Om ”Mänsklig gudstjänst” (recension)

M. Löwegren, Recension av Martin Modéus, Mänsklig gudstjänst. Om gudstjänsten som relation och rit. Stockholm: Verbum 2005. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2005, s. 668-670.

”Hur får vi rum att vara människor i gudstjänsten, och hur ska vi göra för att gudstjänsten skall bli mänsklig?” är frågan som ligger i botten på Martin Modéus prästmötesavhandling för Stockholms stift, Mänsklig gudstjänst. Om gudstjänsten som relation och rit. Modéus är prästvigd för Växjö stift – jag minns honom själv från mina år i Kyrkans Ungdom – men arbetar sedan ganska många år i Stockholm, på senare tid som stiftsadjunkt för gudstjänstutveckling.

Intresset för gudstjänst har han förstås gemensamt med de flesta präster, men Modéus tillhör också dem som på ett särskilt sätt arbetat med gudstjänstens form och gestaltning. För ett tiotal år sedan avsatte det på förlaget Origo ett material för kyrkans förbön och (tillsammans med Tony Guldbrandzén) de fyra tjocka böckerna Gudstjänst 1-4.

Gudstjänsten som rit

Perspektivet i den nya boken är radikalt annorlunda gentemot dessa praktiska handböcker, fyllda med material att plocka in. Istället för att komma med färdiga recept, tips och idéer kring hur vi kan göra för att gudstjänsten skall bli lite bättre, närmar han sig hela frågan ur ett rituellt perspektiv. Om man tittar på gudstjänsten som en rit bland andra riter, och analyserar den med aktuell forskning kring ritualisering blir grundfrågan: hur fungerar vår svenska högmässa? Vad gör den med oss? Och vad gör den med vår gemenskap och med relationen till Gud?

Det visar sig när man läser att detta är ett fruktbart sätt att närma sig ämnet, och jag slås flera gånger av insikter om hur det faktiskt fungerar – bortom, under och ibland på tvärs mot orden vi säger. Inte minst gäller detta stora delar av det avsnitt som heter ”Systemfel i gudstjänsten”. Det borde läsas av alla präster som vågar.

Men det finns också fallgropar med att närma sig gudstjänsten vetenskapligt. Det finns naturligtvis en uppenbar fara i att man plockar ned frågorna om rit och tro till en fenomenologisk nivå och skriver som om Gud inte funnes. Dessutom så riskerar man att bli fånge i den egna analysmodellen. Man får visserligen syn på mycket, men annat trängs lika effektivt ut. Och bitvis får jag under läsningen en känsla av att Modéus fallit offer för den metodnoja som under de senaste årtiondena blivit en tvångströja på humanvetenskaperna. Det finns ett slags ”översystematisering” som gör att invändningar jag formulerar i huvudet inte riktigt kommer i dialog med texten – därför att de inte ryms inom de definierade mallarna. Det är inte alltid en fördel att vara akademiker, ens om man som Modéus blivit doktor på en avhandling i exegetik om gemenskapsoffret i ett rituellt perspektiv.

Till de goda sidorna av den akademiska skolningen hör dock överskådligheten: Modéus introducerar sina teman kort och koncist, och avslutar varje delkapitel med en sammanfattning. Det gör att det hela, trots den valda analysapparaten, är relativt lättläst. Dock har han, och har alltid haft, en tendens att skriva lite långt. Den som använt hans konfirmandbok Motljus vet vad jag menar! Han får med väldigt mycket – men det kan helt enkelt bli för mycket. Det spretar åt för många olika håll, och man orkar som läsare inte ta in och smälta allt som kommer slag i slag under mer än 400 sidor. Ibland är det bättre att som författare driva färre teser med större konsekvens och slagkraft.

Gudomligt och mänskligt

En koncentration av det man vill säga kan också hjälpa en att inte tappa bort viktiga ansatser, vilket jag menar att Modéus delvis gör. Han talar i inledningen om de tre grundrelationerna: till Gud, mig själv, min medmänniska. Det hade varit intressant att använda som slagruta, men i myllret av tankar försvinner de första två relationerna (till Gud och mig själv) in i bakgrunden. Visserligen återkommer orden om de tre relationerna, men i praktiken finns det en onödig antropocentrisk kantring, där tyngdpunkten kommer att ligga alltför ensidigt på relationerna människor emellan. Det är symptomatiskt att Modéus skriver att mycket av klagan över gudstjänsten går att föra tillbaka till ”saknaden av mänsklig värme”. Det är naturligtvis sant, men det verkligt intressanta hade varit om Modéus jobbat mer med hur de tre grundrelationerna förhåller sig till och påverkar varandra, hur i detta fallet avsaknaden av mänsklig värme kan hänga ihop med vår Gudsrelation och vårt förhållande till oss själva.

