katolska kyrkan inte har motsvarande begränsningar. Där erkänns ett giltigt utfört dop även om dopförrättaren själv skulle vara odöpt. Hur skulle Svenska kyrkan bedöma ett sådant fall? Att man reglerar vem som skall tillåtas att nöddöpa behöver inte med nödvändighet innebära att man i efterhand skall underkänna ett sådant dop. Läget är dock oklart.

I vilket fall finns inget krav på att dopförrättaren skall tillhöra Svenska kyrkan. Det förefaller dock rimligt att ett dop i ett samfunds ordning normalt utförs av någon som själv är medlem och delar samfundets tro och sakramentssyn.

Inte minst inom Sjukhuskyrkan är en tillräcklig medvetenhet om de här aktualiserade frågorna av nöden. När kyrkor med delvis olika teologi skall samverka ekumeniskt är det avgörande att man både förmår ta till vara det som är gemensamt och samtidigt har klargjort var gränserna går. Här är det avgörande tydlighet, goda samtal och respekt kollegor emellan. Präster och pastorer ur andra samfund behöver veta tydligt vad som gäller om det skulle komma till ett hastigt dop av våra medlemmars barn. Det blir bara desto viktigare därför att det handlar om känsliga situationer där de inblandade föräldrarna inte ska behöva möta dubbla buskap. Under alla omständigheter underlättas det fortsatta pastorala handlandet om det finns möjlighet att invänta en präst från Svenska kyrkan när det gäller svenskkyrkliga medlemmar.

Sakramentens materialitet
Att någon inte kan bli döpt utan att dopets materia – vattnet – verkligen vidrört dopkandidaten på sedvanligt sätt är en fråga om sakramentets grundläggande materialitet. På frågan vad ett sakrament är, svarar 1878 års katekesutveckling: ”Sakrament är en helig av Kristus instiftad handling, där han genom synliga och jordiska ting meddelar osynliga och himmelska gåvor.” (fråga 214). Den sakramentala principen består i föreningen av det materiella och det andliga.

Människan själv kan betraktas som ett sakrament: skapad av jordens stoft till att vara Guds avbild (1 Mos 2:7, 1:26). Hon är en yttre kropp och en inre själ/ande som är oupplösligt förenade på ett sätt som vi inte kan fullt ut förstå. Människan kan inte reduceras till en anhopning materia; vi är heller inte kroppslösa änglar.

Jesus Kristus själv är det största sakramentet av alla. Han ”har tagit mandom genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa”, som det heter i trosbekännelsen. Sakramentaliteten kommer av att kristendomen är inkarnatorisk. Genom Sonens nedstigande har gudomligt och mänskligt förenats, ”utan sammanblandning, åtskillnad eller förvandling” (konciliet i Kalcedon 451). Frälsningen vanns genom Jesu kropp som offrades för vår och hela världens skuld, och förmedlas till den troende genom de kroppliga medel vi kallar sakrament.[vi]

Genom att ta upp nattvardens bröd och vin i vår egen kropp, förenas vi med Kristi kropp och blod. Det är en huvudpunkt i luthersk nattvardsuppfattning att Herren instiftat altarets sakrament ”till att äta och dricka”. Luther säger i Lilla katekesen: ”Orden ’För er utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse’ är tillsammans med det lekamliga ätandet och drickandet huvudsaken i sakramentet.” Det är genom att i kommunionen kroppsligen ta del av de jordiska tingen som vi får del av de himmelska gåvorna.[vii]

På samma sätt är det ösningen med det välsignade vattnet som förmedlar dopets gåvor: vi renas från syndens skuld, föds till nytt liv i Kristus och förenas med Guds folk (böneintentionen i dopbönen i HB 86). Paulus kallar dopet för ”det bad som återföder och förnyar” (Tit 3:4–6), och det är svårt att föreställa sig ett bad utan att vattnet kommer i beröring med huden. Detta har inget med en biblicistisk motivering av dopsättet att göra, utan med sakramentens materialitet: det är de synliga tingen som förmedlar de osynliga gåvorna genom kroppskontakt.

