Prästen som liturg

Mikael Isacson. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2016, s. 552-559. Bearbetning av föredrag hållet för Societas Sanctae Trinitatis maj 2016.

Inte alla är lysande stjärnor på den liturgiska himlen, men alla måste behärska det grundläggande hantverket. Att vara liturg är i mångt och mycket ett hantverk som går att lära sig. Inte minst om man har goda lärare eller förebilder. Här följer några reflektioner kring prästens uppdrag som liturg, både kring dess yttre och inre sidor. Den som önskar mer detaljerade synpunkter kring utformningen av enskilda moment, hänvisas till introduktionen i Missale (Artos 2008) som även finns på liturgi.se.

Vad är egentligen en liturg? Oftare talas om celebrant och officiant. Ordet syftar mestadels på den präst som leder en gudstjänst. Vid prins Oscars dop kallades dock både överhovpredikanten och hovpredikanten liturger, men inte ärkebiskopen som döpte. Det skulle kanske gå att använda ordet även om icke prästvigda som tjänstgör i gudstjänsten. Här kommer ”liturg” att avse det gängse, dvs. den präst som leder gudstjänsten, oavsett om det är en högmässa, begravning eller aftonbön. Det inkluderar därmed såväl celebrant som officiant. Den präst som leder gudstjänsten predikar i regel, men själva förkunnelsemomentet tas inte upp här eftersom det lämpar sig bättre för en egen och utförligare reflektion.

1. Liturgen som ledare …

(a) … leder gudstjänsten

Det är måhända en altruism att en liturg leder gudstjänsten, men det förtjänar att upprepas. ”Prästen (huvudcelebranten) har en begränsad, men viktig, uppgift i liturgin: att leda gudstjänsten. Denna uppgift ligger i prästämbetet och prästen representerar Kristus, församlingens herde …” (Missale, s. 13). Mycket, men inte allt, av det som sker i en gudstjänst kan utföras av antingen präster, musiker eller lekfolk beroende på lokala omständigheter, gudstjänstutformning och kompetens. Men liturgen kan aldrig släppa ledningen över gudstjänsten eller överlåta det till någon annan.

Till denna ledning hör åtminstone två saker. Dels att ta ansvar för helheten: att de enskilda delarna bildar en helhet och att de olika delarna går in i helheten. Dels att ta ansvar för gudstjänstens rytm: att de olika momenten går hand i hand och visar på den röda tråd som finns. En god gudstjänstrytm låter tystnaden vara medvetna moment för att fördjupa församlingens tillbedjan – inte för att prästen måste bläddra i sina böcker. Instruktioner och pålysningar planeras, så att de inte bryter rytmen. Kanske kan en liturg jämföras med en dirigent. Den senare har ansvar för musikens rytm och paus och för helheten, medan de enskilda musikerna tar ansvar för sin egen stämma och sina partier.

Vilken rytm en gudstjänst har varierar. Den kan se olika ut beroende på gudstjänst, församling och kyrkorum. Men den finns alltid och kräver ett samspel mellan präst, musiker och församling. Rytmens utgångspunkt i en mässa kan t.ex. tas i att Samlingen får vara en båge från första tonen i ingångspsalmen till amen efter kollektbönen, att Ordet byggs upp så att klimax är evangeliets läsning och att Måltiden tydliggör att Jesus tog, tackade, bröt och gav – och får sin höjdpunkt i kommunionen.

(b) … samspelar med sin församling

En liturg är aldrig ensam, utan samspelar alltid med en församling – oavsett om man möter den varje söndag eller den är av mer tillfällig natur vid t.ex. en begravning. En liturg värnar om detta samspel och respektera att det i första hand är församlingens gudstjänst. Det är inte ett skådaspel med församlingen som passiva åskådare av vad prästen gör (även om vissa kyrkliga handlingar kan tendera åt det hållet). Det främsta subjektet i liturgin är församlingen. Prästen är en del den och dess ledare. En liturg bör vinnlägga sig om att ta seden dit man kommer, förändra liturgin – om det behövs – i församlingens takt och avstå från att driva idéer som splittrar en församling.

Liturgen och församlingen har olika uppgifter i gudstjänsten. Rent praktiskt innebär det t.ex. att prästen inte bör ta över de partier församlingen unisont läser och att en liturg med fördel låter ordet ”Amen” vara församlingens instämmande i böner – inte en signal att bönen är slut.