Här någonstans kommer också den fråga in som Modéus aldrig ens ställer – nämligen hur gudomligt och mänskligt förhåller sig till varandra. Trots att det i boken finns vad jag kallar en översystematisering så definieras aldrig det kanske mest fundamentala begreppet av alla: mänsklig. Vad menar vi med mänskligt – detta som är slagruta för hela boken, och till och med har gett den dess titel? Är det bara det som just jag gillar just nu och tycker känns bra?

Jag tror att det behövs en mer grundläggande tanke om vad det är att vara människa, än att upprepa plattityder om att vi får komma med hela vårt jag, sådana vi är, inför Gud. Och ligger inte nyckeln i att reflektera djupt över hur det gudomliga och mänskliga förenats i Kristus? Modéus gör en antydan när han avslutar hela boken med att peka på gudamänniskan – men det blir ganska svagt när han bara skriver att ”Kristus är vår vägledare till att bli mer mänskliga, han är också den som tecknar bilden av Gud tydligast”. De båda sidorna möts liksom aldrig.

Men vad skulle det innebära för vår människouppfattning att säga att Kristus är den sanna människan just därför att han är Gud? Med en sådan tanke är vi andra fortfarande på väg att bli sanna människor, genom en pågående process av gudomliggörelse. Och då kanske vi ändå skulle kunna beskriva gudstjänst som ”att leka himmel”, något som Modéus med emfas avvisar eftersom han menar att ”anspråk på att gudstjänsten skall återspegla ett himmelskt tillstånd” leder till att ”jag då inte kan komma som människa, med sår och brister, inför Gud”.

Frågan blir också aktuell i Modéus ganska kategoriska avvisande av den traditionella syndabekännelsen i mässan. Han säger tydligt att människan redan är försonad i Kristus. Jag är själv mer än medveten om problemen med den svenska skriftermålstraditionen, och vill heller inte övertolka vad han säger – men undrar ändå om inte denna automatiska försoning leder till att man saligförklarar både de rådande villkoren och vår mänsklighet i sig? I praktiken kommer vi då att sammanblanda gudomligt och mänskligt. Det skulle i och för sig göra den antropocentriska kantringen i boken ganska begriplig. Liksom det passar bra med en metod som ser på gudstjänsten utan att egentligen räkna med Gud som en aktivt handlande part – och därför ligger snubblande nära att göra Gud till något som skapas av våra riter och deras utförande.

En avhandling för präster

Det som trots dessa – i mitt tycke bitvis allvarliga – teologiska svagheter ändå gör detta till en bok som på många sätt kan hjälpa oss att bygga gudstjänst, är att den är skriven utifrån egna erfarenheter. Martin Modéus har i slutändan församlingsprästens perspektiv på högmässan.

Det visar sig för det första i att han utgår från söndags huvudgudstjänst som norm. Det handlar om att fira något som, med Modéus ord, ”skall fungera långsiktigt varje vecka för samma människor, inte då och då för olika människor”.

För det andra är han medveten om att söndagens huvudgudstjänst principiellt inte kan inriktas på en viss grupp. Modéus skriver klart att ”högmässan är till för att samla helheten.” Hur viktigt, och hur svårt, detta är vet en församlingspräst.

Och för det tredje funderar han mycket över barnen och söndagens huvudgudstjänst. Som präst och pappa låter han hela avhandlingen mynna ut i ett kapitel om barnens plats i högmässan, som liksom drar samman och tillämpar många av tankarna i boken.

Detta är en bok som gör skäl för båda leden i ordet prästmötesavhandling. Det betyder också att den är alltför akademisk för att kunna användas som studiebok i en vanlig församling. Men om präster läser och diskuterar den, kan de sedan använda valda avsnitt som språngbräda för reflektion i församlingarna. Martin Modéus är intelligent och infallsrik, och det borde kunna bli spännande samtal.

Rulla till toppen