Detta betyder att det yttre och det inre inte kan skiljas åt i dopet. Sakramentets vatten har del i det som det betecknar: det åstadkommer och förmedlar Guds nåd. Själva överföringen sker genom kontakten med vattnet. Den materiella sidan av saken är inte bara en symbolik man kan ha eller mista. Det skulle innebära en spiritualisering av sakramentet som är främmande för Svenska kyrkan och hennes sakramentala realism.[viii]

Sakrament och själavård
Det måste alltså gå att ha kroppskontakt för att kunna förrätta ett dop. Jag är inte medicinskt sakkunnig och kan inte avgöra om det finns situationer där detta absolut inte skulle vara möjligt, till exempel där det handlar om olika typer av isolering.

I fall med kuvös måste barnet tillföras syre, näring och ofta medicin och till en del av detta är det nödvändigt med kanyler etc. Om personalen efter tillräckliga försiktighetsåtgärder kan vidröra barnet minimalt torde det vara möjligt också för prästen, även om föräldrarna inte har tillåtelse att göra det. I en sådan konkret situation får man som präst be sjukhuspersonalen om hjälp att göra det man ska och i varje fall, kanske med handskar på alternativt med en pipett, droppa tre droppar vatten på barnets huvud. Måhända kan det kännas som att tänja på gränserna för vad som är ”begjutning”, men ett sådant bruk erkänns i romersk-katolsk praxis: har huvudet ”fuktats” är det en begjutning.[ix] Citatet ovan ur Didaché måste rimligen också förstås som att det inte är mängden vatten det beror på.

Om man hypotetiskt tänker sig att behandlande läkare skulle vägra tillmötesgå begäran om dop i ett sådant fall är alternativet att ha en form av barnvälsignelse och förbön. Föräldrarna kan ge barnet dess namn som också nämns i bön. Barn, föräldrar och sjukhuspersonal kan inneslutas i förböner. Barnet kan välsignas med ett korstecken. Etc. Det måste då vara tydligt att detta inte gör anspråk på att vara ett dop, utan är en ceremoni då dopet inte kan genomföras.

Det finns tillfällen då det inte är möjligt som ansvarig sakramentsförvaltare att döpa även om man skulle vilja. Ett annat exempel kan vara de fall då ett barn har hunnit dö innan prästen anländer eller då barnet är dödfött. Att tvingas konstatera att det inte går att döpa är förstås smärtsamt och måste hanteras på ett klokt och finkänsligt sätt av en själasörjare som har verklig omsorg om familjen.

I det akuta läget behöver föräldrarna hjälpas till en förtröstan på att alla barn, oavsett dop eller ej, är älskade av Fadern och föremål för hans omsorger. En nyckel kan vara att peka på önskan att döpa som det viktiga (votum sacramenti). Under den äldsta kristna tiden betraktades man till exempel som upptagen i kyrkans gemenskap även under katekumenatstiden och räknades därför såsom döpt om man skulle lida martyrdöden innan dop hann förrättas (”blodsdopet”). Dessutom har tanken att de odöpta skulle hamna i ett limbo heller aldrig varit kyrkolära.

För det första: det allvarliga ur evighetens synvinkel är att medvetet avvisa doperbjudandet. Utan egen förskyllan kan man till exempel vara född i en tid eller en kultur där evangeliet inte har förkunnats. Einar Billing lyfter i sin artikel ”Dop” i Nordisk familjebok fram den gamla latinska sentensen: Non privatio, sed contemptus sacramenti damnat, ”Det är inte avsaknaden av utan föraktet för sakramentet som fördömer.”[x]

För det andra: det är kyrkan som är bunden av dopet, inte Gud. Kristus har instiftat sakramenten för vår skull men är själv förstås inte begränsad i sitt handlade till dem. Poängen är att kyrkan inte har några andra löften att sätta sin tro till. Billing citerar igen: Necessitas sacramentorum non est absoluta, sed ordinata, ”Sakramentens nödvändighet är inte obetingad, utan förordnad [av Gud].”

