Tredje gången gillt? III Kyrkohandboksförslaget 2016 (3/3)

Publicerad i SPT 2016.
Här finns en PDF-fil med alla tre artiklarna.

Kyrkohandböcker är försiktiga till sin natur. De går knappast i bräschen för en utveckling utan legitimerar snarare rådande praxis. Mot den bakgrunden måste handboksförslaget (HBF 16) läsas. Dess bredd och spretighet säger inte i första hand något om hur framtidens gudstjänst kommer att vara, utan hur Svenska kyrkans gudstjänstliv ser ut i dag. Med den utgångspunkten vill vi i denna avslutande artikel kring handboksförslaget ta upp vissa övergripande frågeställningar.

Trons modersmål

Det bibliska språket är det kollektiva språket för alla kristna. Det är ett gemensamt modersmål, även om vi talar olika dialekter. Jesu gärning och undervisning är beroende av Gamla testamentet, dess föreställningsvärld och språkbruk. Kyrkan och kristen tro är på samma sätt beroende av både Nya och Gamla testamentet, och utläggningar av dessa texter. ”Herrens sätt att tala” (Augustinus Bekännelser) fortsätter in i och formar ”kyrkans sätt att tala”. [i]

Kyrkans gudstjänst är helt genomdränkt av detta modersmål, med direkta citat, alluderingar och anspelningar på den heliga Skrift. Bibelns berättelser och händelser aktualiseras i firandet av frälsningsmysterierna. Det är ur den bibliska uppenbarelsen som liturgin hämtar sitt innehåll och sin kraft.

Genom små förändringar tunnas nu det bibliska vittnesbördet ut i handboksförslaget. Det finns många exempel på förändringar som visserligen kan godtas, men som innebär en gravis försvagning. Dels utelämnas pregnanta och adekvata uttryck, dels införs nya formuleringar som även om de inte strider mot kyrkans bekännelse är mer allmänt hållna. Modersmålet löses gradvis upp.

Bibelanvändningen och Bibel 2000

I direktiven ingår att anpassa handboken till Bibel 2000. Det nuvarande förslaget hänvisar till HBF 12. Där fördes ett klokt resonemang med utgångspunkten att ett flertal bibeltexter ingår i handboken och att ”ett stort antal liturgiska texter bygger på biblisk text”, men att något entydigt samband mellan en viss bibelöversättning och en kyrkohandbok inte finns. En bibeltext kan t.ex. ha flera olika betydelser, där bara en är tillämplig i liturgin. Liturgin är alltså baserad på Bibeln, men inte på en särskild bibelöversättning.

Direkta bibelläsningar hämtas ur Bibel 2000, även om man tycks ha missat anpassningen i Inledningsord 2 (Ps 130). Enskilda fraser i liturgin är däremot ibland hämtade ur Bibel 2000, ibland inte. Ett exempel på det senare är Glorias formulering, som följer HB 86: ”Ära åt Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar.” Bibel 2000 lyder ju istället ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” (Luk 2:14) Någon tydlig och konsekvent linje när man gör det ena eller andra finns inte. Att göra en avvägning från fall till fall är också det mest rimliga.

Följande förändringar görs med hänvisning till Bibel 2000: välsignelsen (ett av två alternativ), orden efter brödsbrytelsen (ett av två alternativ), ”bägare” istället för ”kalk” i instiftelseorden och att man genomgående – förutom i trosbekännelserna – skriver ”den heliga Anden”. Därtill tycks också andra förändringar genomförts med samma motiv, även om det inte framgår. Nattvardsbön D (HB 86) lyder ”Lovad vare du … som förbarmat dig över oss och utgivit din ende Son”, men är i HBF 16 ändrad till ”Lovad är du … som så älskade världen att du gav den din ende Son”, tyvärr med konsekvensen att ordkombinationen ”som så” blir svåruttalad och svårförstådd.

