Vad händer nu? Kyrkohandboken och remissen

Mikael Isacson och Mikael Löwegren. Publicerad i Kyrkans tidning den 1 september 2016.

Vad visade egentligen remissen om handboksförslaget? Sedan i början av sommaren har samtliga remissvar legat ute på nätet (kyrkligdokumentation.nu). Var och en kan själv läsa och göra sig en bild. Men det är ett gigantiskt material att ta sig igenom.

Intressantast är kanske svaren på fritextsfrågorna, inte minst den sista frågan i enkäten. Där finns ytterligare synpunkter på enskilda saker och längre resonemang kring övergripande frågeställningar. De är intressanta eftersom de utgör fria synpunkter istället för svar på någon annans frågor.

Några tendenser är påfallande. Många menar att remisstiden varit för kort. Remissen skickades ut i januari och svar skulle vara inne redan i mitten av maj. Synpunkten finns både hos de som i huvudsak menar att handboksförslaget är bra och de som menar att det är dåligt, liksom både hos de som har prövat 2012 års material och de som inte har gjort det. Till exempel skriver Sävare församling att ”hela remissarbetet har varit alldeles för hårt forcerat. … Sävare församling anser att detta remissförfarande inte uppfyller rimliga krav på möjlighet att pröva, diskutera och känna efter. Vi kan heller inte förstå varför det har varit så bråttom. Gudstjänstförnyelse måste få ta tid!”

Flera remissinstanser menar att det egna svaret därför tyvärr blivit en skrivbordsprodukt. Trots det finns här många kloka och engagerade synpunkter på såväl övergripande frågor som detaljer.

Kanske är den korta remisstiden anledningen till att så få har svarat. Enligt kyrkokansliets egen statistik är det drygt 50 %. Naturligtvis alla stiftstyrelser och domkapitel, men bara 62 % av de pastorat som har församlingar som prövat förslaget, 44 % av de pastorat som inte har prövat det och 48 % av övriga remissinstanser.

Många kritiserar också utformningen av själva enkäten. Man menar att den från början designats för att ge ett positivt svar. Det närmaste man kan komma för att ge ett negativt svar är svarsalternativet ”I låg grad”. Däremot finns inte möjlighet att ge uttryck för att man tycker att vissa texter eller böner inte alls hör hemma i en kyrkohandbok. I enkäten finns heller ingen fråga om förslaget som helhet eller om förslaget kan tjäna som kyrkohandbok i Svenska kyrkan. Det fanns i 2012 års enkät på slutet, men är nu bortplockat. I ett remissvar uttrycker de musiker som berett de musikaliska frågorna: ”[V]i anser att enkäten är missvisande med frågeställningar som är avsiktligt vinklade. Därmed kan inte enkäten ge en rättvisande bild av kyrkohandboksförslaget, utan verkar snarare vara ett sätt för kyrkohandbokskommittén att driva igenom förslaget och undvika fortsatt kritik.”

Många remissinstanser har därför helt enkelt avstått från att svara på de ställda frågorna och istället skickat in ett eget, längre yttrande.

Hur har de stora pastoraten hanterat enkäten? Där finns många kyrkor och flera gudstjänstfirande menigheter, men bara ett kyrkoråd. I det största av dem alla, Malmö, konstateras att enkäten är ett trubbigt instrument för att ge uttryck för ett så stort pastorats skriftande gudstjänstliv. Naturligtvis kommer samtliga nattvardsböner att brukas i åtminstone någon kyrka där. Frågorna om vilka alternativ man kommer att använda blir därmed närmast meningslösa.

Detta är endast en glimt av fritextssvaren. Vi ser fram emot den detaljerade officiella sammanställningen av remissutfallet i sin helhet. Frågan är bara vad den kommer att visa – och hur vi ska tolka det den säger. Bara straxt över hälften av remissinstanserna har svarat. Många menar sig inte haft tid att komma med kvalificerade synpunkter. Och många menar att enkäten utformats för att ge en positiv respons.

Mattias Lundberg noterar för kyrkomusikens del att kritiken snarast växer. I Kyrkomusikernas tidning 9/2016 skriver han att inget av de tre förslagen 2000, 2012 respektive 2016 ”fått ett tillnärmelsevis lika positivt mottagande som det i remissmaterialet för 1986 års handbok under 1985 och att stödet från remissinstanser är fallande, så att KHF 2000 har större stöd än KHF 2012, vilken i sin tur har större stöd än KHF 2016.” Han sätter också fingret på den ömma punkten: ”I ljuset av den kritik som riktats mot handboksarbetet sedan 2012 och av hur den återkommer allt starkare i remissvaren, blir den centrala hanteringen av remissvaren troligen helt avgörande för församlingarnas fortsatta intresse i frågan.”

Det är ett kritiskt läge nu. Har de rätta frågorna ställts i enkäten? Kommer svaren att beaktas? Eller är enkäten mest ett redskap för att kyrkokansliet ska kunna fortsätta som om ingenting har hänt?

Rulla till toppen