För det tredje: för Gud är det aldrig för sent även om det kan vara det för människor. Anden vädjar också för oss även då vi inte riktigt vet hur vi ska be eller vad vi ska be om (jfr Rom 8:26f). Därför händer alltid något även om de yttre förutsättningarna för dopet inte föreligger. Deus providet, ”Herren förser”.

Om vi tentativt frågar vad som händer exempelvis i en dopliknande ceremoni där en vattenrit brukas utanför kuvösen, måste svaret därför bli ”någonting”. Det knappast så att ingenting alls sker i ett slags ett tomt skådespel. Men det kan inte därmed igenkännas som ett fullödigt dop. Dopformeln skall därför heller inte brukas. Kyrkan gör vad hon har mandat och löfte att göra och överlåter resten åt den allsmäktige och barmhärtige Herren. Vi kan vara vissa om är att barnet är tryggt hos Gud.

2. Den pastoral-liturgiska frågan
När ett barn som är döpt i en krissituation överlever är det ett nytt läge som också det måste hanteras pastoralt. Det infinner sig ofta ett behov av att få göra något ordentligt tillsammans med släkt, vänner och församling. Själasörjarförmågan ställs här återigen på prov.

Kyrkoordningen för Svenska kyrkan stipulerar vad som gäller vid nöddop: ”Den som förrättat ett dop i en krissituation ska så snart som möjligt anmäla detta till kyrkoherden för den församling där den döpta personen är eller ska vara kyrkobokförd. Kyrkoherden ska pröva om dopet har skett i Svenska kyrkans ordning.” (KO 19 kap., 5 §).

I de fall det föreligger minsta tveksamhet huruvida (1) dopet skett ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” eller (2) vatten brukats genom begjutning eller nedsänkning, finns bara ett alternativ och det är att förrätta dop på sedvanligt sätt när hälsotillståndet så tillåter. Alla eventuella tvivelsmål om sakramentets giltighet måste undanröjas. Det finns ett gemensamt intresse för kyrkan och föräldrarna att dopet blir riktigt gjort.

I oklara fall är det lämpligt att själva dophandlingen då sker sub conditione, ”med villkor”. Prästen ger så utrymme för rimligt tvivel genom att använda formuleringen: ”N., om du inte är döpt, döper jag dig, i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.”[xi] Är läget oklart och inget dopbevis kan uppbringas är det så man skall handla.

I de fall då inga dubier alls om dopets giltighet uppstår kan familjen ändå vilja bekräfta krisdopet. Officiellt har Svenska kyrkan numera ingen ordning för dessa situationer även om behovet finns. En sådan gudstjänst fanns dock i Svenska kyrkans handbok alltifrån HB 1614 till och med 1982 års alternativ till handboken (GO 1982). 1982 år ordning återfinns även, bearb. av Per Harling, under rubriken ”Mottagande i församlingen efter dop i krissituation” i Tillägg till Den svenska kyrkohandboken III-IV från 1993. Liknande gudstjänstformer finns också i flera av våra systerkyrkor, såsom den Danska kyrkans ”Fremstillning i kirken af døpte børn” och den Finska kyrkans ”Bekräftelse av nöddop”.[xii]

En gudstjänst i den situationen har åtminstone tre eller fyra olika dimensioner.

1. Att i en gudstjänst offentlig stadfästa att ett dop har skett och bekräfta detta dop med de böner och riter ur dopordningen som inte användes vid nöddopet. Det kan gälla så pass centrala inslag och tydande handlingar som trosbekännelsen och dopfrågan, smörjelse med olja och bön om Anden, överlämnande av dopljus etc. Sakramental minimalism är en nödlösning som inte skall ses som normerande; det finns med andra ord ingen anledning att göra dygd av nödvändigheten genom att låta det minsta bli ensamt kvar.