Mer intressant är kanske de passager som ändras så att de inte stämmer överens med Bibel 2000 eller bibliska formuleringar. Hit hör många av de fasta fraser som liturgin är uppbyggd av. ”I Faderns och Sonens och den heliga Andes namn” (Matt 28:20) kan bytas ut mot ”I Guds, den treeniges namn”. I förlåtelseorden följer man inte Matt 9:2 och Luk 7:48, ”Dina synder är förlåtna”, utan skriver istället ”Du är förlåten”. Gloria inleds med citat ur Luk 2:14, men inte på alla ställen; lovsång 8 talar istället om ”Äran, äran tillhör Gud, vår skapare, frälsare, hjälpare”. Helig är traditionellt uppbyggd kring Jes 6:3 och Matt 21:9, men inte förslagets Helig 2, 3 och 4. Löftesordet 3 från Joh 1:9 har bara med ”så att Gud förlåter oss”, inte ”förlåter oss synderna” (eller ”våra synder”, HB 86). Någon rimlig förklaring till varför man väljer att göra ett avsteg både från Bibel 2000 och bibeltexter ges inte.

Längre läsningar bör följa den eller de bibelöversättningar en kyrka har antagit. Däremot är det tveksamt om man ska göra förändringar av andra fraser i liturgin pga. en enskild bibelöversättning. I så fall behövs sannolikt snart ytterligare förändringar i kyrkohandboken, om Svenska bibelsällskapet går vidare och arbetar fram en ny översättning av Nya testamentet. Den nuvarande är i praktiken från 1981, och en provöversättning är utgiven med delar av Luk och hela Gal. I handboksarbetet borde det vara viktigare att oavsett översättning bevara sambandet mellan liturgin och Bibeln.

Inkluderande språk

Det andra direktivet i handboksarbetet var att eftersträva ett inkluderande språk. Ett inkluderande språk är i en bemärkelse en mycket god sak. De som firar liturgin behöver känna sig delaktiga – inkluderade. En del av detta är t.ex. hur en förbön formuleras, om man ber för ”de arbetslösa” och därmed antyder att det inte finns någon som är arbetslös i församlingen. Inte minst predikan och musiken behöver ha ett språk som är inkluderande för de som firar gudstjänst.

Den typen av perspektiv tycks dock inte vara det dominerande i handboksförslaget. Det inkluderande språket handlar mest om kön och att fjärma Gud från maskulina termer eller att tala om Gud ”bortom kön”. Tidigare har den förhärskande strategin varit att komplettera med nya texter för att uppnå dessa syften. Denna strategi återfinns också i HBF 16. Men i större utsträckning än tidigare är man också inne och förändrar detaljer i befintliga texter, samtidigt som man rensar ut alternativ från HB 86 som är helt gångbara, men uppenbarligen inte passar i detta koncept. Hit hör t.ex. prefation 1 för Trefaldighetstiden, ”Du är en Fader för oss människor”. Det bör noteras att i princip samtliga nyskrivna texter i förslaget just är tillkomna för det inkluderande språkets skull – knappast någon ger en traditionell förståelse av Gud såsom Fader, Son och helig Ande.

Gud omtalas i förslaget påfallande ofta just som ”Gud” för att undvika ett ”han” eller ett ”Herre”. Samma strategi har vi sett tidigare och återfinns också i evangeliebokens kollektböner. Många gånger när det skulle vara mest naturligt att tala om Gud med ett pronomen (han), står det ett upprepat ”Gud”. Detta är mer genomgående i HBF 16 än tidigare. Texterna utarmas både teologiskt och stilistiskt. Strategin gäller inte bara nya texter och alternativ, utan även gamla. Familjegudstjänstens inledning ”Nu är Guds tid. Här i sitt hus sluter han in oss i värme och ljus” heter i förslaget ”Nu är Guds tid. Här i sitt hus sluter Gud in oss …”. Det leder till en sämre rytm (en kort stavelse ersätts av en längre) och ändrar en formulering som många – barn och vuxna – kan utantill.

Man söker också efter ett annat språk för att tala om Treenigheten. Svenska kyrkan är här inne på det mest grundläggande i kyrkans bekännelse. Trons bärande mönster fanns till sin kärna redan i den urkristna trosregeln (regula fidei eller regula veritatis). I samtliga ekumeniska trosbekännelser – apostoliska, nicenska och athanasianska – bekräftas och bejakas detta trons mönster i bekännelsen till Fadern och Sonen och Anden.