(c) … ansvarar för andra liturgiska aktörer

I de flesta svensk-kyrkliga gudstjänster måste liturgen ansvara för ledningen av andra liturgiska aktörer. Vid vissa tillfällen kan det finnas en ceremonimästare – präst eller lekman – som går in i det ansvaret. Men annars behöver prästen ha koll på att textläsare, förebedjare och andra kommer in där de ska, att alla vet vad, när och hur de ska göra det. Och ha beredskap att det kan uppstå saker som bryter planeringen och då ha sinnesnärvaro att veta vad man ska göra.

Den viktigaste liturgiska aktören en präst samspelar med är naturligtvis kyrkomusikern. Som alla kyrkomusiker och präster vet, kan det inte nog understrykas hur viktigt samarbetet dem emellan är för att liturgin ska fungera, att man är genompratade och helst överens, och inte drar sig för att öva om det behövs.

(d) … agerar in persona Christi

Prästen är vigd till ett ämbete och representerar Kristus. Det är Kristus, vår överstepräst, som är den egentlige gudstjänstledaren. Det är på hans uppdrag en präst leder liturgin, konsekrerar bröd och vin till Kristi kropp och blod, döper och uttalar syndernas förlåtelse. Prästen står synlig i gudstjänstrummet, men bakom står Kristus. För varje liturg borde det innebära ett ansvar att utföra sin tjänst i enlighet med uppdragsgivarens önskan, men också en vila. Liturgen är ett redskap i Guds hand och en tjänare som Gud själv har utrustat med gåvor lämpliga för uppdraget.

I gudstjänsten agerar därför inte liturgen som privatperson. Prästens person och personlighet får istället bli ett instrument som Gud använder. Om detta påminns vi genom de liturgiska kläderna och de böner som kan bes när man tar på dessa (se t.ex. Missale, s. 559f).

2. Liturgen och redskapen

Liksom i alla hantverk finns redskap man behöver behärska. I liturgin handlar det om böcker, som kyrkohandbok, missale och psalmbok, och liturgiska kläder, t.ex. alba, stola och mässhake. Det är ett elementärt krav att en liturg vet vilken liturgisk klädsel som gäller och lär sig vara bekväm med de kläder som hör till uppdraget. Till redskapen hör också andra kärl och paramenta, t.ex. kalk och torkduk. En präst måste naturligtvis veta hur man använder dem, och hur man distribuerar Kristi blod utan att vare sig kommunikant, altarring eller torkduk blir genomsölade. Därtill behöver en liturg ha fackkunskapen att veta vad saker och ting heter, och vara förtrogen med det kyrkliga fikonspråket.

3. Kroppen

En liturgs främsta redskap är dock den egna kroppen och personligheten. En liturg behöver därför ha god kroppsuppfattning. Hur en präst agerar med kroppen påverkar hela liturgin. En församling kan genom prästens kroppshållning uppfatta vad som är viktigt och oviktigt, men också se de symboliska dimensionerna som ligger i liturgens aktion. Några saker är särskilt väsentliga.

(a) Händerna

En god liturg vet var händerna är. De finns inte i håret eller näsan, utan i enlighet med de fyra grundpositionerna – om man nu inte håller i något föremål. (1) Sammanförda händer, vare sig man står, går eller sitter. (2) Orantställning som återspeglar det fornkyrkliga sättet att be med ”renade, lyfta händer” (1 Tim 2:8); behöver man bläddra i missalet under bönen använder man den ena handen och låter den andra vila på magen eller bröstet. (3) Utsträckta händer när man hälsar församlingen vid Herrens frid eller en salutation. (4) Upphöjda och utsträckta händer vid välsignelsen; jfr Jesus när han välsignar lärjungarna ”med sina händer” (Luk 24:50).

(b) Blicken

Blicken kan inte underskattas. Det gäller både vad den sänder ut – rädsla, stress, kärlek, omtanke, frånvaro, närvaro – och var den är placerad. En god liturg ser sin församling, men tittar inte ut den. Man behöver reflektera igenom varje moment i en mässa, gudstjänst och kyrklig handling, så att man vet var man bör ha blicken fäst eller på vem. Inte minst blicken säger något om var en liturg har sitt fokus. En liturg som oroligt tittar sig åt omkring eller som av nyfikenhet vänder och vrider sig, skapar ett intryck. En liturg som har blicken fäst vid altaret, vid kistan under en begravning eller som blundar i bön ger ett annat. Genom att ha blicken på rätt plats, kan man hjälpa församlingen att ha rätt fokus.