2. Att få uttrycka sin tacksägelse. Dels för den gåva som ett barn är, dels och särskilt för att barnet överlevt och nu kan bäras fram i en gudstjänst. Tackbönen i dopordningens inledning får en särskild tyngd vid detta tillfälle; den kan behöva utökas med någon formulering om att barnet fått hälsan åter.

3. Att motta barnet som en medlem i Kristi kyrka på den lokala platsen. Det är viktigt både för familjen och församlingen.

4. Att eventuellt också låta det döpta barnet få dopfaddrar. Givet omständigheterna vid nöddop finns det ofta inga andra närvarande förutom föräldrarna och vårdpersonal. En bekräftelsegudstjänst är rimligen den tänkbara platsen för att i efterhand knyta faddrar till den döpte.

Samtliga dimensioner behöver komma till sin rätt på ett lämpligt sätt. Det kan ske i församlingens ordinarie mässa eller som fristående gudstjänst. Ordningen måste utformas så att det som sker inte på något sätt uppfattas som ett omdop eller som att nöddopet vore ofullständigt.

Följande förslag följer så långt möjligt HB 1986 sådan ordningen finns i Missale (Artos 2008). I princip kan alla moment utom dopbönen över vattnet och själva dophandlingen ingå, i vissa fall i lätt anpassad form (i fetstil nedan). Inspiration är hämtad ur HB 1942 och internationellt material från oss närstående samfund. Ordningen kan också brukas när ett barn adopterats och redan är döpt. Det finns ett behov av en genomarbetad gudstjänst av detta slag för bruk i Svenska kyrkans församlingar.[xiii]

3. Förslag till ordning för mottagande av barn som redan är döpt
När ett barn blivit döpt i en krissituation, kan följande ordning användas för att ta emot barnet i församlingens gemenskap. Gudstjänsten kan firas fristående eller integrerat i en mässa på samma sätt som vid dop. Barnet har dopklädnad på sig, som ett tecken på att det redan är döpt.

Om situationen vid dopet varit mindre akut och ett fullständigt dop därför förrättas, kan man ändå ordna ett mottagande barnet i församlingen. Ordningen kan också användas när ett barn adopterats och redan är döpt. I dessa fall får gudstjänsten ytterligare förenklas genom att (evangeliet om Jesus och barnen samt) korstecknandet utgår; vissa moment anpassas, till exempel genom att prästen pekar på den döptes redan från början tända dopljus och säger: Vid dopet fick du motta detta dopljus. Jesus säger… etc.

Psalm

P I Faderns och Sonens + och den helige Andes namn.

Gud vill att vi ska leva i gemenskap med honom. Därför har han sänt sin Son, Jesus Kristus, för att rädda oss från det onda. Genom dopet föder han oss till nytt liv och för oss in i sin kyrka och ett liv i förening med honom.

Jag frågar er därför:
Är detta barn döpt i vatten, i Faderns och Sonens och den helige Andes namn?
– Ja.

Vilket namn har ni gett ert barn?
– N.

P Låt oss be. Gud, vi tackar dig för N. som du har tagit emot i dopet (och bevarat till ande, själ och kropp). Välsigna dem som bär ansvar för honom/henne (‒ föräldrar, faddrar och vänner). Fyll dem med din kärlek, så att de kan ge ömhet och trygghet. Hjälp oss att leva så med varandra att vi tillsammans får glädjas över dopets gåva. Genom Jesus Kristus, vår Herre.
F Amen.

eller

L Gud, vi tackar dig för vårt barn som du har tagit emot i dopet (och bevarat till ande, själ och kropp). Tack för gåvan du har gett och förtroendet du har visat oss. Ge oss ömhet, fasthet och lugn. Hjälp oss att ge din kärlek vidare till det/de barn som vi har fått ansvar för. I Jesu namn.
F Amen.

eller

L Gud, vår Fader, vi tackar dig för vårt barn, för förtroendet du visat och ansvaret du gett oss. Hjälp oss att ge din kärlek vidare till honom/henne/dem. Vi tackar dig för att du tagit emot honom/henne i din kyrka och som ett barn i din familj. Skydda honom/henne/dem från allt ont, och fyll honom/henne/dem med din Ande. Genom Jesus Kristus, vår Herre.
F Amen.