En kristen tro kan aldrig ersätta Fader–Son–helig Ande med andra benämningar, men väl komplettera med andra beskrivningar och bilder. Och det är här som förslaget leder fel. Strävan efter ett språk om Gud ”bortom kön” leder obönhörligen till att man ersätter den klassiska förståelsen av Treenigheten med någonting annat. Det betyder att man sågar av den gren man sitter på och att man fjärmar sig från sin historia och kristendomens rötter.

Frånsett ett okvalificerat Gud – som ofta relaterar till Fadern, även om det inte uttrycks – arbetar man t.ex. med ”Skapare–Jesus Kristus–helig Ande”, ”Skapare–Räddare–Tröstare” (Lovsång 6 och 7) eller ”Skapare–Frälsare–Hjälpare” (Lovsång 8). Det blir problematiskt när avsikten är att ta sig förbi Fader–Son–helig Ande och får teologiska konsekvenser. Att tala om Gud som Fader, Son och helig Ande är bl.a. att beskriva relationerna mellan de tre personerna i Treenigheten. Denna beskrivning är djupt biblisk och möter oss i Jesu egen beskrivning av relationen till Fadern. Detta relationella perspektiv inbjuder också oss att ha en relation till Gud: att ha honom som vår Far, Jesus till vår bror och den helige Ande som vår hjälpare.

Att schematiskt omtala den första personen i Treenigheten som skapare, den andra som räddare/frälsare och den tredje som tröstare/hjälpare, riskerar att skapa en utarmad förståelse av den heliga Treenigheten. I förlängningen leder det till modalism, dvs. den fornkristna villolära som inte grundade trinitetsteologin i Guds vara utan i Guds handlande: Gud är där inte tre personer i ett väsen, utan det är närmast så människan uppfattar det hela genom att se på skapelse- och frälsningsverket. Även i trosbekännelserna uttrycks att kyrkan tror på ”Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”; ändå är det inte hela sanningen. Det är sant att Fadern är skapare – men det är också Sonen (”genom vilken allting är till”) och den helige Ande (”livgivaren”). Sonen är förvisso Frälsare – men även Fadern och den helige Ande. Och den helige Ande är tröstare/hjälpare – liksom Fadern och Sonen.

I kommentardelen nämns som en särskild strategi att ersätta ”könsbestämda ord och uttryck om människa och Gud … med könsneutrala uttryck”. Det markeras också att ”Denna strategi behöver … vägas mot andra avvägningar så att inte bärande kristna föreställningar om exempelvis trinitetsläran och kristologin förändras.” Handboksförslaget når knappast upp till denna föresats. En teologisk genomgång av förslaget leder rimligen till slutsatsen att trinitetsläran just förändrats.

När professor Bernice Sundkvist analyserar HBF 12 kommer hon till slutsatsen att förslaget – och det torde i ännu högre grad gälla HBF 16 – ger en ”mera opersonlig gudsbild”, att det sker en ”teologisk tyngdpunktsförskjutning i förhållande till äldre tradition” men framför allt att ”det är omöjligt att förutsäga hur den gudsbild som förmedlas faktiskt kommer att se ut i en given gudstjänst, eftersom det finns många alternativ av både äldre och nya texter att välja mellan för liturgen” (Svenskt gudstjänstliv 2014, s. 168).

Det största problemet är att det blir möjligt att fira gudstjänst utan att omtala Gud som Fader–Son–helig Ande. Alternativ finns till i princip samtliga traditionella formuleringar och trosbekännelsen kan utgå eller bytas ut mot en trospsalm. Dopen ska dock alltid ske ”I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn”. Man kan fråga sig varför det här är av nöden att hålla sig till kyrkans bekännelsespråk? Samtidigt får man vara tacksam för det – annars hade dopen som förrättas i Svenska kyrkans ordning inte erkänts som giltiga kristna dop av andra kyrkor.