(c) Fokus

En liturg behöver vara fokuserad, men framför allt ha sitt fokus – sin uppmärksamhet – på det som är viktigt vid varje tillfälle. Liturgen signalerar till församlingen var centrum är just nu och föregår själv med gott exempel. Även om prästen själv inte är i centrum, syns det om prästen är upptagen med något annat eller närvarande i det som sker. En god liturgisk regel är att aldrig utföra två synliga handlingar samtidigt. Står någon och läser episteln vid ambon bör liturgen därför ha sitt fokus där, inte i sin egen psalmbok eller evangeliebok.

En god liturg behöver också kunna ta fokus och genom sin kroppshållning och placering markera när man själv är i händelsernas centrum, t.ex. under predikan eller vid välsignelsen.

(d) Rösten och sången

Till kroppen hör rösten. En präst måste veta hur man ska tala så att det hörs, men också hur rösten kan användas för att få fram det liturgiska budskapet – utan att bli vare sig känslosam eller teatralisk. Det kan finnas anledning att tala långsammare vid vissa partier och låta pauserna göra innehållet tydligare, t.ex. ”jag döper dig i Faderns – och Sonens – och den helige Andes namn”. Det kan finnas anledning att låta mer centrala delar av liturgin uttalas långsammare och med större betoning än andra; t.ex. välsignelsen jämfört med en förbön.

Till rösten hör sången. Här är präster olika begåvade. En präst som inte kan sjunga ska inte heller göra det. I flertalet fall är det enkelt att be någon annan eller att välja mässalternativ som inte kräver sång. Det är t.ex. inte nödvändigt att prästen intonerar Gloria. I växelsången mellan präst och församling behöver man dock bestämma sig för sång eller tal; det blir ryckigt och oharmoniskt om prästen talar medan församlingen svarar sjungande. Reducerar man prästens sångpartier på detta sätt, är det nog bara en sak som prästen bör kunna sjunga, nämligen Sursum corda, ”Upplyft era hjärtan”; prefationen kan däremot läsas. (Eftersom prefationen är en del av nattvardsbönen kan den inte överlåtas till någon annan än en präst.)

Till rösten hör vård av både röst och sång. Det torde vara en fortbildning för många präster som är underskattad.

(e) Utstrålning

Det sägs att kroppsspråket kommunicerar mer än ord. Det gäller inte minst i liturgin och för liturgen. Vad behöver då liturgen utstråla i sitt kroppsspråk? På en basal nivå behöver prästen signalera närvaro, på en djupare nivå glädje och djupast kärlek till sin Herre och sin församling.

(f) Mål

Målsättningen är att liturgin blir en del av liturgen och sätter sig i liturgens kropp. Då flyter liturgin smidigast, men framför allt påverkar den prästen på ett djupare plan. När man vet var man ska ha händer och blick och vet hur kroppen ska röra sig, då kan man slappna av i gudstjänsten, låta sig själv beröras och låta sina egna rörelser bli en bön till Herren.

4. Rummet

Avgörande för den liturgiska aktionen är självklart gudstjänstrummet. Varje liturg bör anpassa sitt liturgiska agerande därefter. En grundläggande faktor är om altaret står ad orientem eller versus populum/circumstantes. Detta påverkar både liturgin och liturgen. Ett ad orientem-altare uttrycker en öst-västlig riktning och betonar Guds transcendens och liturgins eskatologiska dimension. Ett versus populum-altare betonar liturgins gemenskapskaraktär och att Kristus har tagit sin boning mitt ibland oss (jfr Joh 1:14). Man kan inte under Ordets gudstjänst se altaret som ad orientem, för att under offertoriepsalmen upptäcka att det går att använda som versus populum/circumstantes. Då går man som en katt runt det heta altaret och blandar symbolspråk, vilket knappast hör till god liturgi.

Ett kyrkorum med fristående altare kräver en särskild plats varifrån liturgen kan leda gudstjänsten (sedilia). Platsen behöver vara väl synlig för församlingen och ge möjlighet att prästen är i fokus när så behövs. Men ett fristående altare kräver också mer av liturgen. Man måste tänka på att alla handlingar som utförs vid altaret blir mer synliga. Med sin kroppshållning måste prästen visa sin närvaro och sitt deltagande i det som sker. Inte minst kräver det en genomtänkt hållning var man håller sin blick. I ord som sägs/sjungs till församlingen – t.ex. Upplyft era hjärtan till Gud eller Herrens frid vare med er – är det rimligt att se församlingen. Under andra moment avstår man från att titta på församlingen. Ingen gudstjänstfirare ska behöva känna sig uttittad från altaret. Under böner ska man definitivt avstå från det. Bönerna riktas inte mot gudstjänstfirarna utan till Gud. Under t.ex. nattvardsbönen bör blicken antingen finnas i missalet (för att man behöver texten för att läsa) eller på nattvardselementen (för att man faktiskt kan vissa saker utantill). Vissa partier kan också bes med slutna ögon.