Efter läsning av evangeliet om Jesus och barnen, följer korstecknande direkt utan befrielsebön:

Ta emot korsets tecken,
på din + panna,
på din + mun,
och på ditt + hjärta.
Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne,
kallar dig att vara hans lärjunge.

Matt 28:18–20 och ev. ytterligare någon text om dopet läses. Kan vid fristående gudstjänst följas av doptal.

Efter att gemensamt ha läst apostoliska trosbekännelsen (som prästen kan introducera med orden: Låt oss tillsammans bekänna den tro som vi döps till i Kristi kyrka, eller Låt oss tillsammans bekänna den tro som detta barn är döpt till) fortsätter prästen:

Då N./detta barn redan är döpt i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, tackar vi Gud, vår Fader, att han/hon har blivit en del av Guds familj och ber:

Prästen lägger handen på den döptes huvud och ber:
Livets Gud, uppfyll N. med din helige Ande, och hjälp honom/henne att dag för dag leva i sitt dop. Genom Jesus Kristus, vår Herre.
F Amen.

eller (särskilt om krismasmörjelse används):
Gud, vår Fader, du som genom vatten och helig Ande har fött N. på nytt och gett honom/henne syndernas förlåtelse – behåll honom/henne i din nåd, och uppfyll (smörj) honom/henne med helig Ande till evigt liv. Genom Jesus Kristus, vår Herre.
F Amen.

Har präst vid dopet redan bett bönen om Anden (och ev. smort med krisma) beds istället:
Gud, den barmhärtige Fadern, har genom dopet befriat dig från syndens, dödens och ondskans välde. Må han genom sin Ande ge dig kraft att dagligen dö bort från synden och leva för Kristus. Genom honom, Jesus Kristus, vår Herre.
F Amen.

Överlämnande av dopljus, ev. tydningsord till dopdräkten etc. enligt dopordningen i Missalet. Gudstjänsten fortsätter som vanligt med förbönerna.

(Ordningen har arbetats fram av och Mikael Isacson och Mikael Löwegren.)

4. En slutönskan
Så vitt jag kunnat finna kan man inte hitta några råd och regler från Svenska kyrkans biskopar vad gäller det pastorala handlandet vid dop i krissituation. Saken tas inte upp i något av biskopsmötets dokument Handledning beträffande dopet 1979, Dopet 1989 eller Leva i dopet 2011.[xiv] Det vore önskvärt att biskopskollegiet gav ut tydliga riktlinjer som tar tag i de teologiska och pastorala frågorna. Värdefullt skulle då vara om det även infogades en ordning för mottagande i församlingen med en bekräftelse av dop i krissituation.

[i] De apostoliska fäderna. Inledning, översättningar och förklaringar av Olof Andrén och Per Beskow (Verbum 1992), s. 19.

[ii] Förslag till kyrkohandbok för Svenska kyrkan (Svenska kyrkans utredningar 2016:1), s. 136, 155.

[iii] Så stipulerar t.ex. den Romersk-katolska kyrkans kanoniska lag att dop skall ske ”genom nedsänkning eller ösning”, eng. immersion or pouring (can. 854). Cit. efter The Code of Canon Law (CollinsLiturgical 1992).

BEM-dokumentet tar inte upp frågan om nöddop explicit och det finns inte mycket att ta fasta på. Trinitetsformeln och vattnet nämns: ”Dopet utföres med vatten och i Faderns, Sonens och Den helige Andes namn.” (nr 17). Nedsänkning är det enda dopsätt som uttryckligen nämns: ”…Neddoppning kan på ett levande sätt ge uttryck för förhållandet att den kristne i dopet blir delaktig i Kristi död, begravning och uppståndelse.” (nr 18). I extrareguljära situationer kan lekmän förrätta dop: ”Dopet utföres normalt av en ordinerad ämbetsbärare, även om också andra under vissa omständigheter tillåts döpa.” (nr 22).