Variationsrikedomen

Variationsrikedom inom ramen för samma moment, t.ex. flera olika prefationer, har vi vant oss vid. Det nya i HBF 16 (och HBF 12) är den stora variationsrikedomen vad gäller vilka moment som ska eller kan vara med. Det torde vara helt unikt bland de kyrkor som håller sig med kyrkohandböcker.

Möjligheten till flera olika alternativ när någon ensam läser/sjunger en text eller en bön – t.ex. prefationen, kollektbönen, eller textläsningarna – är knappast problematisk. Att däremot ha många olika – och mycket näraliggande varianter – på korta acklamationer eller texter som en församling rimligen kan utantill är däremot bekymmersamt. Idag finns t.ex. bara ett svar efter en gammaltestamentlig läsning eller en epistel: ”Gud, vi tackar dig”. Alla som regelbundet firar gudstjänst i Svenska kyrkan torde kunna det utantill. I förslaget finns ytterligare ett alternativ: ”Gud, gör det ord levande ibland oss”. När man befinner sig i en annan kyrka än sin egen, kan man knappast veta vilket alternativ som ska användas utan att titta i agendan. Detsamma gäller t.ex. acklamationen ”Din död förkunnar vi (Herre)”, där ”Herre” är satt inom parentes. Att vissa formuleringar återkommer oavsett vilken av handbokens ordningar för huvudgudstjänst som följs, är en styrka i Svenska kyrkans gudstjänstliv idag. Det är olyckligt att detta sammanhållande band för kyrkan tunnas ut och det är stor risk att gudstjänstdeltagare inte känner igen sig i de små detaljerna i grannkyrkan. I förlängningen är det heller ingenting som säger att präster/musiker i samma kyrka önskar använda samma alternativ. Risken är uppenbar att gudstjänstordningen i än högre utsträckning blir beroende av vem som tjänstgör. Igenkännandets glädje kommer att bli mindre med en ny handbok. Och osäkerheten kring vilken typ av gudstjänst man får – när man går i annan kyrka än sin egen – kommer dramatiskt att öka.

Den stora mängden moment som kan tas med eller som kan utelämnas ger intrycket av kyrkohandboken som en plocklåda där man kan välja och vraka. Gudstjänsten blir ett legobygge man kan bygga ihop på sitt eget sätt. Visserligen finns spärrar som gör högmässan mer reglerad än mässan och föreskrifter vad som ska finnas med i en huvudgudstjänst. Men formuleringarna att man ”i undantagsfall” kan göra si eller så (t.ex. byta ut trosbekännelsen i högmässan mot en psalm) är många och det finns inget resonemang vad uttrycket ”i undantagsfall” betyder. Man kan heller inte begära att enskilda gudstjänstbesökare ska behöva ta reda på om det är huvudgudstjänst eller inte. Variationsrikedomen är så stor, att det är högst tveksamt om ens domkapitlens sakkunniga för gudstjänstfrågor kan tala om när en gudstjänst håller sin inom kyrkohandbokens ram eller inte.

Psalmerna och handbokstroheten

Av de moment som måste finnas i en gudstjänst hör psalmer. I en mässa som inte firas som huvudgudstjänst är följande moment obligatoriska: klockringning (om möjligt), psalm, inledningsord, psalm, evangelium, predikan, psalm, nattvardsbön, Herrens bön, kommunion, psalm eller lovprisning, välsignelse. Av 12 obligatoriska moment är fyra psalmer. Visserligen ska noteras att i ”en kortare gudstjänst” kan evangelieläsningen ersättas med annan bibelläsning, färre psalmer förekomma och förkunnelsen ske i samband med inledningsorden. Ändå ger kyrkohandboken intrycket att det som är väsentligast i Svenska kyrkans gudstjänst är psalmerna. Och ska man vara petig med den kyrkorättsliga regleringen kan man alltså inte fira mässa i Svenska kyrkans ordning utan att också sjunga psalmer (dvs. sånger som står i Den svenska psalmboken). Trots att många finner stort värde i t.ex. en läst morgonmässa tillåter nya kyrkohandboken formellt inte ett sådant alternativ. Det verkligt allvarliga är här kanske att kyrkorätten blir meningslös om den inte kan uppfattas som de facto reglerande.