Rummet och altarets placering ger förutsättningar för var prästen befinner sig vid respektive moment, hur man rör sig och vänder sig. Här finns ingen anledning att uppfinna hjulet på nytt. Vet man inte hur man ska göra, söker man vägledning. Instruktioner finns i Artos-missalet. Befinner man sig i en kyrka med ad orientem-altare kan man fortfarande med heder följa instruktionerna i kyrkohandboken 1942.

Hur man går och står behöver man veta innan gudstjänsten börjar. Är man osäker, befinner sig i ett nytt kyrkorum eller ska fira gudstjänst med många aktörer är det inget fel att skissa på papper eller öva innan det blir skarpt läge. Liksom i alla sammanhang skapar övning trygghet och kan göra att såväl präst som andra kan slappna av och ägna sin uppmärksamhet åt att fira gudstjänst.

5. Gudstjänsten

Tidigare har framhållits att liturgen är gudstjänstens ledare och därför måste ta ansvar för helheten. För att kunna göra det behöver en präst ha förståelse och insikt i vad en gudstjänst är och hur gudstjänstens olika delar hänger samman. Detta görs inte i studiekammaren. Även om det kan vara till hjälp att liturgihistoriskt veta hur en gudstjänstordning har vuxit fram och utvecklats, behöver en liturg ha en andlig förståelse för vad som sker, vad som är syftet med gudstjänstens olika delar och hur de hänger samman med helheten. En god start är att se mässans fyra delar: Samling, Guds ord, Måltiden och Sändningen och deras inre samband. Och därefter i bön begrunda de olika momenten, texterna och sångerna som mässan och andra gudstjänster utgör.

En god liturg skaffar sig på det här sättet en djupare förståelse för gudstjänstens egenart. Det är inte en show eller ett skådespel – även om likheter finns. Det är inte människan eller människor som är i centrum – vare sig liturg eller församling, dopbarn eller konfirmander. Varje gudstjänst är en tillbedjan av Fadern och Sonen och den helige Ande. Varje gudstjänst måste därför vara Gudsorienterad och Gudscentrerad, där respekten för den Helige och det heliga blir synlig. Då får saker och ting sina rätta proportioner och vi kan glädja oss över att barnet blir ett Guds barn och att konfirmanderna får bekräfta sin tro och ta emot den helige Andes gåva. Att detta sedan är enklare i en mässa med en trogen, gudstjänstfirande församling än i en dopgudstjänst, där flertalet i kyrkan är passiva åskådare, torde de flesta präster kunna vittna om. Inte desto mindre är det viktigt att även den tredje dopgudstjänsten en präst har en lördag, faktiskt är en gudstjänst.

En god liturg underordnar sig gudstjänstens ordning. Om det är Gud som ska vara i centrum – och inte liturgen – behöver liturgin/mässan/de kyrkliga handlingarna få vara vad de är. Det innebär bl.a. en förtröstan att liturgin bär genom sin rytm, sitt skeende, sina ord och sin musik och att prästen inte behöver skapa en särskild intensitet eller känslostämning. En präst behöver vara varsam så att inte liturgin pratas sönder med allehanda upplysningar, instruktioner eller förklaringar. De förklaringar eller instruktioner som ges måste vara genomtänkta, så att inte flödet bryts. Gudstjänstdeltagare – vana eller ovana – ska kunna delta i bön och lovsång, och vara inför Gud.

6. Förberedelsen och övningen, färdigheten och kunskapen

Varje gudstjänst har sin särskilda förberedelse. Det gäller inte bara förkunnelse och psalmval. Redskapen behöver ställas i ordning före gudstjänsten, t.ex. ett missale eller en kyrkohandbok, så att man inte gör det under första psalmen eller Gloria. Vissa gudstjänster behöver sina särskilda övningar eller genomgångar innan.

Varje liturg behöver övning. Det behövs inför vissa särskilda gudstjänster, men präster behöver också allmän liturgi övning, dvs. upprätthålla och utveckla sin färdighet att leda gudstjänst. Att öva är inte ett tecken på bristande förmåga, utan på respekt för uppgiften. Det gäller även efter att man har varit präst i 20, 30 eller 50 år. Övning ger färdighet och liturgin sätter sig i kroppen. Kroppen vet vad den ska göra vid respektive moment, utan att det behöver ägnas någon form av tankekraft därtill.