[iv] Förrätta ett nöddop kan enligt HB 1811: ”till laga ålder kommen, gudfruktig person, man eller kvinna.” HB 1917: ”konfirmerad, gudfruktig person, man eller kvinna.” HB 1942: ”konfirmerad person, man eller kvinna.”

[v] Kyrkoordning för Svenska kyrkan 2014 med kommentarer och angränsande lagstiftning (Verbum 2014), s. 302.

[vi] Till resonemangen om sakramentaliteten, se George D. Carleton The King’s Highway: a Simple Statement of Catholic Belief and Duty. Classics of Anglo-Catholic Devotion-series (Tufton Books 2001, o.u. 1924), kap. VI.I, ”The Sacramental Method”, s. 64f.

[vii] Lilla katekesen citerad efter Doktor Martin Luthers Lilla katekes i närmaste anslutning till originalet jämte 1878 års utveckling samt en kort biktförmaning (Pro Veritate 1979).

[viii] I biskopsbrevet om dopet från 2011 förs ett resonemang om tecken, symboler och sakrament som kan vara relevant i sammanhanget: ”Man kan skilja mellan tecken, symbol och sakrament. Ett tecken har inte någon given betydelse. Man måste komma överens om vad det betyder. Att triangelformade vägmärken varnar och runda uttrycker förbud är resultatet av beslut. Det finns inget inre samband mellan form och innehåll. Symboler har på ett annat sätt del i det de betecknar. Vigselringar är till exempel symboler som är så nära förknippade med äktenskapets ingående att det upplevs svårt att tappa sin ring. Äktenskapet består givetvis utan ringarna, men symbolen har en betydligt starkare funktion än ett tecken. Sakrament är heliga handlingar som åstadkommer vad de lovar. Handlingens helighet kommer av att vi tror att det är Gud som verkar genom den. Ett sakrament förmedlar nåd. Det är därför mer än en symbol och betydligt mer än ett tecken.” Leva i sitt dop: brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar (Svenska kyrkan 2011), s. 50. Mina kurs.

[ix] Tack till dominikanpater Anders Piltz för denna och andra värdefulla sakupplysningar i samband med utarbetandet av min artikel.

[x] Nordisk familjebok. Uggleupplagan (1907), bd 6, sp. 728.

[xi] Jfr Romersk-katolska kyrkans kanoniska lag: ”Om tvivel föreligger huruvida någon är döpt eller huruvida dopet är giltigt förrättat, och tvivlet kvarstår efter en noggrann undersökning, skall dopet förrättas sub conditione.” (can. 869, § 1).

[xii] I kommentarerna till kyrkoordningen framhålls att det inte längre finns någon ordning för att bekräfta ett nöddop i Svenska kyrkan. Skälet är ”att ett dop i krissituation inte ska kunna uppfattas som i någon mening ofullständigt”. Kyrkoordning för Svenska kyrkan 2014 med kommentarer och angränsande lagstiftning (Verbum 2014), s. 302.

[xiii] Förutom HB 1942 har ordningen inspirerats av Kyrkohandboksförslaget 2000, Church of Englands Alternative Service Book 1980, Den norske kirkes ”Stadfestelse av nøddåp”, Den Danske Folkekirkes ”Fremstillning i kirken af døpte børn”, Evangelisk-lutherska kyrkan i Finlands ”Bekräftelse av nöddop” samt romersk-katolskt material. I sin lärobok i liturgik tar K-G Ellverson även upp bekräftelse av nöddop historiskt och ger också förslag till ordning. Karl-Gunnar Ellverson Handbok i liturgik (Verbum ), s. 226f.

[xiv] Handledning beträffande dopet: på biskopsmötets uppdrag utgiven av biskopsmötets arbetsgrupp för dopfrågor (1979), Dopet: pastorala och liturgiska kommentarer till dopordningarna i Den svenska kyrkohandboken (Biskopsmötet 1989), Leva i dopet: brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar (Biskopsmötet 2011).

Rulla till toppen