En uttalad målsättning med arbetet har varit att skapa en större trohet mot handboken. Och strategin tycks vara att inkludera så mycket som möjligt inom handbokens ram och ge en maximal möjlighet till variation. Vi betvivlar att det leder till större handbokstrohet. Snarare legitimerar det att präster, musiker och församlingar bygger sin gudstjänst helt själva. Och gör det med material som finns båda i kyrkohandboken och utanför. En annan väg att gå – men kanske omöjligt för Svenska kyrkan – hade varit att göra en stramare kyrkohandbok, som dock hade varit frivillig att använda för församlingarna. Så har t.ex. gjorts i vår systerkyrka ELCA i USA.

Arbetsprocessen och musiken

Processen som lett fram till HBF 16 har varit lång. Många arbetsgrupper med skiftande namn har på olika sätt varit inkopplade för att ge sitt bidrag: referensgrupp, expertgrupp, slutförslagsgrupp, styrgrupp, projektledningsgrupp, ny referensgrupp, ny styrgrupp. Därtill har olika grupper arbetat med de kyrkliga handlingarna. Hur de olika gruppernas arbete tagits tillvara och vem som egentligen har haft initiativet i detta arbete är inte lätta att bedöma för en utomstående betraktare. Nu har också meddelats att en ny grupp som ska bearbeta remissvaren har bildats. Vad de i realiteten kan göra för att förbättra det här förslaget återstår att se.

Vad som däremot är uppenbart är att det är en mycket kort tid som församlingarna har på sig för att arbeta med remissen och att frågorna i remissen är formulerade för att man vill ha ett positivt gensvar. Den som tror sig annat än marginellt kunna påverka det här förslaget, kommer bli besviken. I huvudsak är det detta förslag som kommer att vara vår nya handbok.

Den som har följt diskussionen kring handboksarbetet kan inte ha undgått det ramaskri som hörts från kyrkomusiker över hela landet. Vi har inte någon kyrkomusikalisk kompetens och går därför inte in på de musikaliska delarna i förslaget – som naturligtvis är oerhört viktiga. Men det är talande för processen att ansvariga för arbetet endast i så ringa omfattning har lyssnat på musikerna. Det som kyrkohandboken borde fastslå är vilken text som ska sjungas, medan det kan lämnas till respektive församling att besluta vilken musik man använder. I realiteten är det också så det blir. Kyrkoherden föreslås få beslutanderätten att använda annan musik än den som återfinns i kyrkohandboken (ändring av KO 18 kap. 6 a §; förslaget s. 416). Ett mer naturligt steg att ta – men det kanske kommer – vore att säga att kyrkohandboken bara innehåller en serie, nämligen de gregorianska melodier som ett uttryck för Svenska kyrkans historia. Andra melodier till de fastställda texterna kan kontinuerligt publiceras på nätet eller i nothäften, av kyrkan officiellt eller privata musikförlag.

Kyrkans tro och Svenska kyrkans inre upplösning

Tradition och förnyelse står inte i motsatsförhållande, utan förutsätter tvärtom varandra. Nyskriva psalmer har sin självskrivna plats i Svenska kyrkans gudstjänstliv; också vår tid har sitt bidrag att ge till kyrkans stora lovsång. Nyskapandet kräver dock en fullödig liturgi att samspela med.

Det bör finnas en dynamik i gudstjänstfirandet mellan lokalt, nationellt och universellt. Eukaristin firas alltid lokalt. Där bör stor frihet råda i t.ex. musikval och liturgisk aktion. Bärande liturgiska texter är däremot en annan sak. De måste kännas igen som en del av en gudstjänst i Svenska kyrkan. Och denna måste i sin tur igenkännas som ett autentiskt sakramentsfirande av andra kyrkor. Det är därför ett absolut krav att mässans ordinarie bärande texter är väl förankrade i den stora kyrkliga traditionen. Det grundläggande mönstret ”till Fadern genom Sonen i Anden” skall vara tydligt i all liturgisk bön. Nattvardsbönen måste stringent formas efter ekumenisk konsensus (ffa BEM-dokumentet 1982). De bibliska sånger vi delar med den världsvida kyrkan – Kyrie, Gloria, Sanctus, Agnus Dei – får inte förvanskas; rimligen borde de – och trosbekännelserna – kunna få en gemensam och ekumeniskt utarbetad svensk språkdräkt.