Varje präst bör ha en sådan färdighet – om inte ålder eller sjukdom lägger hinder i vägen – att man kan haffas i kyrkporten av en kyrkvärd som viskar att ordinarie präst blivit sjuk, och undrar om man kan celebrera mässan istället. Svaret är självklart.

Till övningen och färdigheten hör också utantillförmågan. Det borde tillhöra den prästerliga baskompetensen att kunna vissa texter utantill. Vissa lär man sig efter 25 år, men redan innan dess bör saker och ting sitta i ryggmärgen.

Förståelsen av liturgin fördjupas med vidgade kunskaper om liturgin. Elementära kunskaper krävs av varje liturg, men fördjupade kunskaper i t.ex. liturgihistoria är knappast ett krav. Det bör kanske läggas till att bara för att man har djupa kunskaper i liturgihistoria blir man inte en bra liturg. De teoretiska kunskaperna skaffar man sig vid skrivbordet eller fåtöljen; en bra liturg blir man i kyrkan!

Handboksförslaget leder fel på bl.a. denna punkt. Den allmänna gudstjänsten blir ett legobygge, där man plockar samman sin egen gudstjänst. Flertalet präster har inte specialkompetens i liturgiska frågor och därmed inte den kunskap som handboksförslaget förutsätter. Och det är helt som sig bör. Flertalet präster ska inte ha kompetens för det, utan ha sitt huvudintresse i andra saker som t.ex. själavård, konfirmander eller församlingsutveckling. Det är därför vi har kyrkohandböcker. I de stora kyrkorna – de ortodoxa och den romersk-katolska – finns tydliga instruktioner hur man ska förfara som liturg. Man räknar med att präster kan hantverket, inte att de ska uppfinna hjulet på nytt eller skriva instruktionsböckerna.

7. Innersidan

Mycket av ovanstående tillhör liturgins hantverk och kan tillägnas av vem som helst. Det har likheter med andra yrkesgrupper, t.ex. skådespelare. Men liturgin har också en innersida vars port knappast öppnas för någon som inte har en tro på vår Herre.

Till det viktigaste i denna innersida torde höra tre saker. En liturg måste tro på det man gör. Säger man ”På vår Herres Jesus Kristi befallning säger jag dig: Dina synder är dig förlåtna” måste man mena det och tro att det faktiskt är det man gör. En församling kan lukta sig till en präst som tror på det som sker och en präst som inte gör det. Liturgin må ha många poetiska språkbruk, men i orden ryms en stor realism. Genom liturgin, dess ord och handlingar verkar Gud konkret med oss.

Det andra är att en liturg själv måste fira gudstjänst. Jag leder inte bara församlingens bön och tillbedjan. Jag tillber själv den Treenige Guden. Jag inte bara läser och förkunnar det gudomliga ordet. Jag låter det rannsaka och genomlysa mitt eget liv. Jag inte bara distribuerar Kristi kropp och blod. I vördnad tar jag emot det till eget liv och salighet.

Slutligen hör kärleken till denna innersida. Kärleken till liturgin som sådan, till församlingen men framför allt till liturgins och kyrkans Herre. Personligen uppskattar jag goda liturger och eftersom jag är av liturgiskt känslig natur, blundar jag ofta de fåtaliga gånger jag går i mässan i andra kyrkor än mina egna. Då hör jag orden, men slipper bekymra mig om den liturgiska gestaltningen. Men jag har kommit på mig själv med att även uppskatta dåliga liturger, bara detta lyser igenom: en stor kärlek till det de gör och en ännu större kärlek till Kristus.

Målet

Målet är att församlingens tro och kärlek till sin Herre ska få växa i liturgin. Den präst är en god liturg som skapar förutsättningar för detta och som låter sin egen tro och sin egen kärlek till Kristus bli synlig i den liturgiska aktionen. Det är inte liturgen som är eller ska vara i centrum för liturgin, utan den Treenige Guden. Ett bibelord kan hjälpa liturgen att ha detta för ögonen:

Ett par av Johannes lärjungar … gick till Johannes och sade: ”Rabbi, han som var tillsammans med dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper nu själv, och alla kommer till honom.” Johannes svarade: ”Ingen får något som inte ges honom från himlen. Ni kan själva vittna om att jag sade: ’Jag är inte Messias utan har blivit utsänd att gå framför honom.’ Brudgum är den som har bruden. Brudgummens vän, som står och hör på honom, gläder sig åt brudgummens röst. Den glädjen har nu blivit min helt och fullt. Han skall bli större och jag bli mindre.” (Joh 3:25–30)

Rulla till toppen