Kyrkans gudstjänst skall uttrycka kyrkans bekännelse. Utgångspunkten kan inte vara om den enskilde prästen eller den lokala församlingen betraktar sig som traditionell eller inte, så att allt reduceras till tycke och smak. I remissen ställs återkommande frågan: ”Ger kyrkohandboksförslagets alternativ när det gäller [moment x] möjlighet för församlingar att utforma gudstjänst utifrån sina förutsättningar?” Det är ett grundläggande fel i utgångspunkten när remissfrågorna genom själva sin utformning stadfäster principen om något för alla, istället för att ställa frågan om kyrkans tro och det bibliska språket.

Samtidigt – om en kyrkohandbok i första hand befäster befintlig praxis – kan bara konstateras att Svenska kyrkan i realiteten knappast har en gemensam bekännelse längre. Handboksförslaget ger uttryck för skilda teologiska uttryck, som i sig knappast kan förenas. Förslaget ger i praktiken legitimt utrymme för helt skilda trostolkningar av kristen tro inom samma handbok. Inom Svenska kyrkan finns olika grupper som tolkar den kristna traditionen och läran på helt olika sätt. Ambitionen i handboksarbetet är att många riktningar ska känna sig hemma. Frågan är hur det ser ut nästa gång.

Kyrkohandboken har varit ett sammanhållande band i Svenska kyrkan. I viss mån är även nuvarande handbok det, även om utvecklingen sedan försöksordningarna på 1970-talet gått mot en ständigt ökande differentiering. Med den nya handboken blir gudstjänstlivet ännu mer disparat, också vad gäller de bärande liturgiska texterna i mässans ordinarium.

Vad återstår då som ett sammanhållande band i Svenska kyrkan? Delvis en ny kyrkohandbok, men med starkt reducerad betydelse samt evangelieboken, kyrkoordningen och ett antal gemensamma datasystem. Det innebär att vi läser ungefär samma texter på söndagen, att vi är bunden av samma kyrkoordning – som framför allt reglerar besluts- och valapparaten – och använder samma dataprogram. Det inre sammanhållande bandet och den andliga gemenskapen inom Svenska kyrkan är på väg mot upplösning.

Ovan har vi pekat på en del grundläggande problem i handboksförslaget. Man skulle också kunna nämna en förändrad nattvardsteologi med oklar konsekrationsuppfattning och klart försvagad betoning av realpresensen (det talas t.ex. oftast om bröd/vin och inte Kristi kropp/blod). Ett annat område är teologin kring synd och nåd, där förlåtelseorden förändras för att kunna tolkas som att vi redan är förlåtna i förväg. Dessa och de andra delproblemen är dock snarast symptom som kan härledas till brottet med kyrkans tradition.

Redan i Skriften talar Paulus om ett traderande. Förkunnelsen av evangeliet om Jesus Kristus (1 Kor 15:3–5) och firandet av Herrens måltid (1 Kor 11:23–26) är något som han själv först tagit emot och sedan lämnat vidare. Genom historien har den kristna gemenskapen fortsatt att tradera tron såsom ett levande firande. Mässan har slipats fram under århundraden av bön, och såsom Kristus har lovat leder Anden kyrkan (Joh 16:13).

En gemensam svenskkyrklig tradition finns idag knappast längre. Denna kyrka är ett rike i strid med sig själv (Mark 3:24) – och i många fall också med den världsvida kyrkans gemensamma gudstjänstmönster. Kan vi inte vända utvecklingen går vi med inneboende logik mot ett trons sammanbrott i Svenska kyrkan.

[i] Jfr Uwe Michael Lang The Voice of the Church at Prayer: Reflections on Liturgy and Language, Ignatius Press 2012, och Robert Louis Wilkens “The Church’s Way of Speaking”, First Things August 2005.

Rulla till toppen